Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund umgicks dagligen med världslitteraturens fria andar, ett nobelt sällskap som förmedlade mycken klokskap. Detta hindrade honom inte från att en gång slunga ett askfat mot ett yngre par. Orsaken? I Ekelunds ögon var deras dans osedlig.

Genom B. L. [Bengt Lidforss] blev jag också sammanförd med Vilhelm Ekelund, som den gången just hade "Melodier i skymning" och "Elegier" bakom sig, två av den svenska lyrikens ädlaste verk. Ove, som han kallades, bodde i ett rum inåt gården vid Stora Södergatan i Lund. Hans far, f.d. smed från Stehag, hade affär i källaren åt gatan, vad sonen skämtsamt kallade "ett litet friskt hökeri". Hans mor såg jag blott en enda gång, då hon inbjöd oss till en kopp choklad; hon hade vemodig blick och mjuk stämma, och i hennes inte helt alldagliga typ fanns det en svårbestämbar egenart, som gjorde det plausibelt att sonens begåvning kommit från henne och inte från den mera robuste fadern. När jag första gången kom och hälsade på, satt skalden försjunken i en textbok; han hade just börjat studera grekiska på egen hand. Det blonda huvudet avtecknade sig mot ljuset från trädgården, där några fruktträd spruckit i blom; de allvarsamma ögonen, den egensinniga munnen och den gossaktigt klara hyn gav ett intryck av klosterbroder. Han var vänlig mot den yngre, men på samma gång en smula avmätt, som om han ville visa från sig all onödig förtrolighet.

Jag minns, att han yttrade sig ringaktande om det allra mesta, i den då gällande litteraturen från "Uppsverige." Om den kända franska antologien Poètes d'aujourdhui kunde han t.ex. dekretera, att var och en av dessa poeter var långt överlägsen vem som helst av våra moderna svenska, vilket nu alldeles inte var förhållandet. Han var överhuvud sträng i sina domar och skrädde inte orden. Hans ömtåliga smak tycktes kringmurad av mångsidigt förakt. Det fanns hos honom en egenartad ambivalens av hårt och vekt, men denna framträdde alldeles utan poser. Livets misärer tycktes ännu inte ha satt sina märken i hans ungdomliga självmedvetande, sådan jag helst minns honom från de åren. Med den filosofiske vise från senare tid kom jag aldrig i närmare beröring. Jag erkänner dock, att hans nu så beundrade aforistik egentligen aldrig har gripit och övertygat mig på samma sätt som hans geniala lyrik. Det intellektuella högmodet stöter bort mig; jag saknar den djupare mänskliga kontakten och det sant filosofiska sinnelaget mitt i allt detta sysslande med egna subtilt mentalhygieniska problem.

Under samvaron med Ekelund i Lidforss' sällskap måste jag ju också lägga märke till mindre tilltalande sidor hos detta väsen, som tedde sig så blomlikt, sprött och eteriskt, när det sublimerades i hans diktning. Sanningen att säga blev han under alkoholinverkan ofta ondsint och t.o.m. rå, den stilla värdigheten blåste bort. Det dracks ju heller inte måttligt, och jag som naturligtvis var alldeles otränad blev ett omtöcknat vittne till tragikomiska uppträden. Aldrig glömmer jag en fuktig vårkväll i den nu försvunna restaurang Göthes trädgård, där vi var ensamma gäster, liksom avskilda från hela det borgerliga och akademiska Lund. Lidforss anslog mot Ekelund en ton av munter, kurtisant artighet; Ekelund var nyckfull och despotisk som en primadonna. Jag önskar inte upphäva mig till moralisk domare, men då jag nu har kommit in på temat, måste jag också tillägga, att de båda dioskurernas samtal gärna rörde sig i en viss homofil atmosfär, där jag kände mig naivt obehörig. Längre fram i tiden lär Lidforss ha blivit föremål för Ekelunds intensiva hat.

Det var från senhösten 1910 till våren 1911 jag umgicks med Vilhelm Ekelund i Berlin.

