Lysande krönikor av Johan Hakelius!

(...)
Sverige har genomfört ett fullskaleexperiment med sin demografi och gjort det utan att låtsas om att det är vad som skett. Följaktligen har förmågan att hantera fullskaleexperimentet varit uselt. Vill man lösa problem är det första steget att erkänna att de finns.

Nu verkar i stort sett alla erkänna att problemen finns, men det visar sig inte räcka. Våra beslutsfattare kan ändå inte samla sig till ett allvarligt förslag till lösning. När Migrationskommittén i fredags höll sitt sista möte slutade det i total splittring. Orsaken är att sakfrågan skyms av maktspelet. Maktspelet ger oproportionerlig vikt till de ytterkantsröster som anser att anständigheten kräver att vi sopar problemen under mattan. Att ytterkanten får oproportionerlig vikt beror på att vi haft en bisarr regeringsbildning. Den fick vi därför att ett antal partier ansåg att det var viktigare att isolera det tredje största partiet i riksdagen, än att bilda en majoritet som kunde ta sig an vad som antagligen är den största utmaning som Sverige kommer att ha under de närmaste decennierna.

Det finns en uppsjö välkända argument för varför det var rätt och riktigt att göra så här. En del av argumenten är rent av bra. Problemet är bara resultatet.

Hur viktig och rätt kan en politisk uppgörelse vara, om den bygger på att man inte förmår ta sig an de största problem landet står inför? (...)

Socialdemokraternas problem grundar sig inte i att de brister i kommunikation, eller har otur med vilka frågor som tar plats i offentligheten. Socialdemokraternas problem är att de inte riktigt kan bestämma sig för om de ska ta itu med Sveriges främsta problem, eller om det kostar för mycket att göra det. Den interna debatten pågår och pågår, men verkar inte närmare ett slut. Under tiden fortsätter experimentet, utan verklig kontroll.

När en tolvårig flicka skjuts i Norsborg ser vi radikalrasismen i de teorier som kräver att polisen nedmonteras.

Det ingår inte i det journalistiska uppdraget att skuldbelägga offret, eller att okänsligt trampa in i de sörjandes vardag. Men det ingår i det journalistiska uppdraget att efter bästa förmåga svara på de frågor publiken ställer. Att låtsas att frågor inte finns, för att de är svåra att hantera, är helt enkelt tjänstefel. Resultatet blir just att offer och gärningsmän blandas samman i något slags grå massa, där de obesvarade frågorna tas till intäkt för att något döljs.

Det var inte strukturell rasism som ledde till att en 12-årig flicka sköts till döds i Norsborg. Det var det faktum att hon bodde i en del av Sverige där lagen inte längre upprätthålls.