Sveriges framtid inom nationalismens Europa (med karta!)

För några år sedan ”skakades” Europa om med renässans av diverse nationalistiska partier, inte bara SD var på frammarsch utan även holländska PVV, franska FN och brittiska BNP. Deras stigande popularitet var svaret på den hutlösa invandringspolitik som respektive värdland bedrev, även en stigande EU/euroskepticism. Motståndet riktades dock mer och mer mot Islam, än just den ursprungliga källan till problemen – kanske för att dessa partier hade dolda motiv, kanske för att Islams negativa sidor är mera greppbara än att skylla på de evigt korrumperade politikerna – målet var likväl att nå makten. Åren går och européerna ställs nu inför problemet med ignoranta politiker angående invandringsfadäsen (t.ex. majoritet av våldtäkter i Sverige begås av invandrare, 90% av alla brott i Berlin begås av araber (källa: Thilo Sarrazin ”Deutschland schafft sich ab”) och, följaktligen, Islam som politikerna vägrar ta i med plattång, samtidigt som nationalisterna inte räds. Även de toleranta svenskarna började ”inse” eller ”spekulera” om att det är något lurt på gång, då dagens invandringspolitik verkar sakna reson (kortfattat):


Svenskar börjar fråga sig varför det ser ut så här, fortfarande idag, när våra grannar verkar ha ändrat tonen en aning, om än kosmetiskt. Det sätts hårdare krav på invandrare (se i UK där bidrag blir svårare att få), men det ”inre demografiska problemet” (/Calaverra) kvarstår; antalet muslimer i Europa stiger och dess avtryck i samhället därmed. I Sverige har SD fattat detta och, föga förvånande, driver anti-islamistisk retorik till 100 %. Att kritisera Islam är idag mera accepterat, skulle jag vilja säga – media kanske inte håller med. Bemärk: ofta ser dessa partier upp till Israel, som av någon orsak blivit måttstocken till hur illa man få bete sig mot muslimska invandrare, för att "skydda sin existens" (att SD inte använder denna retorik förvånar mig (tidsfråga?), då de etablerade partierna skulle aldrig våga sig trotsa Israel). Men trots allt kvarstår problemet att invandringspolitiken inte ändras till att främja assimilering och tuffare regler för invandrare i Sverige, snarare tvärtom.

Utanför Sverige, då? Där finns nationalistiska partier med en anti-judisk tradition (som ibland per automatik skyller på judarna för allt elände) men som också vågar se ”längre” och frågar sig; varifrån kommer denna självdestruktiva invandringspolitik (eller krisande världsekonomi usw)? Officiellt skylls på kommunisterna, eller sionisterna – inofficiellt på judarna som anklagas för att kontrollera media, politiken och pengarna. Judar beskylls för att vilja radera (enbart) västländers traditioner och, mera extremt, ”rasblanda bort” den vita rasen samtidigt som alla andra raser stöds i denna agenda. Se exemplet med vänsterkritiken i Ungern med Fidesz och Jobbik som exempel. Naturligtvis ser inte dessa partier upp till Israel, snarare till forna imperialistiska storhetstider. Detta sker dock inte så mycket i Sverige (förutom på FB) trots den judiska dominansen i svenska media (Bonniers, Schibsted, Scherman). SD (pro-Israel) grillas kvasiparadoxalt av media (judisk dominans) med, ibland, rena lögner och historier som inte ens berättar halva sanningen. Under pro-Israel Ekerötherna Ted och Kent (Sveriges svar på The Kennedys) blir SD dock mera accepterade i media, eftersom de är judar och så i princip sätter måttstocken här med (precis som Israel må göra invandrarpolitiskt i Europa) – judar kan ju inte vara rasistiska. Vi har alltså mycket riktigt, som COPYRIOT skriver, en indelning av de nationalistiska rörelserna i Europa; en på Israels sida (som SD) och en mera ”neoimperialistisk” (som Fidesz&Jobbik) och traditionellt anti-judisk.