Ekelund var, som man vet, ytterligt fattig. Detta är ju något som kan sägas om många poeter. Men Ekelunds fattigdom var något väsentligt. Den var en av de raffinerade murar med vilka han omgärdade sin oavhängighet. Han bodde i nordöstra Berlin, denna öken av proletärkvarter. Här rörde han sig, en tystlåten vandrare och aktpågivare, uppmärksam på de små grå tragediernas tecken och de trista glädjeämnena. Det torftiga rum som han hyrde var, ytligt sett, mycket opersonligt. Där var intet som tydde på att det var en skriftställares bostad. Inga papper lågo framme, knappast ens en bok. Han hade inga pengar till bokinköp - för sitt intensiva studieliv var han hänvisad till offentliga bibliotek. Men det opersonliga i rummets karaktär sade inte så litet just om hans personlighet med dess behov av anonymitet, dess ovilja att prisge sig åt närgången besiktning. Det rådde hos Ekelund, närhelst man besökte honom, den minutiösaste ordning. Jag såg aldrig, att ett föremål ändrat plats från den ena gången till den andra, rummet var alltid utvädrat som en sjukhussal, och man hade den förnimmelsen att denna regelmässighet med sin svala temperatur var ett skyddsmedel också den för själens oberoende.

Det var likadant med Ekelunds egen person. Med sin blondhet och det underligt gosselika ansiktet, då ännu slätrakat, lång och smal och något framåtlutad, föreföll han alltid vårdad och proper. Något i denna apparition (de misstänksamma, ibland ganska otäcka ögonen, den lilla sammandragna, infantila och nevrotiska munnen) uppväckte en känsla av otrygghet; men samtidigt var intrycket av sirlig och avmätt prudentlighet ofrånkomligt. Han var mycket renlig. Men själva klädesplaggen, så minutiöst borstade, voro oerhört nötta. Rocken, en art av bonjour - ja, med den var det en särskild historia. Han sades ha tillhandlat sig den eller erhållit den som gåva av Gustaf-Otto Adelborg, som ärvt den efter sin farfar eller morfar, vilken i sin tur hade burit den som kammarherre vid Karl XV:s hov - en förnämlig succession.

Ja, Ekelund var fattig, och han var det av fri vilja. Han hade inte behövt vara det, i varje fall inte i denna nästan stiliserade grad. Om han också hade en mycket begränsad läsekrets, var han dock tillräckligt berömd för att inte bli avvisad i de stora tidningarna, om han önskat medarbeta i dem; men han önskade det inte, han ville ingenting ha med de maktägande att göra, han ville inte beskyddas, inte heller förväxlas med andra. Den enda tidning som Ekelund, mig veterlig, då hade någon förbindelse med, var Arbetet, förlaget Framtiden den ende avnämaren av hans böcker. Det gav inte så mycket i utbyte - jo, kanske i ideell, men inte i ekonomisk bemärkelse. Det är också bekant, att Ekelund vid denna tid vägrade att motta några stipendier. Man talade om högmod och säkert med rätta: han var en högmodig herre med en myckenhet av rancuner, som han kände väl till. Många tyckte, att då kunde han få stå sitt kast. Nå, det gjorde han också. Han stod verkligen sitt kast.

Men Ekelunds aversion mot penningen berodde inte bara på fruktan att komma i neslig avhängighet av de kotterier och makter som dirigerade framgången. Där fanns också ett annat, intimare motiv. Man bör leva som idealist, det var en av de maximer som han ofta upprepade, och därmed avsåg han, att man borde iaktta behärskning och ”metron”, inte bara utåt, mot de offentligas förförelser, utan även mot det egna väsendets benägenhet för excess.

Ekelund hade, vilket kanske är obekant för många, en fallenhet för ”practical jokes”. Nu hade han, så berättar legenden, d. v. s. så förtalde Ekelund, erhållit en summa på tvåhundra kronor. Den var oväntad, han misstänkte något ”djävulsskap” bakom den. Då kom han på den idén, vilken han betraktade som en lösning, att växla den i enmarksstycken, som han placerade i en liten väska; med väskan gick han upp till Adelborg, som då bodde i Berlin. Adelborg låg i sängen, ty klockan var bara tre på eftermiddagen. Nåväl, här ställde sig nu Ekelund på tröskeln, öppnade väskan och slungade därpå, med precision, mark efter mark under den halvdrömmande romantikerns läger – till dess väskan var tom. Då avlägsnade han sig lättad.

Adelborgs enda reaktion var att förbjuda all sopning under sängen, detta för att undvika oordning i det merkantila. Där låg alltså den oförmodade skatten, och ur den försåg sig Adelborg dagligen med en handfull mynt, så länge de räckte.

