Emotionell filosofi?

Ja, alltså filosofer som avhandlar den emotionella eller perceptuella världen som inkluderar emotioner och liknande. Vill veta vilka av de större filosofer som har kapitel till avhandling av detta eller om det är någon filosof som specialiserat sig på detta?

Undviker helst "moderna" filosofer.

Alltså, Spinoza skriver lite om det, men inte på ett sätt du verkar gilla. Sedan av lite nyare har Bergson gjort ett rigtigt bra verk, Tiden och Den Fria Viljan, tror jag nog den heter. Den handlar ju då om den fria viljan, men om jag inte minns fel, lägger han vikt på tidens och kvaliténs roll, när han avklarar vårt materialistiska språkbruk omkring känslor och sånt. Vi säger "det gör mycket ont", eller "det stora vansinnet" - kan man i alla fall säga på danska - och liknande. Han argumenterar då, att det skapar filosofisk förvirring, och att nyckeln ligger i det, att vi faktiskt inte bemärker en förstorning eller en storlek av smärta, men däremot en kvalitativ förändring. Och kör han väl på att det kan lösa problemet om fria viljan (har inte läst så långt dock, så jag vet inte riktigt).

Är det sånt du gillar? Han är ju då inte en av de helt gamla, men står i skelet mellan dem, och är nog det som liknar en analytisk filosof allra minst.

Spinoza talade väl om hur etiska värderingar snarare än rationellt betingade var relativt till det affektiva hos människan och tillskrev det relevans, både som värdegrund och kunskapsintag. Han yrkar dock inte för dess upphöjande utan snarare för rationell förståelse och påverkan av det. Eller?

Även Nietzsche har tillskrivit det emotionella och affektiva perceptuell relevans så som en facett av människans evolutionära tillkomst, en del av en biologi som i sig är rationell och ändamålsenlig (överlevnad/fortplantning/makt).

Jo, men Spinoza går också lite explicit in på känslor och så. Men inga stora insikter att hämta där.

Jag har faktiskt inte riktigt stöd på filosofi specifikt om känslor och så bland de stora - endast som något bakgrundssmuts i förbindelse med diskussioner om gud och liknande. Man ska nog upp till fänomenologerna för att hitta något bra.

Det jag pratar om är en mer emotionell värdegrund men som är skiljd från den logiska biten av filosofin som avhandlar hur man ska agera och just varför. Finns det verkligen ingen filosof av gammal tid som gett sig in på den här biten på allvar eller åtminstone är utmärkande inom den?

Den moderna filosofen Erich Klawonn har faktiskt skrivit en bok, Et Utkast Til En Teori Om Moralens Grundlag, hvor han presenterar en metaetik, där han låter sin protoetik vara baserat på de önskvärdighet och oönskvärdighetspräglingar som fenomenen presenterar sig för oss med. Han låter sedan den egentliga moral bestå i den minimala empati. I det vi erkänner, att andra människor har en intimsfäre, där ting visar sig med önskvärdighetspräglingar, uppstår förpliktelserna gentemot dem. (Lite simpelt förklarat, men det får duga).

Hans teori baserar i hög grad moral på känslor, men så klart också några mera stela principer. Han är mycket inspirerat av Heidegger i sina metoder. Men det är så klart ingen gammal filosofi, utan har skrivits för några år sedan. Men ett mycket ovanligt bidrag, och faktiskt en av de få som bygger bro mellan metaetiken och den normativa etik, och antagligen kommer boken uppmärksammas mera snart, när den översätts till engelska.

Mvh

Varför har så liten vikt lagts vid känslor? Vad består statusen kring logik jämfört med etik?

Det kan man verkligen undra. Logik ses väl som mer stramt, förklarbart, "manligt", går att teoritisera kring, går att säga så är det, logiskt sett, eller så är det inte, också enligt logiken. Logik har status. Etik är också viktigt, som jag uppfattar det när jag läser filosofi. Men logik kanske står högre än etik, verkar nästan så. Men emotioner då? Varför har emotionell filosofi och känslor så låg status i filosofins värld? Det förstår jag inte.

Känslor är ju oerhört viktiga för oss människor. De kan var starka, svaga, omstörtande, ändra vår uppfattning och självbild. Känslor är liv, och ett liv utan emotioner vore bra tomt, det skulle förlora mycket av sitt innehåll och sina färger. Med tanke på vilken roll känslorna spelar i våra liv, är det högst märkligt att inte större vikt lagts vid känslor inom filosofin.

Borde finnas en hel rad tunga filosofiska verk som avhandlar känslornas betydelse, verkan, mening, logik, budskap, hur man bör handla i enligt sina känslor - eller om man inte bör det och isåfall varför.
Hoppas framtida filosofer tar upp det, detta förbisedda men viktiga kapitel i filosofins och människans historia och tankevärld.

Nu tror jag ni rör ihop det. Den analytiska filosofins två huvudströmmar behandlar Etiken respektive estetiken. Metoden som används är det logiska tänkandet.
Det finns många filosofer som ägnat sig åt känslornas roll. Psykologin har ju ganska sent avknoppats från filosofin och den får väl anses ha starka band med vårt känsloliv.
Om det är känslor som subjektiva fenomen du tänker på så är väl filosofin inte rätt ämne. Här har väl religionen mer att ge.