Vi, samt våra judiska och muslimska kamrater rör oss alltså mot hårdare tider. Den toleranta liberalismen och multikulturalismen har fallerat ur ett ”välfärdsperspektiv” då den våg av invandrare som nyttjar denna politiks egenskaper (muslimska flyktingar) för att komma in i Europa samtidigt undergräver den, ifall de själva är av totalitär natur och intoleranta mot exogen kultur, tradition och även lag. Islam är dock bara det vi möts av i första hand som folk, medan en judisk dominans är det vi onekligen påverkas av från ovan. De invandringstsunamis vi upplevt är alltså toppen på det självdestruktiva isberget som européer upplever, detta kan nog de flesta hålla med om, hur liberal man än må vara. T.ex. shariadomstolsförslag för att döma muslimer separat i värdnationerna, ur detta vinner naturligtvis anti-islamistnationalister poäng dag för dag. Med en gnutta abstrakt/konspiratoriskt och en nypa konkret tänkande blandat med historisk kunskap verkar dock den andra falangen se inflytandet av den judiska dominansen (media, men även monetärt) på Europas politik – även i länder där den avsaknas, genom institutioner som EU. Nu kommer vi till den viktiga dikotomin: nationalisternas existens definieras antingen ur de problemen som härrör ur dagens invandringspolitik, alltså Islams utbredning – eller som en del av en större agenda; raderandet av västländers traditioner och kultur orkestrerat av judeorganisationer. Och voilà, vi har en uppdelning mellan de partier som explicit är nationalistiska anti-islamister och de som snarare lutar mot anti-judaism/sionism och en mera egoistisk neoimperialism, än den kulturella nationalism som exempelvis SD verkar visa upp. Jag har gjort en amatörmässig karta över situationen:
Europa
Med COPYRIOTs blog som primär källa satte jag ihop denna karta. Här beskrivs två nationalistiska falanger, där de "röda" är primärt anti-islamister och stödjer Israel i deras gräl med muslimerna. Vi har Ekerötherna (SD) som exempel på detta, men även Geert Wilders (PVV) som spenderade längre tid i Israel. Sedan har vi de ”blåa” som representeras av judekritiker/neoimperialister, som ungerska Jobbik/Fidesz. Ingen kan ju har missat den hårdare kontrollen på media i Ungern de senaste månaderna, något som verkar vara ett folkligt populärt angrepp mot ”judedominansen” i Ungern, vare sig fiktiv eller ej. Officiellt är det ett angrepp på ”vänsterextrema” eller ”kommunister”. COPYRIOT beskriver även hur dessa blåa länder tenderar att idolisera Irans Mahmoud Ahmedinejad och dennes israelkritisk, ungefär som USAs David Duke. Länderna i resten av östra Europa är svårdefinierade, då politiken inte är lika öppen, organiserad eller ens relevant som Västeuropas ännu. Österut har vi traditionen av anti-judaism/avundsjuka men även en konservatism, och kanske pro-Ryssland mer än något annat bland nationalisterna – de har en egen gul färg. Dessa verkar även vara ointressanta för Israel, kanske av bristande samarbetsvilja. Exempel är polska Law and Justice och tjeckiska Civic Democracy Party.

Min frågeställning är framför allt, vilka partier har jag missat eller vilka fel har jag gjort i min karta? Tycker ni analysen brister på några väsentliga punkter? Fortsättning följer.

Kartan, alltså.
Sverige
”Röda” SD är invandringskritiska, men börjar betvivlas allt mera som en lösning för Sveriges invandringsproblem, då partiet ofta associeras med just en pro-Israel-agenda som genast sätter FB-eliten på spets med följdriktiga anti-västerländska anklagelser. Det verkar som FB-eliten inte har enats än om det finns en sannolik framtid för ett pro-Israel Europa som samtidigt vore etniskt homogent. Bemärk; om Israel accepterades som måttstock bland nationalisterna (och FB), så hade de inte bara redan en färdig schablon för sin invandringspolitik, de hade dessutom stöd från Israellobbyn och en politik som effektivt skulle återställa homogeniteten i Europa. Till vilket pris, frågar sig många, även jag. Detta är även en viktig frågeställning i min tråd ni får kommentera på. ”Blåa” alternativet ND består delvis av avhoppade från SD (vissa pga sina israel-kritiska åsikter), men är mil ifrån att etableras ordentligt med sina 1141 röster i valet 2010.