Nej, så idylliskt gick det mestadels inte till, när Ekelund gjorde sig fri från sitt överflöd. Vid de flesta av de mycket få tillfällen då det existerade något sådant fick guldet följa sin naturliga, d. v. s. onda bestämmelse, och det öppnade förvisso inga paradis. Den som fick vara med om ett ekelundskt symposion märkte hastigt, att här var det inte fråga om sorglöshet, inte om lust, inte om sokratisk balans och harmoni vid bägaren, utan om förintelse, och det behövdes inte många timmar för att målet skulle vara nått. Jag bevarar från några dylika tillfällen bilder av kuslighet och förtvivlan, av osalighet. Ju snabbare pengarna virvlade bort, desto bättre.

Några dagar före jul fick Ekelund femhundra kronor från sitt förlag jämte ett löfte om ytterligare femhundra på nyåret; det var fråga om en gratifikation, som man tydligen funnit klokast att uppdela på detta sätt. Ekelund kom och hämtade mig, och nu följde några timmar av debauche, som emellertid inte voro så muntrande som jag kanske hoppats i min ungdomliga lättfärdighet. Jag erinrar mig inte mycket av det hela; det var en helvetesfärd under penningens demonsvärd från lokal till lokal med hastiga uppehåll på de oräkneliga stationerna, ty Ekelund lämnade dem alla efter få minuter, alltid i vredesmod och under utstötande av evigt samma besvärjelse: ”Tschandala! Tschandala! Tschandala!” Hans hat till det berlintyska, lika äkta som hans kärlek till den tyska klassiciteten, gav här den precisa kryddan åt en olust, som naturligtvis i främsta rummet kokades på de egna köttbenen. Ungefär vid tretiden voro de femhundra kronorna upplösta i intet, men då var också irritationen på sin höjdpunkt. Ekelund kastade i väg ett telegram till sitt förlag, det löd ”Tappat pengarna. Sänd resten telegrafiskt.” Och de snälla människorna sände resten! Efter några timmar av outhärdlig väntan kunde den glädjelösa resan återupptagas för att sluta på en rad av fruktansvärda morgonkrogar i Norden: Walhall, Erlangerkrug och vad de hette, där det nattliga Friedrichstrasses drivande spillror spolades samman. Det var på ett dylikt ställe som Ekelund avsände ett brevkort till en känd kulturpersonlighet i Sverige (vem det nu kan ha varit) med texten: ”Vi ogilla dig av hjärtat. Vilhelm Ekelund. Greve Holmberg. Botholf och Botholfs mamma.” Greve Holmberg var ”Fremdenführer” för svenskar i Berlin, lika utsvulten som storslagen i manér, Botholf, en fiskarson från Bohuslän, nu, loj och halvvacker, ljustrande sin fångst i Berlins nattmörker, och Botholfs mamma, en prostituerad, som verkligen var som en mamma för den trötte pilten. De hade ett sjätte sinne, som alltid kom dem att dyka upp, när Ekelund kämpade sin kamp mot guldets drake.

När han äntligen blev fri från häxerit återvände sakta besinningen och glansen kring andens föremål.

Att locka ur honom något om skriftställeri, som för mig tedde sig mer sensationella var besvärligt, ofta ogörligt. Nietzsche var tabubelagd. Med litterära anekdoter var han däremot generös. Låt mig återge en av många. Den handlar om Ola Hansons yra förhoppning, när han mottagit Ekelunds hyllning, det olympiska odet. Då skickade han sin laudator en handskrivelse av följande innehåll: ”Då ni synes uppskatta vad jag skrivit och väl också förtjänat något på versarna, var god översänd omgående tjugufem kronor.” Ett dokument med perspektiv!

Mestadel var han tystlåten, och när han yttrade sig, var det gärna om enkla materier, med förkärlek om maträtter, drycker och rökverk, som denne långtifrån bortskämde man dröjde vid mycket utförligt och nästan med pedanteri. Han tillämpade en fattigdomens epikureism, som krävde mycken utväljande eftertanke. Lyssnade man väl, upptäckte man, att också för honom, alldeles som för Adelborg och Conradson, det enkla var inordnat under ett schema eller system av symboler, som det gällde för oss andra att acceptera för att inte råka i onåd. Det var ganska intrikat ibland att finna sig tillrätta i denna vardagsritualism.

