2004-09-20, 18:51
#13
2004-09-21, 01:56
#17
Citat:
Ursprungligen postat av Cineasten
Anala trailers är mer passande faktiskt. 
haha.
Men, som nämnts tidigare, Moody väljer teman han inte kan förlora på. fegt och simpelt tycker jag. lägger fram nån slags tittskåpsversion av verkligheten i knäet på en. okej om det görs på ett bra sätt, och kanske lämnar en i någon form av hoppfullhet, men icke, istället känner man sig bara äcklad och maktlös (som i Lilja 4 ever)
2004-09-21, 10:46
#18
2004-09-21, 13:10
#20
Citat:
Ursprungligen postat av Kattla
haha fint som fan då. bara man får se muttan (hålet = rectum?) så är jag nöjd (nån penetrering?). har inga som helst problem med snusk och äckelheter som gammal besökare på rotten, ogrish stileproject mfl. tvivlar att den kommer få mig att känna mig särskilt dålig.
kan vara en fördel om den har nån poäng också och i allmänhet bra gjord. måste faktiskt hylla her moodysson även om det tar emot för att han inte är så förbannad politiskt korrekt och föjler svenska filminstitutets obligatoriska mall för hur en film ska se ut. även om hans attityd behöver lite arbete med ett oljigt järnrör i händerna på 120 kg arg ghbneger.
Kattla
kan vara en fördel om den har nån poäng också och i allmänhet bra gjord. måste faktiskt hylla her moodysson även om det tar emot för att han inte är så förbannad politiskt korrekt och föjler svenska filminstitutets obligatoriska mall för hur en film ska se ut. även om hans attityd behöver lite arbete med ett oljigt järnrör i händerna på 120 kg arg ghbneger.
Kattla
Tack för dagens asgarv!Jag skall definitivt se filmen; jag tycker det är bra att det finns svenska regissörer som vågar gå utanför ramarna och inte bara spelar in nya versioner av "Adam & Eva" eller den där filmen med Helena Bergström och Rickard Wolff, vad den nu heter....
2004-09-21, 13:14
#21
2004-09-22, 22:38
#22
Rolf Nilsén på Norrbottens-Kuriren är den enda man kan lita på:
http://www.kuriren.nu/default.asp?Ta...D=2&ClientID=0
Citat:
Betyg: En överkorsad Kurirhäst.
En pappa och hans son och en tjej och en kompis.
Premissen för Lukas Moodysons fjärde film, Ett hål i mitt hjärta, är nästan genant enkel. Vi befinner oss så gott som hela tiden i en allt grottigare lägenhet i ett höghus. Där gör pappan (Thorsten Flinck) porrfilm med en 21-årig ärkebimbo (Sanna Bråding) och kompisen Geko (Goran Marjanovic), allt medan den blyge tonårssonen (Björn Almroth) stänger sig inne på sitt rum och stänger ute den klibbiga omvärlden via högljudd industrirock i hörlurarna.
Vi har alltså denna handlingstråd, som får rum på ett frimärkes baksida och som dessutom lämnar mycket utrymme över där också.
Sedan fyller Lukas Moodyson (som säkert har haft på sig de ”lösöron” som han hade på Guldbaggegalan härom året när han gjorde den här filmen; för att komma i rätt stämning, liksom) på med generöst av äckligheter och allmänna vidrighetsperversioner.
Lite ljummen urin i munnen är väl bara sympatiskt och stilfullt? Några konstfullt uttryckslösa knull, i varierande hål, också? Och så är det ju jättekul om ärkebimbon får munnen igenmulad med söndersmulad mat och att tre av fyra personer i lägenheten börjar kasta mat på varandra också – visst är det ju?
I sonens rum hänger en ödesdiger strypsnara från taket. Just In Case, liksom.
Ingen ska nu försöka inbilla mig att Ett hål i mitt hjärta är något annat än en fotsulelåg prettovarning från Lukas Moodysons sida. Den här filmen handlar inte om någonting alls; den tar inte någon som helst ställning och den betyder inte ett skit (för att nu uttrycka det hela så skonsamt som möjligt).
Moodyson har bara känt för att lura på kulturetablissemanget och sin publik något riktigt vidrigt. Sedan sitter han säkert hemma och fnittrar okontrollerat när dessa ängsligt köper det filmiska fläskben han så nonchalant slänger åt dem.
För givetvis kommer många kultur- och fingerviftande (för att känna efter åt vilket håll vinden för tillfället blåser) trendtomtar att välta varandra över ända för att försöka förstå den här filmen.
Men: det finns ingenting att förstå. Absolut ingenting alls. Det är bara magsyrepysande vidrigheter, äckelspyor, högtravande pretentioner, dåligt skådespeleri, övertydligheter, en icke existerande regi och ett dito manus samt för övrigt bara tomt, tomt, tomt, TOMT!
