Vilhelm Ekelund

För mig är han nog den störste i svensk skriftställarkonst, en av de mest kompromisslösa också. Vad har ni för uppfattning om hans vid första påseende kanske något karga, kryptiska och elitistiska aforismverk, som Ellerströms förlag under de senaste åren givit ut i nyutgåvor?

Jag ska inte påstå att jag egentligen förstår Ekelund men det är nåt i hans mystiscism som lockar. Ellerstöms utgåvor är läckra och jag funderar på att investera i några på mässan om dom är där. Fast iofs så kanske jag ska jobba på att komplettera samlingen med Ekelunds jämlike inom svensk modern lyrik: Ekelöf. Har man tur kan man kanske hitta lite schysst antikvariskt Hodell också. Om inte annat så kommer ju Rönnells vara där och dom har ju alltid mycket schyssta Åke H saker i sin utgivning.

Jag har bara läst ett 30-tal av hans aforismer (Ellerströms utgåvor har jag inte), men de har inte varit speciellt dunkla i mitt tycke, förmodligen för att de tillhör hans tidigare produktion, det var ju 'senare' i livet som han började skriva på ett helt eget språk.
Det är väl speciellt före första världskriget som han är en trogen lärjunge till Nietzsche och vurmar för allt tyskt ("...I Tyskland, den moraliska energiens hemland..."), därefter blir väl stilen lugnare?

Tre, av många, aforismer som finns i ORD OCH BILD, första numret 1914:

"Att vara rik och misantropisk går väl för sig. Schopenhauer blommade förträffligt i sitt världsförakt. Men ve dig, fattige människohatare! - dina vägar äro glödgade."

"Hvem är den lycklige? Den som inför det sköna (hvilket enligt La Rochefoucauld och Ehrensvärd är "en perfection af det sanna") känner så som man känner i förälskelsen gent emot en människa."

"Jesuit-principen: undandraga sig världen - för att verka på världen, var ofta nog äfven geni-principen."



(Ekelund är f.ö. med, under namnet Åberg, i Gustaf Hellströms lundaroman "En mycket ung man".)

I sina yngre dar var han förstås poet, och diktningen är i mitt tycke något av det bästa som gjorts på svenska språket, men mannaåldern ägnades åt tillbakadragna studier, stillsamt familjeliv och skrivande av "tankeprosa"...Böckerna sålde naturligtvis inte alls, något dussintal volymer per titel kanske, men han fick rätt bra med stipendier och klarade sig på något sätt till nära 70 års ålder, död 1949.

Egentligen är hans stil och "innebörden" av det han säger klar som en kallkälla även under den senare perioden, men vissa ord har förlänats en sorts esoterisk mening som förmodligen uppdagas bäst om man läser honom kronologiskt, då ser man hur "andemeningen" växer fram i en mängd termer,
färd, nyhet, äventyr t.ex. Visst, han är en excentriker, men mycket läsvärd...
En bra hjälp för de många grekiska ord han använder är Nils-Gösta Valdéns
Grekiska termer hos Vilhelm Ekelund. Kanske han var som bäst när han var i 45-50 årsåldern, när han bl.a. publicerade Passioner emellan (1927):

"Den största tröst som i lifvet finnes är uppgifvandet af alla anspråk; och därmed följer också högsta duglighet och största syn. Det är kärleken till denna lycka, som är det största hos de store; storhetens mystik."

För "modernt kännande" människor finns det säkert mycket att irritera sig över hos Ekelund, jag minns att Anders Olsson i sin Ekelunds hunger kämpade för att tona ned den gode Vilhelms ibland hårda och föraktfulla ord om kvinnokönet och "judendomen i kulturen"...Men jag uppfattar honom inte alls som någon mörkerman, snarare som en "anti-borgerlig" apolitisk förespråkare av förnuftets mirakulösa ljus och en sorts kvietistisk besinning.