Denna överlastade och nedtyngda väg [Värmdövägen] var underlig, för ibland såg jag där också en annan skald, Vilhelm Ekelund, lika och kanske mer fjärran från bilar än oss andra. Han gick helst i plommonstop och enkel hög, vit krage. Plommonstop har blivit modernt nu men var det inte för tio eller tolv år sedan. Vilhelm Ekelund var mycket ensam om det, som han var om mycket annat.

En gång åkte jag tåg in till stan i samma kupé som Vilhelm Ekelund. Fastän det var ganksa tidigt på dagen satt där en välvillig men avgjort berusad man som förklarade att han tillsammans med en insomnad kamrat bredvid sig på bänken varit ute i Saltsjöbaden och lagt ett tak.

Folk tog avstånd från honom och hans pratsamhet. Alla undvek honom med blickarna. Men Ekelund gjorde det inte. När mannen såg bortvända ögon överallt fäste han blicken på Ekelund och den besvarades. Då riktade han sitt prat till honom och Ekelund lyssnade och nickade emellanåt.

Mannen var femtifem år, berättade han och efter sin skilsmässa bodde han tillsammans med sin mamma på Ringvägen och han fann detta idealiskt. Det var något rörande när han berättade om mamma. Till skillnad från frun, sade han i vad han avsåg vara en viskning men som till följd av hans svårigheter att modulera rösten råkade bli ytterst hörbart, förebrådde mamma honom inte att han emellanåt tog sig vad han kallade en knapp i västen.

Han talade också en del politik. Tjeckoslovakien var aktuellt då. Han hade läst tidningarna ordentligt och gjorde en lång och korrekt utredning. Han hade nu flyttat till en plats bredvid Ekelund. I kupén såg de flesta förskräckta ut. Takläggaren kom också in på Franco, och Ekelund lyssnade artigt.

Det blev en paus. Mannen nickade mot sin insomnade kamrat. Just då hade han nått en sådan förtrogenhet med sin lyssnare, att han stötte Ekelund i sidan och sade:

- Har du sett en sån dönick. Han mest slaggar hela dagarna.

När vi kom fram till slussen, sträckte mannen fram handen till Ekelund och sade:

- Tack ska du ha.

Vilhelm Ekelund lyfte på hatten och tackade för sällskapet.

Vad emottagande denna diktbok [Melodier i skymning] kommer att röna i Sverge, är ej gott att säga. Visserligen ha förhållandena ändrats sedan Ola Hansson gav ut sin Sensitiva amorosa, men än i dag måste nog en skald av Vilhelm Ekelunds aristokratiska läggning först passera graven eller dårhuset för att vinna någon allmännare sympati. I Sverge tycks den hälsosamma motion, som ligger i att någon gång böja knä för det geniala, i det närmaste ha utträngts av den Lingska gymnastiken.

Jag kan inte minnas, att Vilhelm Ekelund någonsin skulle ha läst upp en av sina dikter för mig, och överhuvudtaget föll det sig inte naturligt för oss att samtalsvis beröra hans poesi – det var som om hela denna sfär vore utan förbindelse med hans normala och konkreta jag, förfruset, armodsfullt, mänskligt outvecklat. Men min besvikelse minskade inte den djupa beundran jag hyste för Melodier i skymning, och som jag gett starka uttryck för i en anmälan. Från Bååths, Kleens och Wallengrens grannskap hade han plötsligt lyft sig till Hölderlins, Platens och Stagnelius’ rymd, och han hyllade dem också som mästare, de var hans själsfränder och bröder.

