Finner ingen mening med livet...

Det finns många som vill anställa en 40åring!Jag har det mesta men jag är inte alltid lycklig för det

Stick här ifrån ditt hemska jävla äckel!

Ursäkta off-topic men jaja...
Jag skulle definitivt rekommendera olika volontärföreningar som hjälper hemlösa eller drogmissbrukare (etc). Fruktansvärt lärorikt, du lär känna fantastiska människor och du kommer säkerligen må bättre av att veta att man hjälper folk!

Nu är det väl så att jag inte är så gammal att jag är kvalificerad att svara på din fråga men om jag får försöka bidra med min syn på saken så är detta vad jag menar.

Meningen med livet är en illusion som andra människor försökt sätta fast på en viss livsstil (ofta en de själva har). Många i dag går runt utan att ha "mening" och lider av detta, vissa så mycket som dig.
Religioner osv är ofta en snabb utväg man tar för att skydda sitt psyke från total kollaps men leder i slutändan oftast bara till en fejkad verklighet där du bara har ett skikt av syfte utan riktig substans.
I mitt eget fall har jag gjort på följande sätt:

Skapa ditt eget syfte.

Så enkelt är det. Inga utsvängande ursäkter till varför du inte kan göra det, varför det inte går, hur du har misslyckats osv. Tänk enkelt. Du älskar ju uppenbarligen ditt barn/dina två djur. Försök att bestämma dig för något där kanske? Du är en människa som alla andra här inte mer inte mindre. Du kan göra detta åtminstonde. Om du inte har något självförtroende kan det kännas svårt men tänk istället stegvis. Till exempel: Hitta på något med barnet och om det blir glad har du lyckats! Gör det igen eller gör något annat. Fortsätt så tills du har insett att du kan lyckas med det du VILL göra.

Sen så skulle jag vara försiktig med att gå in i en sådan där "grupp" för folk som "du". Först och främst så är DU DU! (medveten dubbelskrivning) och inte någon annan så hur lika deras problem än är så kommer ditt i slutändan ändå att behöva lösas av dig själv (hårda sanningen). Det kan också ofta vara väldigt svårt och vissa blir väl snarare omotiverade av att omringa sig med andras problem. Inte alltid dock, finns ju de bra grupperna också eller så kan man ju försöka GÖRA sin grupp bra. Psykologen du beskriver ska man kanske också vara lite skeptisk mot för hon är ju också bara en människa och kanske inte är så bra på sitt jobb. Innan du beslutar dig på den fronten är det nog bra om du sätter dig ner i en timme eller två och funderar på om det verkligen är så att hon är en kass psykolog eller om du bara inte gett henne en hygglig chans. Vänner och pojkvänner är nog den punkt där man kan känna att det är tungt. Vet eftersom min egen mamma haft den upplevelsen på senaste tiden (41 år gammal i år). Ger samma tipps som jag gav henne. Skaffa en hobby/något du gillar så snabbt som möjligt helst innan du hinner ångra dig. Med hobby kommer möjligheten till vänner. Om du inte har tid så försök hitta andra i närheten av dig som du har tid att träffa typ andra ensamstående mammor (en hel kultur av sådana där ute). Arbete kan du få om du söker och inte ger upp direkt. Ett tipps vore tex att testa på något som tidningsutdelare (GP?) där träffar man en massa personer man kan prata med runt den åldern. Lätt att bli kompis med någon bara att boka fika eller liknande med någon lovande någon gång efter jobbet. Tack för tålamodet med den långa texten hoppas jag hjälpte på något sätt i alla fall /mvh Kratos

mitt råd till dig är att skaffa lite mening i livet. någon man, du vet. kvinnor behöver män för att ha meningsfulla liv.

Regel nummer ett: Ge fan i huruvida du är en "loser" eller ej. Bara fjantar snackar i dessa termer.

Regel nummer två: Få en egen inkomst. Det går alltid.

Regel nummer tre: Självömkan är enbart tillåtet i måttliga doser.

Antar att det var så de flesta som kom med psykkommentarer tänkte. Nämner man ett ord som andlighet så reagerar de som robotar.

