Tror ni att jag har ADHD? Utredning i april.

Okej.. vet inte riktigt hur jag ska formulera detta.. kan börja berätta lite om vad som hänt i mitt liv..

Började som liten knodd gå runt i en skola upp till fyran varpå jag lirade finger åt min lärare och kallade henne diverse svärord. (Hon tvingade oss att jobba matte.) Var väl inte så jätte mycket där mer än att jag knappt hade mer än 2 vänner som gillade att umgås med mig. (Brottning, pinn-krig, you know..) Har alltid varit överviktig vilket också har bidragit att tjejer inte vanligtvis vill prata med mig om jag inte pratar först.

Efter denna lilla incident (och flera on records) så fick jag byta skola till en annan. Här var jag hela min yngre skolgång och jag gick väl 2 månader och hade inte riktigt skaffat vänner. Ingen gillade mig här, att tacklas på fotbollen eller jaga någon var inte kul här. JAG förstod aldrig varför , för de gjorde ju samma sak? Herren på täppan t.ex. var de mer lätthänta än jag, jag SKULLE upp, de andra försökte halvhjärtat..

Blev mobbad allt eftersom i femman, eller fyran.. Kommer inte riktigt ihåg. Det var ett skämt om en död kille som inte riktigt gick hem, jag blev misshandlad från och till i skolan av de äldre på skolan. De jämngamla vågade aldrig göra något mot eller för mig.. Här fick jag väl "hemringning" varje dag, en kille kastade en linjal på mig och jag kastade en stol tillbaka, en kille sköt fotbollen på mig och jag jagade honom med en stor kratta. Jagade folk på slöjden med en hammare för att de hade puttat till mig. MEn jag var aldrig seriös med hammaren, de var mest för att skrämma. För att känna att de fruktade mig, typ. Började även med kampsport här någonstans.. Fick rött bälte svart sträck slutade väl i sjuan-åttan någon gång. i Taekwon-do.

högstadiet skulle vara min restart, jag fick förresten aldrig hjälp mot mobbningen i mellanstadiet utan de var "Mitt fel" och jag satt och pratade med rektorn varje vecka, ibland i timmar ibland bara 1 timme, nu har samma rektor avgått.

ja iallafall.. under hela högstadiet försökte jag anpassa mig till hur "man skulle vara" och började härma andra hur man skulle göra osv, försökte bli del i gänget men det var helt enkelt inte jag.. Då gick jag runt med "hiphop kläder". Slutade emellertid med det och jag är väldigt smart, men mina betyg säger tvärtom. Om det är något som jag verkligen tycker om att göra, så klarar jag det verkligen gallant, och jag kan sitta fast vid det. (Jag tycker t.ex. att det är väldigt roligt att sitta och pilla med saker - har plockat isär och ihop diverse motorer flertalet gånger för att se hur saker fungerar i förhållande till varandra.) mitt np i nian gick förresten åt helvete, visst skrev jag G på allt men jag var tvungen att ta paus för jag kan och vill verkligen inte sitta still i TRE timmar, de är en ren pest för mig oavsett vart jag är. Satt och sparkade och höll på att börja gråta av rastlösheten. BOKSTAVLIGT talat, känner någon igen sig i detta? i åttan började jag iallafall med att gymma (tror det var i åttan? Vet inte, men då var det alls inget seriöst. bara gymmat seriöst i 1 år, då handlade det mest om att ta ut mig så hårt som möjligt för då blev jag helt "rastad". sket helt i kost os.v.
gick ut med godkänt i allt efter att samtalat med flera lärare tog bort ett par IG:n jag hade haft, jag bönade och bad med andra ord, och de visste att jag var smart men sa att jag var "lat" och att jag bara inte orkade. Däremot fick jag MVG i slöjd och Bild. (Jag ritar nog bland de sämsta, men jag hade tydligen fantasin.) min handstil är förresten väldigt dålig och jag skriver jätte snabbt för att bli klar med uppgifter snabbt, och om jag kan så skjuter jag dem framåt tills det bara är 1 dag kvar och de är avgörande för att få godkänt. Vill inte låta min familj skämmas. Ibland lämnar jag inte in alls.

aja, tiderna gick och kom lite då och då.. i ettan så var det ju omstart igen... försökte verkligen leva mig in hur man skulle vara - men det funkade inte. Vem jag än pratade med sa folk att jag var konstig. Folk tycker att jag är konstig. JAg vet inte hur man för en normal diskussion med någon verbalt, kan bara skriva för då sipper jag se och tolka deras miner. Jag förstår knappt ironi.

i ettan när ajg förstod hur ensam jag stog och folk bara tyckte jag var konstig började missbruk med diverse droger.. (lyrica, benzo[xanor], sömnpiller för att klara av att sova och slippa tänka.)

