Ångest,negativa tankar osv osv osv.....

Berättar hela mitt liv, scrolla ner en bit ifall du inte bryr dig om min skolgång, men tyckte det var värt att berätta det andå..

Hejhej.. Vet inte exagt hur jag ska börja, Men iallfall jag är en kille på 22 år. Som har haft problem sedan så länge jag kan minnas tillbaka.. det börja väl när jag var liten, började inte prata förrens jag var 5-6 år gammal, sa inte ett knyst innan detta, vet inte om det har något med det jag ska säga att göra.. men andå, tar allt ifrån början. Skolan gick sisådär i lågstadiet (1-6) fick ju extrahjälp, dock hade lärarna inga tecken alls på att jag hade några lässvårigheter eller liknande. högstadiet(7-9) gick åt helvete,förutom i dem ämnen jag hade extrahjälp i, dem gick galant.

Börja sedan IV, för jag hade kassa betyg, gick skit bra där, då jag fick sådan bra hjälp.. börja sedan 1:an, gick om 1:an då det inte gick något vidare, fick ingen extrahjälp på den skolan, då jag inte visste att jag hade dyslexi. börja sedan 2an, gick ju inget vidare där heller, så rektorn valde att kasta ut mig.

Men nog om det, ville bara förklara det, kanske har något med det att göra. iallfall efter skolan så ville arbetsförmedlingen göra ett test på mig, och det visade sig att jag hade en mindre typ utav dyslexi, har svårt att förstå saker och ting..

Nu har jag varit arbetslös i 2 år, och har nu fått ett jobb. Men jag har sådan jävla ångest att gå dit, tänker på det hela tiden, att det här klarar jag inte, inte ens pengar får mig att ändra mig själv, tycker inte heller om arbetsuppgifterna på jobbet. inte min grej lixom. Går på lönebidrag, dock är det inte så jävla lätt att hitta ett jobb andå. Så har nu fått ett jobb på en sprängarfirma(deras lager,städning osv), men som sagt. ångest ångest ångest, panik känner jag hela tiden. Sover 9h varje natt, men är trött efter 1-2 timmars arbete, och så fort jag kommer hem vill jag bara dö/sova.

FINNS INGA POSITIVA TANKAR i mitt huvud någonsin, tänker bara NEGATIVT hela förbannade tiden, att det är tråkigt, jobbigt.. ja vad som helst, försöker få fram negativa saker hela tiden... har nu i 3 dagar gått till jobbet såklart, men alltså ja, jag mår inte bra när jag är där.. och ingen förstår mig, inte ens mina föräldrar. Dock ska vi göra ett ADHD test nu inom kort, men vad det ska hjälpa vet jag inte..

Jag vet att alla människor måste jobba för att få pengar, för att kunna leva, Socialen är ingen väg att gå det vet jag, jag vill inte leva på SOC! men så fort jag är på jobbet eller gör något annat jag inte tycker är kul kommer allt det negativa tbx, ångestkänslan, panik.. osvosv..

Och sen att jag går på lönebidrag är för jag inte kan ta vilket jobb som helst enligt AMS(och mig själv), har provat på 2-3 tidigare städjobb, men har inte fungerat, och nu har dem tagit fram ännu ett jobb, vilket är städjobb igen och hotat med att jag inte kan tacka nej till fler jobb, för då får jag inte deras hjälp! Har i gymnasiet praktiserat som möntör, praktiskt arbete, där jag satt på en stol och monterade elmätare, FUNKADE PERFEKT! exagt min grej, men något sådant jobb kan dem inte fixa fram tydligen...

aja, vad jag vill få ut utav denna tråd är väl kanske ifall någon annan har samma problem? eller känner någon? Har ju suttit hemma ett bra tag, kan kanske har något med det att göra.. vad vet jag..