Vid denna tidpunkt – om jag inte misstar mig bör det ha varit på hösten 1908 eller senare på vintern – kom jag en kulen eftermiddag till Trelleborg där jag skulle hålla en populärvetenskaplig föreläsning; som oavlönad docent försörjde jag mig delvis med dylikt arbete. På Stadshotellet, där jag tog in, stötte jag helt oväntat på Vilhelm Ekelund. Det visade sig att han bodde där, och vi blev genast överens om att äta middag samman – Ekelund var inackorderad på stället. Någon timme avlägsnade jag mig för att stöka undan föreläsningen, förmodligen på läroverkets aula, men därefter återvände jag till Stadshotellet, där Ekelund väntade på mig, och vi tillbragte kvällen tillsamman ända till stängningsdags – kanske fortsatte vi till och med på mitt rum. För mig var sammanträffandet välkommet – det var ett gement väder med regn och rusk, i staden hade jag ingenting att ta mig till – och Vilhelm Ekelund var också sällskapligt upplagd, troligen därför att han hade det ensamt och ledsamt i Trelleborg. Han hade vistats där sedan någon tid, förklarade han, men när jag undrade varför han slagit sig ner på denna plats, gjorde han en grimas, som skulle föreställa skratt, och menade att det borde jag väl själv kunna begripa. Det kunde jag emellertid inte, och jag lät helt diskret ämnet falla. Vi hann under kvällens lopp prata om mångahanda ting, och naturligtvis kom vi in på historien om lantpolisen; Ekelund var förvånad över att jag inte visste mera om den, och han var rätt ivrig att förklara den. Den skulle ha utspelat sig på en lantlig gästgivargård, på en veranda eller i en trädgård; han och vedersakaren hade befunnit sig i olika sällskap, det hade druckits skarpt på båda hållen, Ekelund skulle av någon anledning ha väckt det andra lagets missnöje, ordväxling och gräl hade följt, på gränsen till handgemäng. Därunder skulle motståndaren ha avlägsnat sig ett ögonblick, men strax kommit tillbaka och talat i än högre ton, och då, bekände Ekelund, hade han blivit arg och klått upp honom. Det förargliga var emellertid, att vedersakaren hävdade att han inskridit i sin egenskap av ordningens väktare – och han påstod sig ha varit ute och satt på sig uniformsmössan; det sade han sig också ha gjort bråkmakaren uppmärksam på, men inte dessto mindre hade han av denne blivit misshandlad. Det var dessa synpunkter som fjärdingsmannen – eller vad hans titel kunde vara – nu hade utvecklat inför domstolen, berättade Vilhelm Ekelund, som för övrigt inte föreföll ångerköpt, utan skildrade det hela med ett slags torr och vresig humor. Huruvida han uppfattat att vedersakaren åberopade sin ämbetsplikt och huruvida han urskilt huvudbonadens solenna beskaffenhet var frågor, som han måhända uttalade sig något obestämt om; men jag minns tydligt, att enligt Ekelunds uppgift motståndaren från början uppträtt som privat gäst, och att han inte var någon äldre respektperson.

Mina sympatier var avgjort på Vilhelm Ekelunds sida. Nämligen såtillvida, att jag fann det påtagligen röra sig om ett vanligt kroggräl mellan rätt jämnspelta antagonister; Ekelund hade kanske varit oregerlig och obetänksam, men han hade också haft otur, och det syntes mig beklagligt om händelsen skulle få allvarliga följder. När jag uttalade mig välvilligt och optimistiskt, visade det sig emellertid, att Vilhelm Ekelund inte var förhoppningsfull – vi får väl se, menade han, det skall snart ge sig. Han föreföll inte nedslagen, men han var i stridshumör, irriterad och orolig. Vi talade om Strindbergs Svarta fanor, som nyligen sett dagen; jag hade inte haft något nöje av den, jag var pinsamt berörd av de hätska och illvilliga angreppen på levande personer, men Vilhelm Ekelund gav uttryck åt livligt välbehag. Det kunde de ha gott av, anmärkte han skrattande. Han gjorde inte något försök att dölja sina känslor av skadeglädje; det fanns en öppen cynism i hans uppträdande, som jag aldrig förr iakttagit, han var till och med litet bullrande och uppskärrad, han som eljest var tyst och fåmäld. Vi hade visserligen också under kvällens lopp tömt åtskilliga glas samman, och vi pratade fritt om alla möjliga ämnen; jag fäste mig vid skärpan i hans språk. Innan vi skildes kom vi tillbaka till den pågående rättegången, och Vilhelm Ekelund bedyrade, att det fanns ting och situationer som han inte ämnade finna sig i. Pass på, jag skulle snart få se det.

Tidigt följande morgon steg jag upp för att ta första tåg till mina väntande plikter i Lund. Hamnstaden såg tröstlös ut i mörker och dimma, och när jag satt i kupén undrade jag inom mig varför Vilhelm Ekelund uppehöll sig just här. Plötsligt gick det upp för mig: han har valt Trelleborg därför att det dagligen går ångbåtar till Sassnitz. Han väntade på domstolsutslaget, och om han blir dömd till fängelse, ämnar han sätta sig i säkerhet i Tyskland – det var innebörden i gårdagens häntydningar, som jag varit dum nog att inte fatta. Att Vilhelm Ekelund inte ens i enrum med mig velat tala rent ut, var lätt begripligt – kom det rykten i omlopp, så kunde hans planer gäckas, och min skyldighet måste det nu vara att hålla mun.

