Att leva livet fullt ut, en illussion eller rätt väg att gå?

Jag har funderat en hel del kring det här med måsten och regler den senaste tiden. Många av oss kan säkert relatera till vår barndom som gränslös, fantastisk och en fri tid i våra liv. En tid då det inte fanns några måsten och livet till stor del var vad man gjorde det till. Varje dag innehöll så otroligt många möjligheter och så få tvång. Man kunde upptäcka, lära, leka och sova och bara finnas till.

När tiden går tvingas vi människor successivt in i samhället och det är då man ska börja försörja både en själv, sin familj, samt andra barn och pensionärer genom skattesystemet. Själv har jag ett relativt välbetalt jobb med stabila förmåner. Jobbet i sig är väl så där lagom skoj, ibland är det roligt och ibland vill man bara gå in till sin chef och säga upp sig. Sen har man ju familj och med det kommer ännu fler måsten. Man måste jobba, man måste hämta barn, lämna barn osv osv vilket innebär fler krav.

Nu till min fråga. Försök att diskutera detta på ett filosofiskt plan och inte ett politiskt plan. Är det verkligen meningen att vi ska leva våra liv styrda av alla dessa måsten eller skulle det vara möjligt att i dagens samhälle vara fri från att behöva springa i ekorrhjulet? Och är pengar och materiella ting verkligen vägen till frihet? Är det inte snarare så att ju mer vi samlar på oss, kvinnor, barn, hus, bilar, tv desto mindre fria blir vi eftersom vi blir mer beroende av våra jobb? Vad är alternativet om man inte vill bli uteliggare? Finns det något mellanting?

Intressant frågeställning, kommer följas.

Finns det något mellanting?

Sett filmen "Into the Wild?" Jag har i flera år tänkt mig att leva ett liknande liv, bara ge sig ut i naturen och bara vara! Iofs trivs jag rätt bra i världens stressande miljö, men i något år... Bara ut och leva i naturen!

Men som t.ex du du binds ju fast av familj, karriär, allt möjligt...

Allt det du nämnt, karriären, materiella tingen det har ju människan funtat upp för att göra våra liv lättare och roligare, intressantare om inte annat. Jag tror verkligen inte att det krävs för att leva ett normalt och intressant liv!

Det här mellantinget du söker, jag tror att svaret är backpacker.

Men att våga klippa alla band som håller oss kvar, det är svårt och enligt mig den största utmaningen.

Nej, jag fann inte barndomen "fri" och "fantastisk". Jag fann den besvärlig, tidsdödande och ett markant hinder från vad jag borde göra med mitt liv.

Jag håller med ovanstående kommentar, det är svårt att kapa banden till samhället. Man har ju familj, vänner och dylikt, det är inte bara att packa och dra.
Men att vara en backpacker är ju ett optimalt mellanting, men dock måste man (där kommer det första måste) kunna planera för sin ålderdom, man lever ju förhoppningsvis en längre tid.

Vad man kan rekommendera i detta fall är att man jobbar ordentligt nu, sparar och investerar.
När man blir äldre kan man sälja allt och sedan flytta någonstans varmt och skönt, och leva spartanskt men ändå komfortabelt.

Annars får man använda den lilla fritid man har på saker man själv uppskattar, god mat, resa lite, umgås med familjen o s v.

Inte sett filmen men tack för tipset! Ska definitivt tittas närmare på.

Precis som du skriver är det ju så att alla saker vi har runt oss binder upp oss i att vara på ett speciellt sätt och leva inom vissa gränser. Jag undrar därför hur många som egentligen skulle kunna säga att de verkligen lever sina liv till fullo. De flesta människor är nog ganska nöjda med livet, men hur många är helt tillfredsställda? Om du tänker efter, hur många saker kan du komma på som du definitivt vill uppleva i ditt liv, men som du samtidigt någonstans inom dig betvivlar att du kommer göra, inte så mycket på grund av att du inte vill, men på grund av alla hinder?

En del av mig tror att det är våra rädslor som gör oss till dessa inrutade varelser. Vi eftersträvar bara samma sak och därför vore något annat otänkbart. Tänk bara hur farligt det skulle vara att säga upp sig! Eller att separera från din partner!

Tänk att resa till ett främmande land utan att känna en käft, eller bara en annan stad i Sverige, gå in på en pub och börja prata med en fullständigt främmande människa om dennes vardagsbekymmer med vetskapen om att du inte har några egna. Du skulle kunna resa vidare nästa dag, eller så kanske du hade hjälp människan till din bästa förmåga? Möjligheterna är oändliga... men är detta ens en verklighet som är möjlig att leva i?


Är inte detta en besvärande tanke för dig? Att det enda vi gör är att hamstrar tills vi blir gamla? Vi säger nej till att leva idag så att vi förhoppningsvis kan leva lite bättre när vi kanske är för gamla för att verkligen uppskatta det, om vi ens lever? Det är väl när man är ung som man har livsglöd och det är väl egentligen då man borde få leva till fullo.

