2011-03-24, 10:12
#1
Kära FB:are, snälla kom med råd om mitt "lilla" relationsproblem!
Jag har träffat en jättefin kille sedan drygt tre månader. Med undantag för lite nervositet från bägge sidor i början av relationen så har det på det hela gått väldigt bra: Vi har roligt ihop, har bra sex, gemensamma intressen... Vi pratar dessutom då och då om vår relation, vart vi står och vad vi vill (att vi är exklusiva, att vi inte ser relationen som ett tidsfördriv osv). Han bekräftar mig, säger att jag är smart och söt och att han tycker mycket om mig. Jag gör mitt bästa för att bekräfta tillbaka, såklart.
Men ändå, ändå får jag lite då och då, som idag, känslan av att det kommer gå åt skogen, han har tröttnat, han kommer dumpa mig. Kanske är han lite tyst när vi äter frukost och åker till jobbet. Kanske är han inte tillräckligt gullig när vi säger hej då på morgonen. Kanske dröjer han en stund med att svara på sms. Såhär låter det i min hjärna: "Åh, om jag bara hade varit roligare och ansträngt mig mer för att konversera över frukosten i morse". Eller tvärt om "åh, nej, nu var jag klängig när frågade vad han skulle göra i kväll fastän vi sågs igår".
Jag fattar ju nånstans att mitt beteende inte är rationellt, att det är högst troligt att a) jag inbillar mig eller b)han har en dålig dag och det har inget med mig att göra. Att det enda jag kan göra är att lita på det han faktiskt säger till mig och inte leta efter tecken på motsatsen (och sedan leta tecken på motsatsen till motsatsen, det vill säga att han _visst_ gillar mig och vill vara med mig) Samtidigt vågar jag inte släppa det heller, för OM jag gör det och han dumpar mig så kommer jag gå i 1000 bitar känns det som. (Och med det menar jag bara att jag skulle bli sjukt ledsen, inte att jorden går under. Men att jag kanske kommer känna det som att jorden går under...) Ibland får jag också för mig att jag borde dumpa honom, för om man måste hålla på såhär så är det inte rätt (och jag får i alla fall ha kontrollen och slipper i alla fall få min stolthet sårad).
Hur borde jag gå vidare med detta? Hoppas att det går över av sig själv? Prata med honom om hur jag känner? Jag orkar verkligen inte gå runt med den här ångestklumpen i magen var och varannan dag, så snälla hjälp mig!
Jag har träffat en jättefin kille sedan drygt tre månader. Med undantag för lite nervositet från bägge sidor i början av relationen så har det på det hela gått väldigt bra: Vi har roligt ihop, har bra sex, gemensamma intressen... Vi pratar dessutom då och då om vår relation, vart vi står och vad vi vill (att vi är exklusiva, att vi inte ser relationen som ett tidsfördriv osv). Han bekräftar mig, säger att jag är smart och söt och att han tycker mycket om mig. Jag gör mitt bästa för att bekräfta tillbaka, såklart.
Men ändå, ändå får jag lite då och då, som idag, känslan av att det kommer gå åt skogen, han har tröttnat, han kommer dumpa mig. Kanske är han lite tyst när vi äter frukost och åker till jobbet. Kanske är han inte tillräckligt gullig när vi säger hej då på morgonen. Kanske dröjer han en stund med att svara på sms. Såhär låter det i min hjärna: "Åh, om jag bara hade varit roligare och ansträngt mig mer för att konversera över frukosten i morse". Eller tvärt om "åh, nej, nu var jag klängig när frågade vad han skulle göra i kväll fastän vi sågs igår".
Jag fattar ju nånstans att mitt beteende inte är rationellt, att det är högst troligt att a) jag inbillar mig eller b)han har en dålig dag och det har inget med mig att göra. Att det enda jag kan göra är att lita på det han faktiskt säger till mig och inte leta efter tecken på motsatsen (och sedan leta tecken på motsatsen till motsatsen, det vill säga att han _visst_ gillar mig och vill vara med mig) Samtidigt vågar jag inte släppa det heller, för OM jag gör det och han dumpar mig så kommer jag gå i 1000 bitar känns det som. (Och med det menar jag bara att jag skulle bli sjukt ledsen, inte att jorden går under. Men att jag kanske kommer känna det som att jorden går under...) Ibland får jag också för mig att jag borde dumpa honom, för om man måste hålla på såhär så är det inte rätt (och jag får i alla fall ha kontrollen och slipper i alla fall få min stolthet sårad).
Hur borde jag gå vidare med detta? Hoppas att det går över av sig själv? Prata med honom om hur jag känner? Jag orkar verkligen inte gå runt med den här ångestklumpen i magen var och varannan dag, så snälla hjälp mig!