Vad jag syftar på är vetenskap. Inte mainstream men man kan bevisa det för sig själv.
När man kan meditera eller koncentrera sinnet så strömmar mer bioenergi genom en central kanal som kallas Sushumna i Yogan. Prova tex att fokusera på det inre ljudet. När du är helt absorberad i ljudet så kan du inte må dåligt. Överkurs men man kan även bli medveten om att man inte är den fysiska kroppen. Body of light eller rainbow body som de kallar det. Men målet är att slippa allt lidande eller förstå/nå insikt i verkligheten.
Svårt att tro på om man inte själv upplevt antagligen. Tråkigt för de som går miste om något värdefullt..

Verklig andlighet har inget med att tro på Gud, Jesus eller gå till kyrkan att göra.

Verkligen inte offtopic..

Samadhi = koncentration

http://en.wikipedia.org/wiki/Samadhi

"Samādhi is described in different ways within Hinduism such as the state of being aware of one’s existence without thinking, in a state of undifferentiated “beingness" or as an altered state of consciousness that is characterized by bliss (ānanda) and joy (sukha)."

Ganska enkelt att bevisa för sig själv att välbefinnandet ökar i takt med koncentrationen.

Jag har funderat på det där med volontär och sånt. Tänkt på BRIS, men man måste säkert vara kvalificerad på speciella sätt för att få hålla på med sånt, dessutom tror jag att jag är för messed up själv. Kan klara utmärkt att tala om sex och kärlek med sonen och hans kompisar, men barn som blir slagna hemma eller självmordsbenägna är nog lite för avancerat...
Skulle gärna åka iväg och gräva brunnar typ, i nåt land som behöver hjälp, men såna volontärjobb skaffar man väl inte hursomhelst, speciellt inte med en tonåring i bagageväskan?!?

Det var en lång text utan så mycket styckeindelning men som du skrev där i början, jag lider av att inte ha en mening med livet. Tror jag ska försöka ta upp med kuratorn imorrn hur hon har tänkt sig att terapin ska fortsätta, om den bara måste vara fokuserad på fobi, om inte också lite dpression och livsvilja kan inkluderas. Men det känns lite otäckt, som att ifrågasätta henne. Jag är rädd för att hon blir arg på mig, trots allt har jag bara sagt ifrån åt min pappa 3 ggr i mitt liv och alla gångerna har han sagt upp kontakten med mig...

Jag tror inte jag behöver en man i mitt liv, känner att det är ganska tillräckligt med min 14-årige "man" här hemma och har bara varit separerad ett år. Jag tror mer på att hitta sig själv för att få ett meningsfullt liv och hur jag än letar tycks jag inte kunna hitta mej.

Jag känner mig tyvärr som en loser, har bara "rika", så att säga lyckade människor, i min närhet och det är jobbigt att höra när deras största problem är att räkna ut hur mycket 70% av priset på något är på rean, när jag kämpar för fullt för att överhuvud taget få luft.


Det där är inget som intresserar mig just nu, jag kan inte ta mig ur sängen på morgonen för att jag är så deppad, jag kommer inte sätta mig in yoga och sånt. Men tack för ditt engagemang!

Såja lugn, andas fint! Reta inte upp dig så, låt alla vara lyckliga på sitt vis!

Du kan ligga kvar i sängen resten av livet och ändå vara lycklig.
Ta kontroll över sinnet genom koncentration så försvinner depressionen. Dels för att du väljer att inte uppleva den och dels för att du fylls av mer bioenergi (ej flum). Jag vet då jag själv upplever det varje dag.
Många rekommenderar Eckhart Tolles böcker som kom till insikt då han vart på väg att ta sitt liv. Har inte läst dem själv.

Nu finns det ingen mening med livet, de som kommer på det brukar självdö eller knarka sig glad igen. Tyvärr är det ofta de trevliga som drabbas.

Tänk om din son läste detta, ta tag i ditt liv det är inte lätt att vara deprimerad eller vilja dö, men det blir fan inte bättre av att inte göra något och bara klaga försök vara stark tvinga dig själv att hitta något jobb eller aktivitet där du träffar andra människor och umgås.

Usch, det finns få saker som är så omöjligt som att "ta tag i sitt liv", när man mår uselt. Man vill, men det går inte. Synd att folk tror det bara magiskt går att trolla fram ork.