Ett Hål I Mitt Hjärta

Dissar han Larry Clarck litar jag inte på honom. "Kids" och "Bully" är fantastiska filmer.

Njae, "Kids" är en fantastisk film, "Bully" är sisådär och "Ken Park" är bara skräp.
Hörde via omvägar förresten att Orvar gjorde en storartad insats när han sågade "Ett hål.." i filmkrönikan. Än finns hopp!

Du kan se Orvars och Emma Grays "dubbelrecension" här: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=4671&a=240790

Vore tacksam om någon kunde tanka klippet och lägga upp på fildelaren om möjligt? Kan inte streama pga proxy på jobbet.

Läs chattet med Lukas på Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/s...537902,00.html

Han har verkligen svårt att svara på ett rakt och enkelt sätt. Det är liksom under hans värdighet att uttrycka sig som vanligt folk i regel gör.

Framför allt är det en tråkig film. Långtråkig. Jag önskar jag hade haft en ficklampa och en god bok till hands under biobesöket.

Exakt, Moodyson må vara "pretto" men låt för fan Larry Clarck vara ifred...

skitsamma om filmen suger matberedare, bara man får se Sanna Brådings slida så är jag nöjd.

Såg filmen i lördags. För första gången i mitt liv så lämnade jag biosalongen innan filmen var slut. Så extremt dålig film borde fan inte få gå upp på bioduken. Att den skulle vara chockande och äcklig va patetisk. För oss som e uppväxta med japaner som spyr o skiter ner varandra samt med sidor som gorezone och stileproject så var sekvenserna i filmen rena barnprogrammet.
Dessutom va sonen så jävla patetisk att det kliade i nävarna på en. Va faktiskt han som fick mig att lämna salongen innan jag hade slängt en cola på hans finniga, vita och patetiska anletsdrag. :mad:

Marxisten:
Filmen visar på ett fullödigt sätt hur livsvärlden och dess mest substantiella relationer genomsyras av reifikationens gissel. Den strukturella determinismen är hänsysnlös. I filmen tar dock tyvärr den småborgerliga formalismen överhanden och överskuggar den annars exelenta sociala realismen.

Postmarxisten:
Filmen utgör ett bra exempel på kapitalismens tidrumsrelativism. Exploateringsförhållandena expanderar in i förortslägenhetn, ner i bäddsoffan. Dialektiken mellan produktivkrafterna och maktsystemet upplöses och kan inte längre förläggas till en bestämd plats, arbetsplatsen. Imperiet är här, hemma hos dig.

Postmodernisten:
Filmen handlar om individens subjektsproduktion i senmoderniteten. Karaktärerna leker med det dom är och det dom kan vara. Ingen är överordnad ingen är underordnad. Identitetsleken utmynnar i en symbolisk karusell där både insidan och utsidan ibland byter plats, ibland interrelateras. Detta visar inte minst alla hänsyftningar till samtidskonsten. Regissörens visar på distans till stereotypen av sig själv ("det Modyssonska") när han låter 'sonen' föra en plattitydisk men ändå metaforisk plakatpolitisk monolog.

Det roligaste jag läst på länge. Älskar akademikerjargong!

Funderar på att se denna och Gösta. Hoppas de är bra. Jag är rätt känslig för äckel men tycker Moodysson är riktigt skicklig på att fånga
Ångest .