Citat:
Ursprungligen postat av WhoFortyTwo
Arbetsvilliga. Tänk tillbaka till skolan, hur många var det inte som sa: Ja men man går den utbildningen så får man ett bra jobb med schyst lön. etc
Ateistisk: dom flesta svenskar tror inte på kyrkan eller gud. Det sägs väll att ca 80% av svenska folket är ateister eller agnostiker och jag har själv märkt hur folk som tror på gud ofta anses vara lite...konstiga eller dumma...
Fredliga: Ord är bättre en knytnävar, pennan är starkare en svärdet...
Självständiga: Skulle säga att vi ofta tycker att man ska klara sig själv och att många tycker att det är skamligt när man måste luta sig och vara beroende av andra. Tänk bara på det svenska uttrycket "Ensam är stark".
Kanske därför svenskar ofta ogillar invandrare då den stereotypiska invandraren är mer eller mindre tvärt om...
Måste nog tillstå att det här stämmer inte överlag överens med min bild av svenskar heller. Det känns nästan som du tagit dom egenskaper som invandrare populärt anklagas för, och tillskrivit svenskar motsatserna.
Arbetsvilliga: Försäkringskassan och många social-tjänster samt A-kassor har de senaste 15 åren inrättat allt fler utredningsavdelningar för bidragsfusk i olika former, och när det gäller Försäkringskassan visade sig bidragsfusket vara större än nån kunde tro. Jag uppfattar svenskar överlag som … inte arbetsovilliga, men tämligen bekväma och allmänt trötta. Vi är inget särskilt piggt folk. I början av seklet tog många emot brännvin istället för mat eller pengar som lön för arbete, till den milda grad att rikstäckande organisationer mot alkoholism och arbetsfrånfälle hade fullt upp. Jag ser inte svenskar som några som ligger i topp för flit och arbetsvilja, men inte i botten heller.
Att ungdomar diskuterar framtida utbildningar med varandra .. skulle det exemplifiera just
svensk arbetsvilja? Du tror inte det förekommer i minst lika hög grad över hela världen? Är ju väl känt att svenska högskolestudenter får grymming-pisk av t.ex. asiater, på våra egna läroverk. De kommer hit enbart för högskolestudier, i ett främmande språk för dom t.o.m., för att studietakten är långsam och bekväm säger dom.
Ateistisk stämmer överens, åtminstone för den yngre generationen. Men dom har ofta inte förstått att övertygelse är den högsta sanning ett medvetande kan nå. Alla har ju sin verklighetsbild, och vetenskap börjar bli den 'nya' livsåskådningen. Väldigt många tror på det som förkunnas, och det passar den svenska mentaliteten ganska bra att få hänvisa till sanningar som andra proklamerar, så slipper man ta ansvar och ställning för någon egen åsikt.
Fredliga: Det här tycker jag är direkt fel. Svenskar går inte i konflikt särskilt gärna, vi tycker sånt är obehagligt. För mig hör det snarare ihop med hämning och skygghet. Vi skuldbelägger gärna den andre om vår frid hotas. Och om någon utmanar vår återhållsamhet och skygghet, så går vi in i förnekande, avvisande och lämnar platsen fort för att slippa eländet. Resultatet blir fredlighet, men inte till följd av någon slags sunt pacifistiskt förnuft.
Självständiga: Det här tycker jag hör ihop med samma sak som ”Arbetsvilliga” ovan: Vi lever gärna på andras pengar, i smyg, och vi lever under devisen att Sverige är befriat från korruption – något som väldigt många vet är helt fel. Vi har förmodligen lika mycket korruption här som i många andra länder. ”
Ensam är stark… ” är ett urgammalt talesätt från gud vet var (inte unikt för Sverige), som avslutas ”
.. men tillsammans är vi oslagbara”. Och Sverige har länge varit ett mycket socialistiskt land med en stor gemensam kassa (skatt), där jämlikhet, rättvisa och lika villkor för alla varit mycket starkt rättesnöre. Självständighet krävs ju alltid i viss mån, men om man inte vill ta ansvar själv så är ju Sverige den perfekta miljön att inte göra det i, för vi tar hand om alla oavsett. Självständighet var kanske mer en dygd förr, när självständigt ansvar innebar att man slapp frysa/svälta ihjäl under våra kalla vintrar här uppe.