Halvdagar funkar perfekt på jobbet, men heldagar, kan inte ens tänka tanken...

oseriösa kommentarer undanbedes, och ursäkta min svenska. men ja jag har dyslexi.

edit:

Vi reagerar olika

En människas ångest är individuell. Förutom att ångesten påverkar hur du mår psykiskt tar den sig ofta kroppsliga uttryck. Vanliga tecken är:

* hjärtklappning
* svettningar
* klump i halsen
* muntorrhet
* spända muskler
* domningar
* stickningar
* illamående
* yrsel
* andnöd.

hittade på google.se och vissa stämmer ju in rätt bra, tex muntorrhet,klump i halsen, spända muskler, svettningar(om nätterna)

Glömde säga det dessutom att jag har allvarliga sömnproblem vissa nätter! kan ligga vaken i timmar..

MVH / a

Det rådet jag kan ge är att söka hjälp genom att kontakta vårdcentralen i närheten, träffa dem, förklara situationen, få en remiss till psykvården och på så sätt ta dig ur situationen med att bara ha negativa tankar och ångest hela tiden antingen genom medicinering eller terapi. Sådana saker brukar inte gå över av sig självt, i alla fall inte enligt mina egna erfarenheter kring det. Om du inte kan ta dig för att ringa själv så kan du säkerligen fråga din handläggare på AMS om inte h*n kan ringa åt dig och på så vis boka en tid på vårdcentralen.

Det är väl det mest konkreta jag kan komma på i nuläget.

Det kan väl inte vara hela historien? Nog måste du ha gjort något för att bestraffas med att bli utslängd?

Förut när jag praktiserade på ett jobb så hadde jag ungefär samma illamående-känslor som du har. Jag slutade där efter 3 veckor. Nu är jag också arbetslös och känner mig värdelös det är rätt jobbigt i längden

sök hjälp. kbt är något som verkligen hjälper en att ändra sitt tankesätt och i längden hur man reagerar på olika saker, det har hjälpt mig mycket!

många i min omgivning känner precis som du, ångest inför arbetet/skolan att dom inte klarar av att gå dit osv. det är vanligare än vad man tror men det går att komma på rätt spår

Om jag var dig så skulle jag försöka satsa på att bli sjukskriven. Dvs, sjukskriven på riktigt. Om du kan komma in i psykiatrin och få bedömningen att du inte förmögen till arbete så kan du få aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Det är lägre pengar än en riktig lön, men betydligt högre än socialbidrag. Du kan leva på det. Under tiden som du är sjukskriven så kan du försöka jobba med dig själv, hitta saker som du är duktig på och känner att du vill hålla på med. Detta är mitt tips till dig. Börja som sagt med att försöka bli sjukskriven... ta hjälp av dina föräldrar om det är för mycket att ordna med själv. Börja med att ordna ett möte med en psykolog/kurator som kan skriva ett läkarintyg åt dig. Lycka till, och ge inte upp. Det kommer att ordna sig i slutänden.

hm, ja kan väl varit fler saker, så som jag var väldigt skoltrött, så hade väl inte världens bästa frånvaro, men det berodde ju på vissa saker också, det är ju inte speciellt kul att gå till skolan om du inte förstår ett skit utav tex matte? sitta där och inte få någon hjälp, samt att jag har väldigt svårt att koncentrera mig själv, och ja datorn är väl ett slags beroende jag har också, då jag suttit här alldeles för mycket nu när jag varit arbetslös. Och det är väl även det mina föräldrar är rädda för, ifall jag sjukskriver mig själv, kommer jag sitta här ännu mer, men nej jag vill inte det egentligen, jag vill ha ett liv, egen bostad, körtkort/bil.. familj senare.. men ah.. mina föräldrar förstår mig knappt, för om jag säger att jag är sjuk deprimerad/ångest så tror dem bara att jag inte vill.. att jag vill sitta här hemma vid min dator och spela spel. men så är det inte innerst inne..

Aja, ska iallfall boka en tid hos en läkare, som ska göra tester.... börjar jobba fulltid nästa vecka, och just nu känns det bara som jag vill dö inför det.