Det gjorde jag också, fastän jag fortfarande lutade åt tron att faran inte var överhängande. Däri hade jag emellertid orätt. Slaget föll någon tid därefter. Det är sällsamt, att medan jag har ett så klart minne av eftermiddagen i Trelleborg, så är jag nu ur stånd att erinra mig de exakta detaljerna av den vidare utvecklingen – jag upplevde den visserligen inte på nära håll, och jag hade många järn i elden. Jag får nöja mig med att säga att Vilhelm Ekelund dömdes till fängelsestraff, och jag tror nyheten nådde mig som tidningsnotis. Småningom fick jag reda på att han flyttat till Tyskland och ämnade stanna utomlands, eftersom han riskerade att bli anhållen på svensk mark, så länge tills straffet preskriberats. Hur det gått till vid hans avresa har jag nog aldrig hört; det får kommas ihåg att vid denna tidpunkt behövde man inget pass för att överskrida gränsen.

Naturligtvis tyckte jag synd om Vilhelm Ekelund, men jag såg ingenting tragiskt i det skedda; den förbrytelse som han blivit åtalad för satte ju inte någon fläck på hans heder. Först många år senare har jag kommit till en annan syn på saken. Numera är jag böjd att tro, att den Vilhelm Ekelund som jag råkade i Trelleborg verkligen befann sig på tröskeln till en katastrof med sorgliga verkningar. Domen hade säkerligen ett psykiskt inflytande: han blev bitter, han kände sig utstött ur samhället och förföljd, och den närmaste reaktionen blev övermänniskoattityden med stolt förakt, med människohat och samhällshat. Anlagen hade väl funnits förut, men de slog ut i full blom under denna hemsökelse. Och vad den långa, den tioåriga exilen kom att innebära för Vilhelm Ekelund kan man knappast överskatta. Han tvingades att leva i oro och fattigdom, stundom nödställd och förödmjukad; långa perioder tillbragte han i en dyster storstadsmiljö, och han rörde sig sannolikt i kretsar, där han gjorde otäcka erfarenheter. Och denna rotlöshet och hemlöshet utgjorde ett rent materiellt hinder för att han skulle kunna falla till ro i mera harmoniska levnadsformer: det enda som kunde ge landsflyktens dunkla och torftiga år någon stämning och poesi, någon värdighet, var upprorets patos, harmens och högmodets, den tragiska heroismen. Han sökte den medvetet, han odlade den intensivt.

Vad man skulle ha önskat den tjuguåttaåriga diktaren var en mandom, som bröt den moraliska isoleringen och öppnade nya malmådror; i stället gick han nu ut i en djupare och fatalare ensamhet än den som fyllt hans ungdom. Ur det perspektiv, vari jag nu betraktar mötet med Vilhelm Ekelund i Trelleborg, ter det sig som om han nått ett hotfullt vägskäl, där jag stod blind och döv utan att i ord eller handling bringa den minsta hjälp åt den beträngde. Det var sista gången jag på tu man hand förde ett långt och förtroligt samtal med honom; det skulle dröja två årtionden innan jag återsåg honom.

NY VILHELM EKELUND


Man konstaterar med glädje, att Vilhelm Ekelunds senaste bok, "Spår och tecken", visar sig i den utstyrsel man från fordom varit van vid, till tecken på att hans gamla förlag åter anser hans böcker värda att ges ut.

