Finner ingen mening med livet...

Jag har också problem med att finna mening. Tänker på döden varje dag och är ibland tom avundsjuk på dom som dör. Jag skulle vilja "befria" min själ. Men så inser jag, att det är "fel" att tänka så, eller att jag vill inte tänka så. Jag har en strategi för bot som jag följer. Jag vet inte om det fungerar, men jag följer min strategi ändå. Strategin är att göra/genomföra något trots motstånd. Jag väljer att gå på sjukgymnastik 2 ggr/vecka. Det är ett stort motstånd och jag tänker ofta, men när jag blir lite bättre, då kommer jag inte tycka att något är kul då heller. Men saken är den, att ju mer jag tränar ju bättre blir jag och då stiger jag upp på ett högre trappsteg (än utan träning). När jag sedan står på detta högre trappsteget, då hoppas jag att lusten skall infinna sig - vare sig den gör det eller inte, så är mitt utgångsläge bättre. Då tänker jag klättra vidare på min trappa. Jag hoppas att det funkar.

Svårt att tänka sig glad. Upptäck istället stillheten som finns bakom tankarna. Det gör man genom just meditation/koncentration.

Min mamma har allltid favoriserat min bror.
Nu är hon gammal och verkligen skröplig och jag är den som mest håller koll på hur hon mår, hjälper henne osv. Jag vill behålla henne i livet så länge som möjligt även om det inte har varit så bra stämning mellan oss, hoppas på att kunna minnas henne med glädje trots allt.
Därför kan hon inte mobba mej så öppet längre för hon är beroende av mej.
Nu kommer hon istället med olika elaka kommentarer exempelvis att jag hjälper henne av egoistiska skäl bara för jag inte vill ha allt besvär med begravning osv.
Sådana kommentarer har gjort mej så deprimerad att jag funderar över självmord eller att emigrera utan att säga till någon vart jag tar vägen.

Det finns ju annan hjälp för henne att få. Är det värt att offra ditt liv och ditt mående? Blodsband är inte det viktiga, utan att ta hand om sig. Faktiskt vara ego, ingen annan kommer ta hand om dig om inte du gör det.

Det är nog en bra strategi! Kankse ska försöka med den?

Det var en överjävlig mamma, usch rent ut sagt! Jag skulle nog, om jag vågade, säga ifrån och låta bli att gå dit ett par dagar för att se reaktionen, om hon visade tacksamhet över att jag kom. Annars skulle jag nog faktiskt inte tycka att det var värt det.

Mitt ex har hela tiden ifrågasatt det där med blodsbanden (alla hans släktingar är döda), och jag funderar på om exempelvis min pappa skulle dö, om jag kommer ångra att jag inte har haft någon större kontakt med honom på ett år, men jag tror att så fort jag börjar ta kontakt blir det samma sak igen, han trycker ner mig för att han tycker att han alltid har rätt och han har rätt att säga vad han vill till sina barn. Det har han visat de få gånger vi träffats och jag tror jag mår bättre utan honom faktiskt, även om det gör mig ont att det ska behöva vara så.

När man upptäcker stillheten bakom tankarna, är man lycklig då?

Japp! Prova att koncentera dig på något så märker du att välbefinnandet ökar.

Du inte ensam att må så?? har ett 14 långt missbruk bakom mig, har jätte bra föräldrar och syskon och mormor och morfar. Har bara haft 1 flickvän sedan innan, kommer förmodligen aldrig få nåfon nu flickvän, av olika orsaker. Det gick dåligt i skolan redan från början, har bara betyg från Högstadiet.

Har varit ren sedan 6 månader, från olika droger, ok skönt att vara ren, för då behöver inte mina föräldrar vara oroliga längre.. Men jag mår väl inte toppen men är ju drogfri?? för hela tiden lägga upp en fasad att jag mår bra och är glad, så inte mina föräldrar blir oroliga. Jag fastnar hela tiden i mina dagdrömmar och kan verka frånvarrande, hände en sjuk grej igår när jag hjälpte min kompis att flytta vi rörde oss mellan 2 adresser i bla i han källare,, jag gick i en dagdröm och vaknade eller vad man ska kalla det och hade glömt på vilken adress vi på. o vi var på adress a eller b..., jag tänker på döden rätt ofta,jag kommer inte ta mitt liv, bryr mig för mycket om min släkt, men det känns trygt att döden finns eller vad man skä säga.. kämpa vidare.

hoppas att det gick bra att jag lånade tråden??

Var glad att du har bra familj och släkt, det ger ett stöd i livets vedermödor.
Det borde göra det men i vissa familjer finns så mycket spänningar, avundsjuka och förutfattade meningar om varandra.
T ex ett syskon är dålig i skolan, blyg, arbetslös eller något sådant. Då framstår de andra syskonen som desto mer framgångsrika och kan favoriseras av föräkldrarna.
Sedan är det som att man fastnar i den rollen, liksom hålles kvar där för att bevara familjebalansen. Någon måste ju vara sämst.
Kommer detta misslyckade syskon in i en helt annan miljö, t ex reser utomlands och träffar nya människor så kan han känna sej som en ny människa, få en annan roll.