Ingen i min familj tror på mig - de säger att jag är lat. Jag hjälper aldrig till hemma och ska jag göra någonting ska det vara bokat i låång tid så jag hinner förbereda mig vad jag ska göra och hur. Ibland glömmer jag bort, så stick-it lappar funkar bra.

Nu har jag pratat med sjuksyster och hon har bokat in mig på diverse möten..

bl.a "unga vuxna" där jag ska prata nu.. även med en läkare i april som ska samtala och föra kartläggnning med alla mina lräare fram tills dess hur jag är som person.

Jag testade även Ritalin av en vän (som jag förstått är adhd medicin?) jag kunde helt plötsligt prata normalt med folk runtomkring mig och tolka saker mycket bättre! (20mg tror jag det var.) Från att ha jobbat 0 matte nästan sen sjuan så drog jag igenom 6 sidor på en halvtimme. Jag är smart, det vet jag. Utan ritalin brukar jag hellre föredra att prata med djur eller växter, eller någon RIKTIGT bra tjejkompis. (jag är av manligt kön).

Jag är även väldigt våldsam och tvekar idag inte på att lappa till någon för något litet. överreagerar även men det ligger i slätken (farsa som slog brorsan och legat inne på psyket för hans våldsamheter.) mamma är jätte lungn men inte alls kärleksfull.

Vad ska jag göra? ska jag gå på unga vuxna? Kan det vara ADHD jag har? Eller är det bara att jag är en "missbrukare" som jag gillar Ritalin? Är jag rent av bara lat? Folk har sagt jag är lat.

Nu blev inlägget luddigti slutet, är tvungen att gå och äta. Svara gärna med frågor, ska försöka svara cirka 19.30

Flummigt skrivit, kan inte tiden och pratar med växterna bl.a.? Ja jag tror du har ADHD/möjligtvis mildare version. Jag rekommenderar starkt utredningen.

Har väll en liknande uppväxt som du. Fast utan mobbningen. Min vändpunkt var lumpen, där min lathet var tvungen att försvinna. I efterhand när jag ser tillbaka på min uppväxt ångrar jag mig. Jag har fortfarande problem att sätta mig och ta tag i saker och att läsa. Men man får hitta saker som funkar. Det går utan medicin. Jag tycker det värkar som att du ser dig som ett offer. Försöke istället få distans på saker. Byt omgivning och lär känna dig själv. För om du har gått och kollat på fok och apat efter så är chansen stor att du inte är säker på vem du är.

Hur menar du med kan inte tiden?? Jag hade middag kvart i sju och tänkte att jag skulle äta i 45 minuter. D.v.s klar 19.30. Nu blev det lite för mycket för att jag satt och åt med min familj.

Jag kan prata med allt, förutom 'vanliga människor' med undantag någon tjejkompis. Kan även prata med mig själv och försöka föra en diskussion och hitta en lösning på problemen jag stöter på. det kan vara vad som helst, t.ex. vilken ost jag ska välja, ja, du förstår.

rudkov: hur försöker du reda bot på saker och ting? jag har läst runt MYCKET och frågar mina drabbade vänner med adhd (som förövrigt är nästintill de enda som orkar med mig, då jag är väldigt påfrestande och frågade och kan känna att jag t.ex. måste säga något. Om jag t.ex. har varit ute och åkt skidor så kan jag skriva till någon bara för att få "Hej!" "hej " "vad gör du?`" "Nej ingenting typ, lyssnar musik.. själv då? " "Nää nyss åkt skidor, var super skönt!" och hoppas på ett resultat. Jag har ett stort uppmärksamhetsbehov.. men bara när ajg själv säger saker. JAg gillar inte att prata inför grupp eller om det är någon annan som säger något om mig. JAg har även svårt att prata med folk eftersom jag inte anser att de vill prata med mig.

Jag har försökt göra scheman vad som ska hända varje dag, vilken tid. Och försöka ta tag i inlämningar os.v. Det går sådär, ibland vill man inte ens kolla åt väggen med post-it lapparna..