I TS fall tror jag att det enda "måstet" han egentligen har är barnen. Dessa kräver att han avsätter en viss mängd tid av sitt liv för att deras liv ska utvecklas på ett normalt sett.

Jobb, materiella ting, förhållanden och pengar är inga bra orsaker till att vara kvar i en livsstil man ifrågasätter. Det man ska komma ihåg är att dessa måsten är just det som förgyller livet för många.

Jag är inte en utav dem. Dock tillhör jag samma samhälle och samma måsten och samma regler och normer. Men mitt liv förgylls inte av samboskap och nya prylar samt högre lön.

Det största problemet med att frigöra sig totalt, liksom i ovan nämnda "Into the wild" är våga släppa taget på riktigt. För att våga detta måste du motsätta dig samhällets normer och jag tror att ca 95% av världens medborgare inte klarar av detta. Sen får man fråga sig vad livsmålet egentligen är. Vad skulle den alternativa livsstilen och flykten från det kapitalistiska samhället innebära i längden? Isolering, ensamhet och fattigdom är nog tyvärr baksidorna av detta.

Men tanken är......fängslande.....

Nja, att börja leva när livet närmar sig sitt slut ser jag inte som någonting jag vill sträva efter men om det fungerar för dig kan jag bara uttrycka min avundsjuka för din livsåskådning.

Ett annat problem är ju när du blir gammal, du har inte längre styrkan att resa runt och uppleva, vad gör du då? Du har väl knappast någon pension att falla tillbaka i?

Hur löser man det här?

Jag undrar därför hur många som egentligen skulle kunna säga att de verkligen lever sina liv till fullo.

Jag tror att en markant del av dessa iallafall tror att dom lever sina liv till fullo.


Tänk att resa till ett främmande land utan att känna en käft, eller bara en annan stad i Sverige, gå in på en pub och börja prata med en fullständigt främmande människa om dennes vardagsbekymmer med vetskapen om att du inte har några egna. Du skulle kunna resa vidare nästa dag, eller så kanske du hade hjälp människan till din bästa förmåga? Möjligheterna är oändliga... men är detta ens en verklighet som är möjlig att leva i?

Som sagt möjligheter finns ju, men är det verkligen möjligt.. Iochmed att vi är så bundna till våra materiella ting, komplicerar det saker som att bara packa och dra, pension, skatt ja all den här skiten.

En tanke som har slagit mig är att bara försvinna, ta ett tåg/flyg/båt någonstans och bara leva där, eventuellt jobba som snickare/servitör enkla yrken då pengarna tryter. Men hur gör man det här utan att få luffarstämpel på sig? Tjaa... Klä sig hyffsat och duscha kanske räcker...

Lite info för TS och ni andra som missat historien bakom "Alexander Supertramp"

Christopher McCandles: http://sv.wikipedia.org/wiki/Christopher_McCandless

Tribute: http://www.youtube.com/watch?v=JfwtxAbTeD4

Trailer för Into the Wild: http://www.youtube.com/watch?v=2LAuzT_x8Ek

Sen tror jag även att denna snubben passar bra för TS ämne.

Thoreau: http://sv.wikipedia.org/wiki/Henry_David_Thoreau

Nu har jag inte läst allting speciellt noggrant, men det verkar inte som om det är någon som påpekat vad som menas med måsten? Diskursen i samhället? Samhällets syn på dig som medborgare? Är alla måsten universella och globala?

För att på något sätt bedriva en seriös diskussion finns det ju en del saker att klargöra, minst sagt.
Men det är klart, då vi har en total avsaknad av fri vilja (läs mer än triviala val) så verkar det ganska naturligt med dessa "måsten".
Min barndom ser inte ut som den du beskriver, den kantades av ständiga tankar på vad som komma skulle.

Makten har alltid bestämt vilka vägar vi ska ta, vi har mer psykologiska gränser än vi kan ana, materiella ting kommer egentligen från känslan att man inte är tillräckligt bra självkänsla och detta utnyttjar storbolagen genom daglig hjärntvätt, samhället avgudar jobb,pengar och bestämmer vem våra hjältar ska vara, normen är egentligen en massiv lögn som nästan alla faller för, de få som bestämmer vill att vi ska se fram på vad dem tycker passar att vi ska strävar efter eftersom deras makt ligger i våran ignorans och rädsla att inte känna att vi tillhör flocken..samhället har egentligen tagit ifrån oss friheten och teknologin finns för att vi skulle slippa 8timmars arbete men vilken chef skulle vilja att vi blev oberoende?
Du dömer dig själv så ingenting har en inbyggt värde i sig utan det handlar om din perception om hur du ser på dina val!
kort sagt: samhället bygger på repetioner av övertygelser, myter och lögner som motsäger sig själv när man ifrågasätter dem, PEACE

Du skapar ditt ekorrhjul, allt handlar om dina tankebanor. byt tankesett och du kan leva ditt liv fullt ut.