Tar mig friheten att bumpa Ekelund (hur han skulle avskytt ett ord som bumpa! ) och citera stycke nr 146 ur Attiskt i fågelperspektiv, som publicerades 1919, som en uppmuntran till de som vägrar stressa och vill bestämma över sin tid så mycket som möjligt:

"Det produktiva i en människa har ingen större fiende än girigheten -: liksom äran flyr för ärelystnaden. Intet sällsyntare hos oss, som dock lefva hela lifvet i studier, än - otium! Hvad hjälper det att du har hela dagen till förfogande, när du ej lefver i sak, utan bara i den eländiga s.k. fliten, d.v.s. girigheten. Knodden, strebern, cirkusmänniskan - det är den människotypsom i våra dagar för bildningens talan. Går en förnäm otiosus genom världen, går han - statua taciturnius, beflinad af hela marknaden, där professorn, författaren, konstnären ha sina stolar och stånd precis som torgkäringarna."

Läs gärna något av Carl Erik af Geijerstam - en hängiven Ekelund-fan...

Berätta gärna ett kort referat eller ert personliga intryck av denne person.

Ifall någon är intresserad har jag här scannat kapitlet Vilhelm Ekelund från Carl Johan Björklunds bok Orädda riddare av pennan:

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12

Jag betvivlar starkt att Vilhelm Ekelund skulle ha uppskattat termen "bumpa", men det är just det jag gör med den här tråden nu - det rör sig om ett författarskap av högsta rang, ett av få verkligt europeiska i det svenska nittonhundratalet. En visdomsdiktare, praktisk rådgivare och sentensmakare med tidlös aktualitet:

Passioner emellan, 101:

”Att tro ett vunnet, en medgång, en ”seger” – det är som att ställa sig och kasta ut sina dyrbaraste egodelar genom fönstret.
Skratta ut sig själf ofta – hårdt, skoningslöst, in i hemligaste sårigaste gömslen af sin karaktär och natur – det är något af det nödvändigaste oumbärligaste af allt för den som älskar (drömmen om…) de rena händerna.”

300:

”Ju djupare handlings-och verkningsbegär, desto starkare, desto afgjordare – quietism! Om detta vore en paradox skulle jag inte gitta uttala den. Nej, detta är andes och fruktbarhets höga lag. Därför är den larmande världen så full af död. Därför är det heligt undransvärdt att lif, kraft och rikedom finnas. Hvarje gång en rik, full, väldanad mänskonatur beträder världens bana, återfödes och bevisar sig världs-och mänskoursprunglig mystik.”

302:

”Den sällsyntaste lyckträff: att af sitt otium få göra sitt arbete. Antingen står karaktären emot (och det äfven ofta nog hos de utvalda) eller lägga tid, folk-och bildningsläge oöfverstigliga hinder.”

Ah, Vilhelm!

Ingen irriterar som den, som går mot strömmen - och samtidigt bibehåller sig öppen och klar. Det är icke med satirer man djupast utmanar det platta lynnet!
Det finns ett sätt att förlänga livet, och giva det styrka, genom att skapa sig de rätta motståndarna: den rätta näringen ur motstånd. I kraften att företaga en sådan rörelse - vilken liksom ger ett störtbad, en intellektets kalldusch på känslan - kunde man väl ock se något av den list och förslagenhet i en allt dominerande oberördhets- och svalhetsåtrås tjänst, vilka gjort det möjligt för den geniala människan att överhuvud existera: att uthärda det högtryck, under vilket hon har att bära livet.

Ovanstående citat ber jag att få tillägna Ezzelino som jag känner honom.
I övrigt hänvisar jag till min signatur som jag burit med mig i många år...

Ekelund står inte efter någon svensk författare.

"Mod är bättre än lycka."

Länken leder inte till några inscannade bilder. Kanske funkar inte pgn-formatet? Vore mycket intressant att läsa Björklunds text.