2011-03-18, 20:56
#1
Hej flashbacks forum för psykiska problem. har en del skit jag vill lyfta från bröstet.
Kort sagt, jag är fylld till max, av hat. hat gentemot allt och alla, mig själv, min familj, mina "vänner", personer omkring som kanske cyklar för långt ut i vägen, så att man måste ligga i 20 km/h bakom (måste vara fler än jag som hatar dessa), lyckliga personer, Sverige.
I min vardag är jag social och varm utåt. jag peppar folk runt omkring mig, men jag förmår inte att göra det åt mig själv. i mina tankar så pågår något helt annat än värmande peppning. Skolan håller också just nu att gå åt helvete, och eftersom jag bara har skolan i min vardag så finns det inte så mycket positivt
mitt hat gick så jävla långt idag att jag under en biltur med min pappa, vi tjafsar lite om att jag tog fel väg, tillslut går det för mig, och jag skriker ut hur jag önskar att han ska få en hjärtinfarkt och dö, och om att så hände så kunde han titta sig i himlen efter att jag skulle larma. nu ikväll så slog det mig, och jag fick så ont i bröstet att jag var tvungen att sätta mig ner.
en annan grej var att en tjej, min kk, försöker alltid peppa mig. hon säger att hon tycker om mig, och sen kramar hon om mig. och jag kan inte ta till mig det. hon är jättesjysst, och en härlig fin människa, som inte vill någon annan ont. Idag medan jag var hatisk efter bilturen så tänkte jag "Jag skiter i henne, hon är inget flickvänsmaterial, och därför betyder hon heller inget!"
nu ikväll så kom dessa två saker tillbaks till mig, och jag fick så ont i bröstet att jag var tvungen att sätta mig ner, hukandes. Texten blev väl lite flummig kanske, men jag känner alltför mycket hat. har blivt kall, cynisk, pessimistisk, och kan inte känna glädje eller stolthet åt något.
Hoppas jag inte pajjade er fredag med ert gnäll. Hoppas ni alla får än jättetrevlig fredag hur som helst.
Och hörni, tack. tack ska ni ha.
PS. ska snacka med en psykolog så fort det går, har det planerat.
Kort sagt, jag är fylld till max, av hat. hat gentemot allt och alla, mig själv, min familj, mina "vänner", personer omkring som kanske cyklar för långt ut i vägen, så att man måste ligga i 20 km/h bakom (måste vara fler än jag som hatar dessa), lyckliga personer, Sverige.
I min vardag är jag social och varm utåt. jag peppar folk runt omkring mig, men jag förmår inte att göra det åt mig själv. i mina tankar så pågår något helt annat än värmande peppning. Skolan håller också just nu att gå åt helvete, och eftersom jag bara har skolan i min vardag så finns det inte så mycket positivt
mitt hat gick så jävla långt idag att jag under en biltur med min pappa, vi tjafsar lite om att jag tog fel väg, tillslut går det för mig, och jag skriker ut hur jag önskar att han ska få en hjärtinfarkt och dö, och om att så hände så kunde han titta sig i himlen efter att jag skulle larma. nu ikväll så slog det mig, och jag fick så ont i bröstet att jag var tvungen att sätta mig ner.
en annan grej var att en tjej, min kk, försöker alltid peppa mig. hon säger att hon tycker om mig, och sen kramar hon om mig. och jag kan inte ta till mig det. hon är jättesjysst, och en härlig fin människa, som inte vill någon annan ont. Idag medan jag var hatisk efter bilturen så tänkte jag "Jag skiter i henne, hon är inget flickvänsmaterial, och därför betyder hon heller inget!"
nu ikväll så kom dessa två saker tillbaks till mig, och jag fick så ont i bröstet att jag var tvungen att sätta mig ner, hukandes. Texten blev väl lite flummig kanske, men jag känner alltför mycket hat. har blivt kall, cynisk, pessimistisk, och kan inte känna glädje eller stolthet åt något.
Hoppas jag inte pajjade er fredag med ert gnäll. Hoppas ni alla får än jättetrevlig fredag hur som helst.
Och hörni, tack. tack ska ni ha.
PS. ska snacka med en psykolog så fort det går, har det planerat.