Det är möjligt att "Spår och tecken" verkligen är mindre svårförståelig än närmast föregående aforismsamlingar - om sådant kan tänkas vara ett objektivt faktum, vilket jag betvivlar. Vilhelm Ekelund kommer alltid att för ett stort antal människor vara en stängd port, mest därför att de utpräglat och slutet moraliskt-psykologiska upplevelser, som länge varit hans allenahärskande ämne, är helt och hållet hans egna, helt individuella, och klädda i en individuell terminologi; den som vill tränga igenom orden och förstå, måste själv ha haft samma inre upplevelser eller i varje fall samma grundupplevelse av sitt äkta och sitt oäkta, eller hur man vill uttrycka det. Men är inte det en svårighet, som vidlåder alla ord och uttryck, så snart man rör sig med inre erfarenheter? Den vidlåder alla religiösa uttryck och talesätt - formen är oss välbekant, innehållet som vi tycker oss känna till så väl, är däremot från fall till fall himmelsvitt olika - och all lyrisk diktning, där den är personlig: den rör sig med en bild- och symbolvärld, som skall låta oss ana diktarens egenartade upplevelse på andra sidan orden - men bara den som redan har sett en glimt av samma land, förmår bryta sig igenom den yttre formen fram till kärnan. I allmänhet föredrar vi att låta oss vaggas på de välbekanta orden. Att med all makt tränga fram till vad författaren menar förefaller oss vara för mycket besvär för en alltför tvivelaktig vinst. Och ändå är det kanske bara om vi kostar på oss det besväret, som vi kan vinna något nytt ur det lästa. En "svårförståelig" författare som Vilhelm Ekelund avslöjar, hur litet orden säger i sig själva, när man stannar vid dem - och hur mycket, när man bemödar sig att finna verkligheten där bakom.

Som alltid rör sig också i denna senaste bok Vilhelm Ekelunds intresse kring ett enda: vilka är villkoren för att själen skall ha tillträde till sina högsta och renaste områden? - Ingen svensk diktare har så lidelsefullt hållit sig till denna enda fråga, ingen har så samlat och fördjupat sig på en punkt, och även om man ofta saknar en objektiverande utblick över andra livsformer och känner sig tveksam, om hans erfarenheter och upptäckter kan räknas för så allmängiltiga som han själv anser, så kan den, som en gång mottagit impulser från denna obönhörliga självkunskap och kamp om det högsta, aldrig någonsin upphöra att känna en djup tacksamhet, som får ny näring med varje ny bok Vilhelm Ekelund skriver.

Ordet bildningskamp finns inte med i den senaste upplagan av akademiens ordlista (däremot bildningskonsulent). Att försöket att finna en personlig sanning skulle kunna vara värt försakelser och innebära högsta äventyr är en allt ovanligare föreställning. För Vilhelm Ekelund var den en realitet. Han var sin egen bildningskonsulent och hans böcker alltifrån Antikt ideal (1909) är en redovisning för det personliga experiment som hans liv och tankar utgjorde.

Under hundåren i Berlin tillkom Böcker och vandringar (1910) samt Tyska utsikter (1913). Här noteras tyska och specifikt berlinska egenheter med ett slags upprymt kärlekshat och en sardonisk humor som annars var förbehållen brev och samtal.
---
Det nordtyska liknar Ekelund vid "ett sträft friskt vårväder" och talar om "en bitterhet med behag". Senare kom han att omfatta ett mera tempererat ideal, men det kärva finns alltid med: "ett klimat af mildt, eldigt och sträft i god blandning".

Tyngdpunkten kan förskjutas, men ständigt gäller det att bemärstra livets motstånd, att inrätta ett hem i hemlösheten. Det är målet för Ekelunds bildningssträvan.

Hans svåra lynne, som hade nära till självsabotage, svarade för att det blev en oavlåtlig strid. Han talar om "vår varelses vilda urgrund". Orden kunde kanske också gälla den svenska kulturen, där så mycket stannat vid ansatser. Sådana förfuskade möjligheter finner Ekelund hos Thorild och Almqvist. Hos Tegnér tycker han sig se "denna morgon i vår bildnings Aprildag - som flög oss förbu just som en Aprildag".

Från och med Metron (1918) kan hans böcker ses som inövningar i saktmod. Men så snart han närmar sig ett särskilt ämne ger sig kolerikern till känna. Det gäller det moderna litteraturgeschäftet, "det skräddaraktiga pennfäkteriet", streber- och strugglevärlden.

Och aldrig har väl skillnaden varit större än i våra dagar mellan Ekelunds ambition och litteraturindustrins villkor. Numera är en bok "ny" i en vecka, men det var knappast denna form av "nyhet", ett av hans nyckebegrepp, som Ekelund eftersträvade.

Det var hans övertygelse att de avgörande tankarna verkar i tysthet och att det uppseendeväckande snarast är ett bevis på att en tanke saknar framtid ("ju mindre framtid, dess mera buller, glans och häftighet".)