2011-03-23, 23:00
#1
Jag har varit vän med personen C i drygt 6 års tid. Vi är inte direkt goda vänner och det kan gå flera månader innan vi pratar med varandra igen. Inte för att vi är ovänner under dessa perioder. Snarare för att vi inte har något behov av att prata eller umgås med varandra jämt och ständigt. Samtidigt bor vi i olika städer och vi ses inte så ofta av den anledningen.
Vi har en gemensam vän (K). Eller jag kanske borde säga ”hade”. Denna tjej har sagt upp kontakten med C, och det verkar som om hon ignorerar mig för tillfället. C blev dock upprörd över att K plockade bort C från vänlistan på Facebook, och bad mig fråga K varför. C får inte tag på K, och det gör inte jag heller för tillfället. Problemet är inte bara situationen med K, även om jag hatar att vara någon form av medlare. Jag tycker att de två ska sköta sina egna problem utan att blanda in mig.
Största problemet är att under dessa år som vi har känt varandra så har jag förändrats en hel del. C verkar dock vara samma person som vanligt. Men han märker inte att jag har förändrats (eller så bryr han sig inte). Jag känner mig så obekväm i hans närvaro. Det räcker att vi ens snackar litegrann på Facebook. Jag känner ett behov av att försöka göra honom tillfredsställd genom att försöka låtsas som om jag är mitt gamla vanliga jag. Då C gärna vill prata om saker som han gillar (och som jag brukade tycka om). Vi hade gemensamma intressen i början, men nu har jag fått andra intressen och förändrats på andra sätt. Jag har vid flera tillfällen försökt vara den jag egentligen är, men det verkar som om C blir irriterad på något vis då. Vet inte riktigt varför. Jag kanske bara missuppfattar det.
Känns som om jag inte kan prata med honom om allt. Bara för att försöka göra honom nöjd och därmed behålla vänskapen. Samtidigt har jag lovat mig själv att aldrig berätta vissa saker för honom, bara för att undvika att han blir sårad. Jag menar, senast jag hälsade på honom så gick det år skogen. Vi skulle ha träffats ”ensamma”, istället släpar han med sig sin flickvän (som jag inte kommer överens med. Hon kan vara riktigt bitchig och otrevlig mot mig). Det slutar med att vi umgås hela dagen, men de två pratar mest med varandra. C säger knappt ett ord till mig, så jag och flickvännen pratar mest med varandra. När jag sedan tog tåget hem så började jag gråta rejält under resan. Kände mig sårad och sviken av C. Men det är en av många saker som jag lovat mig själv att aldrig berätta för honom. Bara för att jag inte vill skylla på honom. Det var ju mitt eget fel att jag började gråta och bli en lipsill.
Jag vet inte om jag ska försöka prata med C och ge vår vänskap ytterligare en chans, eller om jag ska säga upp vänskapen direkt. Jag vet bara att jag är trött på att känna mig obekväm och försöka anpassa mig efter honom. Vad tycker ni att jag ska göra?
Vi har en gemensam vän (K). Eller jag kanske borde säga ”hade”. Denna tjej har sagt upp kontakten med C, och det verkar som om hon ignorerar mig för tillfället. C blev dock upprörd över att K plockade bort C från vänlistan på Facebook, och bad mig fråga K varför. C får inte tag på K, och det gör inte jag heller för tillfället. Problemet är inte bara situationen med K, även om jag hatar att vara någon form av medlare. Jag tycker att de två ska sköta sina egna problem utan att blanda in mig.
Största problemet är att under dessa år som vi har känt varandra så har jag förändrats en hel del. C verkar dock vara samma person som vanligt. Men han märker inte att jag har förändrats (eller så bryr han sig inte). Jag känner mig så obekväm i hans närvaro. Det räcker att vi ens snackar litegrann på Facebook. Jag känner ett behov av att försöka göra honom tillfredsställd genom att försöka låtsas som om jag är mitt gamla vanliga jag. Då C gärna vill prata om saker som han gillar (och som jag brukade tycka om). Vi hade gemensamma intressen i början, men nu har jag fått andra intressen och förändrats på andra sätt. Jag har vid flera tillfällen försökt vara den jag egentligen är, men det verkar som om C blir irriterad på något vis då. Vet inte riktigt varför. Jag kanske bara missuppfattar det.
Känns som om jag inte kan prata med honom om allt. Bara för att försöka göra honom nöjd och därmed behålla vänskapen. Samtidigt har jag lovat mig själv att aldrig berätta vissa saker för honom, bara för att undvika att han blir sårad. Jag menar, senast jag hälsade på honom så gick det år skogen. Vi skulle ha träffats ”ensamma”, istället släpar han med sig sin flickvän (som jag inte kommer överens med. Hon kan vara riktigt bitchig och otrevlig mot mig). Det slutar med att vi umgås hela dagen, men de två pratar mest med varandra. C säger knappt ett ord till mig, så jag och flickvännen pratar mest med varandra. När jag sedan tog tåget hem så började jag gråta rejält under resan. Kände mig sårad och sviken av C. Men det är en av många saker som jag lovat mig själv att aldrig berätta för honom. Bara för att jag inte vill skylla på honom. Det var ju mitt eget fel att jag började gråta och bli en lipsill.
Jag vet inte om jag ska försöka prata med C och ge vår vänskap ytterligare en chans, eller om jag ska säga upp vänskapen direkt. Jag vet bara att jag är trött på att känna mig obekväm och försöka anpassa mig efter honom. Vad tycker ni att jag ska göra?