Thorsten Flinck ser ut som om han inte vet vad han gör; Sanna Bråding, med meriter från TV:s ICA-reklam och den konstnärligt högtstående TV-serien Skeppsholmen, samt de totalt obegåvade Björn Almroth och Goran Marjanovic, ansluter sig till denna Flincks verksamhet och med gemensamma krafter bajsar de sedan konstnärligt på sig och kokar ihop den värsta katastrof som svensk film råkat ut för sedan Ragnar Frisks Åsa-Nisse-epos (den gamle smålänningen kan för övrigt retroaktivt sträcka på sig – det han gjorde var konstnärligt högtstående i jämförelse med detta kreativa träck).
Ett hål i mitt hjärta är jämförbar med den unkna spekulativitet om förekommer i Larry Clarkes filmer, med namn som Kids och Ken Park, där det bara handlar om att få av de medverkande tonåringarna kläderna så fort som möjligt.
De som nu krystar fram diverse ängsliga betänkanden om den här filmen bevisar slutgiltigt bara sina egna mentala katastrofer.
Begreppet ”uselt” får en ny dimension här – angående en film som endast seriöst inriktade masochister kan erhålla något utbyte av.
Betrakta alltså Ett hål i mitt hjärta som en hundskit på den aktuella filmrepertoaren.
Gå inte på den.
Rolf Nilsén
En pappa och hans son och en tjej och en kompis.
Premissen för Lukas Moodysons fjärde film, Ett hål i mitt hjärta, är nästan genant enkel. Vi befinner oss så gott som hela tiden i en allt grottigare lägenhet i ett höghus. Där gör pappan (Thorsten Flinck) porrfilm med en 21-årig ärkebimbo (Sanna Bråding) och kompisen Geko (Goran Marjanovic), allt medan den blyge tonårssonen (Björn Almroth) stänger sig inne på sitt rum och stänger ute den klibbiga omvärlden via högljudd industrirock i hörlurarna.
Vi har alltså denna handlingstråd, som får rum på ett frimärkes baksida och som dessutom lämnar mycket utrymme över där också.
Sedan fyller Lukas Moodyson (som säkert har haft på sig de ”lösöron” som han hade på Guldbaggegalan härom året när han gjorde den här filmen; för att komma i rätt stämning, liksom) på med generöst av äckligheter och allmänna vidrighetsperversioner.
Lite ljummen urin i munnen är väl bara sympatiskt och stilfullt? Några konstfullt uttryckslösa knull, i varierande hål, också? Och så är det ju jättekul om ärkebimbon får munnen igenmulad med söndersmulad mat och att tre av fyra personer i lägenheten börjar kasta mat på varandra också – visst är det ju?
I sonens rum hänger en ödesdiger strypsnara från taket. Just In Case, liksom.
Ingen ska nu försöka inbilla mig att Ett hål i mitt hjärta är något annat än en fotsulelåg prettovarning från Lukas Moodysons sida. Den här filmen handlar inte om någonting alls; den tar inte någon som helst ställning och den betyder inte ett skit (för att nu uttrycka det hela så skonsamt som möjligt).
Moodyson har bara känt för att lura på kulturetablissemanget och sin publik något riktigt vidrigt. Sedan sitter han säkert hemma och fnittrar okontrollerat när dessa ängsligt köper det filmiska fläskben han så nonchalant slänger åt dem.
För givetvis kommer många kultur- och fingerviftande (för att känna efter åt vilket håll vinden för tillfället blåser) trendtomtar att välta varandra över ända för att försöka förstå den här filmen.
Men: det finns ingenting att förstå. Absolut ingenting alls. Det är bara magsyrepysande vidrigheter, äckelspyor, högtravande pretentioner, dåligt skådespeleri, övertydligheter, en icke existerande regi och ett dito manus samt för övrigt bara tomt, tomt, tomt, TOMT!
Thorsten Flinck ser ut som om han inte vet vad han gör; Sanna Bråding, med meriter från TV:s ICA-reklam och den konstnärligt högtstående TV-serien Skeppsholmen, samt de totalt obegåvade Björn Almroth och Goran Marjanovic, ansluter sig till denna Flincks verksamhet och med gemensamma krafter bajsar de sedan konstnärligt på sig och kokar ihop den värsta katastrof som svensk film råkat ut för sedan Ragnar Frisks Åsa-Nisse-epos (den gamle smålänningen kan för övrigt retroaktivt sträcka på sig – det han gjorde var konstnärligt högtstående i jämförelse med detta kreativa träck).
Ett hål i mitt hjärta är jämförbar med den unkna spekulativitet om förekommer i Larry Clarkes filmer, med namn som Kids och Ken Park, där det bara handlar om att få av de medverkande tonåringarna kläderna så fort som möjligt.
De som nu krystar fram diverse ängsliga betänkanden om den här filmen bevisar slutgiltigt bara sina egna mentala katastrofer.
Begreppet ”uselt” får en ny dimension här – angående en film som endast seriöst inriktade masochister kan erhålla något utbyte av.
Betrakta alltså Ett hål i mitt hjärta som en hundskit på den aktuella filmrepertoaren.
Gå inte på den.
Rolf Nilsén
http://www.kuriren.nu/default.asp?Ta...D=2&ClientID=0
2004-09-22, 23:23
#24
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
