Tycker du att du är intelligent?

Jag funderar jämt på om jag är intelligent eller korkad. Det är väl det livet mycket handlar om, man funderar på vad som är rätt och fel liksom.

När jag var yngre tyckte jag jag var mycket intelligent, men med åren har jag upptäckt mer och mer hur mycket det är jag inte vet, inte förstår, inte kan.

Sen blir jag förvirrad för jag har nog Aspergers Syndrom och då är man ofta nördig (det är i alla fall jag) liksom, att man är väldigt bra på vissa saker och kass på andra.

Som jag ser det har jag hög emotionell intelligens, men är grymt ologisk och tycker inte om att läsa (otålig) så jag blir då inte bildad, jag är även trögtänkt.

Men man vet ju inte vad man är, och det vet ju ingen annan heller. Det är ett mysterium.

Sen har jag även lidit av depression i många år och då verkar folk tro att man är efterbliven. Men det är väl ändå inte samma sak!

Jag får ofta känslan att jag är ovanligt intelligent, men att jag är för ödmjuk för att inse det. Intelligens går ju inte att mäta, det är ju en smaksak och folk är ofta väldigt snobbiga när det gäller sånt och otroligt elaka och dryga och tror att dom är så mycket bättre jämt.

Hur ser du själv på din intelligens? Grubblar du också hela tiden på "är jag smart eller dum"?

Jag ser inte mig själv överdrivet smart och stör mig faktiskt ibland på att jag är lite smådum.

Både smart och "dum"...

smart. bland den högsta procenten skulle jag gissa - i världen. Men kanske inte allra smartast

Jag kan också fundera på om jag är intelligent eller korkad och precis som du, upplever jag att mina glansdagar är förbi. Men att förstå hur lite man vet är faktiskt första steget mot vishet. Men det var inte riktigt vishet vi talade om.

Har också hög emotionell förmåga vilket verkligen kan medföra nackdelar om man inte lär sig handskas med det. Jag har spatial intelligens, intrapersonell, logisk och lingvistisk, dock kan jag ändå ha stora brister i dessa områden. Jag har dock noll musikalisk intelligens ändå älskar jag verkligen musik.

Jag hade önskat att vara lite mer intelligent eller lite mindre, jag tror att många med mig lever i zonen där vi förstår för mycket för att emotionellt acceptera det. Men om jag ska placera mig på en skala mellan två individer vi känner till skulle det se ut såhär:

Linda Rosing........jag................................. ............................................Peter Englund

Har funderat över hur fallet är på sistone. Har en och en annan NPD-tendens har jag kommit fram till, men jag är nog knappast dum.

Jag tänkte aldrig på det när jag var yngre, den bara fanns där. Nu när jag har blivit äldre och den där skärpan är förlorad, så händer det att jag tänker tillbaka och saknar den där känslan av att hjärnan fungerar som ett väloljat maskineri som ingen kan slå.

Jag funderar inte på om jag är smart eller korkad, jag funderar på hur andra uppfattar mig.

Tycker att man egentligen inte kan räkna ut hur intelligent och kunskapsberikad en person är, jag ser det mer som att de är åsikterna som spelar roll. Och det är mycket svårare att veta "hur rätt är mina åsikter gentemot intelligens och kunskap".

Jag menar, alla vet att rökning är farligt osv, det är kunskap. Intelligens är att inte börja röka. Min ÅSIKT i detta fallet är att ifall mina framtida barn skulle börja röka skulle jag tillåta det, dock skulle jag ju inte hoppas på att dom fortsatte med det, men jag skulle inte kunna bli arg och vill dom hålla på med det så får dom det. Jag skulle ju självklart försöka att hålla dom undan så gott de går.

Där så har jag redan kunskapen och intelligent nog att räkna ut att man inte bör röka och bör hålla borta cigaretter från barn. Men vad är min åsikt? Åsikten kanske inte är alls intelligent, men hur skulle man kunna räkna ut sin intelligent utifrån sin åsikt?

Jag är väl den dumma och roliga killen men jag har jäkligt mycket vett i skallen och är väldigt intellegent när det kommer till vissa saker. men ibland är jag blåst Det har hänt att jag tänkt "är jag så dum eller gör jag mig till" en sekund senare så skiter jag i att tänka på det och tänker på att jag gör som jag vill, jag är den jag är. så länge det gör mig lycklig och får andra att skratta så kommer jag fortsätta vara blåst ibland och intelligent ibland

Jag antar alla människor är både dumma och intelligenta. Men att dom avslappnade, livsnjutarna, dom som inte riktigt bryr sig om att inte göra bort sig skiter i det. och därav har dom roligare. så har vi kostymnissarna, dom lite mer auktoritära, dom som gärna säger idiot och dummerjöns till folk. dom som inte vågar bjuda på sig själv. Dom har nog mer tråkigt och visar inte sin dumma sida lika ofta.

låter det vettigt?

Har du hög EQ kan du ju omöjligtvis vara ens i närheten av en depression.

Vad menar du med detta? Hög emotionell förmåga går ofta hand i hand med att vara predisponerad för depression.

Nej, det är ingenting jag brukar grubbla över då jag vet att jag är relativt dum i en del avseenden. Kan inte uppföra mig normalt bland folk, tala som man bör göra eller andra saker som neurotypiska människor klarar av. Visserligen beror mycket på mina diagnoser att jag är som jag är, ingenting då att göra åt. Å andra sidan är jag ganska påläst inom ett par, få ämnen men ingenting som direkt ger intellektuell stimulans.

EDIT: Kan även påpeka att det står i min journal att jag har ojämn begåvningsprofil plus att jag misslyckades totalt på IQ-testet hos psykiatrin.