Som katt och råtta.

Jag anser inte att jag försöker göra rätt för mig. Jag försöker bara att vara mig själv. Jag gör mig inte till och försöker vara bättre än jag är. Skulle jag bli tvungen att ändra på mig för någon annan så skulle det ju ändå inte vara mig han tyckte om.

Det är bra att du satt upp en gräns för vad du accepterar och inte.
Tror att det handlar om att veta vart gränsen går och veta när man har klivit över den.

Tycker inte du ska vänta med att fråga honom det, men du behöver inte ställa det som en fråga som typ "Vill du satsa på oss" eller något, för han kan uppfatta det som att DU själv itne är riktigt säker..
Säg isåfall till honom hur säker du är , och att du vad du kännner för honom, och visa att du VILL dettta, och att du inte tänker försvinna nånstans. Sen kan du fråga honom vad han känner? .. och behöver han då utrymme så ger du honom det så han får tänka...



Det är aldrig fel att ge han lite utrymme, men samtidigt tycker jag nästan det är viktigare att du visar att du finns där och att du inte ska någonstans..

Jag har frågat om han vill sluta att ses. Och han säger att han inte vill sluta ses.
Han vill försöka ta det lugnt och se var vi hamnar.
Jag vill också ta det lugnt men inte för lugnt.
Men jag vet inte riktigt skillnaden mellan för snabbt och för lugnt.
Jag vet bara att jag får panik om vi ses för ofta och blir orolig om vi inte ses på ett tag.

Håller med om att du inte ska göra dig till elelr att du ska bli tvungen att ändra på dig .
Men lite får man ju ändå vara öppen för att förändra , och det gäller ju både du själv och han.
Menar att båda kan ha dåliga sidor, som man har svårt för att förändra på, sådana saker får man ju böja på lite grann, för att göra det lättare för varandra.. sen så är det precis som du säger att det finns gränser, och det är svårt att veta var det går, sen får ju inte den andra tänja mer på den gränsen. för då blir det en obalans, som kan ställa till problem.. därför är det viktigt att ha en öppen dialog, där man är ärliga mot varandra, och att man kan ha den dialogen utan att man blir förbannade på varandra..

Ni har ju båda panik verkar det som..
Men var klar med honom exakt vad du känner.. berätta för han att du inte vill att det ska gå för lugnt.
Att du behöver något som bevisar att ni går framåt och inte står stilla...
Sen behöver ni ju inte träffas hela tiden, men några gånger i veckan måste ni ju träffas..

Ja, det låter klokt.

Det som du går igenom är jätte jätte vanligt..

Jag har själv gått igenom något liknande, när jag ville framåt, medans hon hade panik, och var inte jätte sugen på något seriöst förhållande, men att hon ändå kände att hon tyckte om mig.
Ena dagen vill hon vara tillsammans andra dagen sa hon till mig att hon inte orka längre. att hon itne ville göra mig ledsen ...

Jag sa att ajg inte ger mig, älska henne redan då, och sa till henne att hon var min stora kärlek och att jag inte ger mig förrän det är vi två. det tog kanske 2-3 månader innan det börja släppa för henne..
Tillslut kände hon sig säker på att det var mig hon ville spendera alla dagar med, och då gick allt jätte fort, vi flytta ihop å så..

Jag tycker att det var starkt av dig att stanna kvar och kämpa.
Om man verkligen känner något för någon kanske det är det man gör tills man inte längre orkar.
Men det är nog inte solskenshistorier alla gånger.
Men finns det känslor där förtjänar de väl en riktig chans.

Jag har dejtat en kille i ungefär 4 månader nu.
Vi är aldrig på samma nivå.
Känns som att vi skrämmer iväg varandra.
När han är "på" kan vi ses 3 dagar i veckan.
Vi är ute och hittar på saker, vi myser och har helt underbart sex.
Men varje gång han är som mest på blir jag lite obekväm.
Och plötsligt blir han helt kall.

När han drar sig undan blir jag alltid mycket mer intresserad.
Jag känner mina känslor mycket tydligare när han inte är "där".
Jag har sagt att jag tycker om honom och är redo att satsa på detta.
Han vet inte vad han vill. Nu är han inne i en period då han drar sig undan.
En period då jag är den som är mer på.
Jag tycker att det är väldigt påfrestande. Jag vill inget annat än höra av mig just nu.
Men när han inte längre verkar intresserad vill jag inte kväva honom.

Jag kan tycka att det är jättejobbigt ena dagen.
Men imorgon kan allt lika gärna vara toppen igen.

Ska jag stanna kvar och satsa på det här fast att det känns tufft?
Jag vet inte om han egentligen tycker om mig eller om han bara leker med mig.

Men nästa gång ni ses och har det mysigt kan du ju fråga honom om han någon gång hade kunnat se dig som en flickvän. Sen kan du väl vara ärlig med att du tycker om honom lite mer men att du fortfarande hade velat ta det väldigt långsamt.

Precis, det är ingen solskenshistoria, men det finns så mkt kärlek där så att jag vill inget annat än kämpa. och så känner hon också nu..
Så om känslorna finns där för dig, så ska du kämpa kämpa, och samtidigt berätta dom känslorna för honom och visa honom att du verkligen menar allvar, och att du väntar på honom, för han kanske behöver mer tid än du..

Det är bra att ni båda kämpar för det ni har. För det verkar vara värt det.
Men om man bara ger och ger utan att få något tillbaka kan det nog bli jobbigt tillslut.
Beror väl helt enkelt på.