EDIT: Försöker hålla mig för mig själv nuförtiden, bara att gå ut och lägga mig på en äng en solig dag kan betyda extremt mycket! Gillar även att sitta och pilla med någonting då, som gärna ska vara pillrigt så det tar lång tid, men absolut inte krävande. Då brukar det gå utför... :P

Skrev inte råda bot på. Jag menar att eftersom du gjorde som de andra personerna på gymnasiet. Kan det vara så att du inte riktigt har dig själv. Jag skriver så för att det var så för mig, behöver inte vara så för dig. Men jag förstår dig också har hört från polare som vill kolla upp och så,. Jag tycker du ska göra det om det känns bäst. Jag har ingen aning om hur de testerna är. Men där får du förhoppningsvis saker och ting svart på vitt. Kör på skit i vad föräldarna säger om det. Vet att min mamma fick höra från lärare på skolan och så att man var störig och jobbig inte kan sitta still och liknande. Det kan vara svårt för dem att erkänna att just deras pojk har ett problem. Så kör på om det kan hjälpa dig. Läs sedan på om sjukdomen är det svårt fråga din tjejkompis om hon kan samla information om sjukdomen för dig, har du inga problem med att läsa mycket fakta så gör det själv. Och kolla om du kan göra saker bättre utan medicinering då jag tror att den medicinen inte är bra.

Om det är något jag tycker är intressant så kan jag sitta och läsa om det länge, t.ex. sjukdomar.

Är jag mig själv så vill ingen prata med mig eller vara med mig.

Gör testet så får du se. Hoppas allt löser sig. Och att du får en bättring, eftersom att du vill ha en bättring så tror jag på att du fixxar det. Lycka till

Nej du är ingen missbrukare, du har antagligen ADHD. Har personligen inte testat ritalin men känner folk som gör och du verkar inte alls reagera som dom. För övrigt tror jag du behöver jobba på din självkänsla, du är självkritisk minst sagt.

Lycka till!

Tack. Jag vet vad jag är värd och vad jag kan göra, det är inte det att jag är självkritisk.. Det är sanningen. Oavsett om jag skriver/säger hej så försöker de flesta slinka iväg från mig. Jag blir obekväm i grupp och känner mig liten för att ingen pratar med mig. Jag behöver även en ledare för det mesta, någon som jag går efter. Vet inte varför, det har alltid varit så. En säkerhet liksom, någon att göra samma misstag som. Undgår därför alltid att gå allra längst fram, går vi 3 personer går alltid de två fram och jag längst bak.

Men jag vet varför folk inte vill vara med mig. Det är för att jag gärna skryter irl och vill känna mig väldigt älskad för saker jag gör. Och även om jag är snäll mot folk har jag ingen riktig "vän". endast Bekanta. (Eller mja.. någon vän har jag väl som faktiskt står ut med mig.)

Ingen hör någonsin av sig till mig, jag ser det som ett signum. Även om jag hör av mig varje dag och sen inte hör av mig mer så hör inte de av sig mer heller.. Om ni förstår vad jag menar.

Nä, att faktiskt prata med någon som vill fortsätta konversationen hade varit trevligt.

Ge fan i att skryta då? Ingen tycker om personer som skryter, man ser dessa bara som jobbiga och någon som försöker vara någon annan än sig själva - man undviker dom. Lär dig en läxa och skryt inte o bara där kommer du ha enklare att hitta vänner. Sen hör dig inte av för ofta heller, det upplevs bara som tjatigt om dom inte ens kontaktar tillbaka.

Andra skryter, eller blir sagda "fan vad bra gjort!" till (Säger man sagda?). Jag har aldrig fått höra att något jag gjort är bra eller speciellt. Det är det jag saknar. och nej, jag trollar inte. Jag söker uppmärksamhet IRL men inte över ett forum som flashback. (Och då menar jag verkligen att jag söker uppmärksamhet - jag kan verkligen inte hålla mig ifrån att säga alla 'bra' saker jag gjort. ) inte så att jag säger "åååh shit har feta poooooolen hemma och jacuzzi, fan den är så jävla skön!" men något mindre som jag åstakommit som är bra. T.ex. att skriva bra på ett prov.

Du tycker synd om dig själv. Det är ytterst sällan som jag, eller folk i min omgivning, blir "sagda" "Fan vad bra gjort!". Det är nog bara du som fått en skev uppfattning om hur det är för andra människor och hur synd det är om just dig. Sen förvärrar du det hela genom att försöka prestera och vara någon som du egentligen inte är. Sen verkar du inte vilja ändra på dig heller, och jo du söker uppmärksamhet på FB. Du ber ju oss (i tråden) att tycka synd om dig. I varje post riktad till mig har du iaf gjort det.

Ändra på dig och din inställning (kanske blir enklare om du får någon medicin), annars kommer det bara fortsätta som det gör idag.