Tyskland
Det mera ”accepterade” Die Freiheit (röda) med slående lik retorik som SD (anti-Islam&anti-rasism&pro-Israel - läs här om deras lovordande av Israel på tyska eller på PI, regionala pro-Köln, och det ”blåa” NPD som antagligen är Tysklands svar på ND, med bara 1,6 % i valet 2004, men med kraftigt stigande popularitet i Östtyskland och antal medlemmar därmed.

Skandinavien
”Röda” Danske Folkeparti ökar och ökar (13,8% i parlamentet 2007 och är pro-Israel). Finlands Sannfinländare (riksdagsvalet 2007: 4.1 %) likt norska Fremskrittspartiet (22,9% i stortingsvalet 2009 och skulle vara ”israelvänliga” enligt Björn Söder) är två jag inte känner till väl, men det verkar även ljust för dessa ”röda” invandringskritiska partier i framtiden.

Alperna
Schweiz har sitt ”röda” SvP ur Cristoph Blocher som sägs ha stoppat införandet av euron när det begav sig och numer har partiet haft Schweiz högsta notering någonsin 2007 med 28,9%. Vi har även FPÖ i Österrike som under Strache är Israel-vänliga med 17,5% 2008. FPÖ och SvP var även på ett möte i Wien mellan Frankrikes FN, SD och Slovak National Party, trots detta har COPYRIOT inte velat placera in dem i det pro-judiska lägret ännu.

Centraleuropa
Frankrikes FN verkar under Marine Le Pen gått över till att strida mot Islam och således joinat det röda laget, läs COPYRIOT, som trots allt inte stoppat dem i det röda laget heller. Hur det hade sett ut om någon annan tagit makten efter Jean-Marie Le Pen, kan spekuleras, då det fanns mera "blåa" alternativ som inte direkt attackerade muslimerna. Frankrike är trots allt ett land med djupt rotad, s.k., anti-semitism. FN (4,3 % i valet 2007), belgiska Vlaams Belang (7,8% 2010) och holländska PVV (15,5 % i valet 2010) under Gert Wilders verkar vidare vara väldigt på de röda anti-islamisternas sida.

UK
Storbritannien med UKIP som glidit ifrån allt som är en stark engelsk-etnisk nationalism till en (svagt) ”röd” liberal nationalism med sina 3,1% och hårda fokus på euroskepticism. ”Blåa” BNP fick dock bara 1,9% men verkar vara starkt för en återställning av det engelska folkets hemland. UKIP och BNP kan mycket väl representera Sveriges framtid med ekvivalenterna SD och ND, om utvecklingen fortsätter i samma riktning, där SD mer och mer anpassar sig till kraven från Sveriges massmedia likt UKIP, för vad som är politiskt acceptabelt.

Italien
Italien har sitt Lega Nord som samarbetar med de röda i min karta och hade framgång på 8,3 % i det senaste valet 2008. På den (svagt) ”blåa” sidan finns Fiamma Tricolore in en italiensk högerallians som fick dock enbart 2,4% i valet 2008 och representerar det mera klassikt italienskt fascistiska snarare än nordeuropeiska nationalistiska eller östeuropeiska anti-judaistiska.

Naturligtvis är det svårt att ens klassificera alla västra Europas partier. Men lättast gör man det ur deras retorik och handingar, snarare än ”officiella” ståndpunkter. Handlingsgranskning kräver dock att partiet i fråga har makt politiskt, återigen med Fidesz/Jobbik som exempel. Sedan finns det så många andra frågeställningar som uppkommer ur en sådan karta och situation som vi har i Europa, som ni gärna får kommentera på:

USA och Israel har länge varit allierade, men USA är ekonomsikt svagt och obenäget/oförmöget nu att gå ut i krig om man jämför med under Bush. Vidare finns ett större motstånd mot krig för Israel, inte bara bland David Dukes anhängare (som stiger i antal). Tea party rörelsen är ett exempel, som dock verkar vara ”röda” av sig. Europa, däremot? Här finns det stöd att hämta för Israel. Europa är ”skyldiga” Israel stöd efter förintelsen, isär Tyskland. Europa har även fördelar i att samarbeta med israelerna. Israel sätter måttstocken för hur illa man får bete sig mot muslimer, se på den bristande mediebevakning av exempelvis förbudet att judar gifter sig med araber, eller att Netanyahu skickade ut en massa afrikanska barn då de utgjorde ett ”hot mot den Israeliska karaktären”, ett utlåtande europeiska nationalister bara väntar på att få säga själva. Eller varför inte murbygget, som gick igenom trots Tysklands sensationellt nedbrutna Berlinmur. Nu talas det minsann om murar i Grekland igen.

Samtidigt som Israelerna alltså misstänks för en dold agenda i Europa, så får de mera stöd bland ”röda” anti-islamistnationalister. Kanske för att dessa även har en dold agenda, det måste vi faktiskt påpeka. Eller kanske för att pro-Israel ger folkigt/medialt stöd/uppmärksamhet, eller i alla fall en plattform för nationalisterna att överleva och frodas även bland mjukare invandringskritiker, då anti-semitism är oacceptabelt idag samtidigt som israeler (även svenska judar) har stigande problem med muslimer. Någon dold agenda ses idag fortfarande som spekulationer officiellt, då det vore att tala om judiska konspirationsteorier som är föga populärt idag och gärna förpassas till anti-semitismhögen som ingen vill vara i.

Vi kan således fråga oss om dessa ”röda” partier har ingått i en ”ohelig allians” som kommer sluta med progressiva förföljelser av muslimer och WWII-liknande förhållanden som redan finns i Israel (t.ex. arab-jude-gifteförbudet VS tysk-jude-gifteförbudet). Israel letar nya partners utanför ett svagare USA – detta verkar vettigt. Europa ”behöver” kanske Israel som partner då Israel är hårdföra mot muslimer, som samtidigt är ett domegrafiskt hot i Europa och syndabock bland folket (även i statistiken). Europa och Israel har således en gemensam fiende. Israel befinner sig just nu geografiskt-politiskt ”between Iran and a hard place” och det verkar gå utåt i rask takt, med de islamitiska revolutionerna i full fart. Troligtvis evaporerar den svagt ”västvänliga” politiken som Nordafrika hade när revolutionen är över i förmån för diverse muslimska brödraskap. Israel kommer vara i större fara. Samtidigt kommer tusentals nordafrikaner till Italien och Europa – Europa är i större fara. Vad kommer ske? Läget blir akut i media, som säljer mer tidningar än någonsin med feta löpsedlar. Ett samarbete mellan israeler och européer i krig mot MENA? Detta vore den naturliga utvecklingen ur det inre demografiska hotet som Europas länder ställs emot, orsakad av en fallerande politik med Israel som allierad då de bemöts av ett hot utifrån av sina muslimska grannländer.

Är detta en sannolik utveckling med dagens geografiskt-politiska utseende som grund? Frågan är naturligtvis hur läget kommer se ut mellan de "röda" och "blåa"? Min gissning är att de "blåa" så småningom kommer alliera sig med de röda bara för att bli kvitt problemet med muslimerna. Detta baserar jag på att det "blåa" laget trots allt är svagt, mycket svagare än det "röda", så ser det ut idag.

Intressant karta. Trenden är helt klart intressant. Man ser en klarare och klarare splittring mellan partier som värnar om Europa och det Européiska folket och sionister som ser muslimsk teologi som problemet. De sistnämnda faller hårt på vissa saker. Tex skulle det knappast vara bättre om vi tog in kristna/hedniska afrikaner. Syd Afrika har få muslimer men enorma multikulti problem.

Vi behöver partier som belyser de större problemen som globalisering och mångkultur istället för att fokusera på en aspekt av några av invandrarnas religion.

Frågan är alltså var den här, låt oss kalla den, "SD-politik" kommer ifrån? Varifrån kommer anti-islamismen? Hur kommer det sig att de nya nationalisterna angriper muslimerna, en grupp som visserligen representerar en ibland våldsam och totalitär ideologi, men likväl är en grupp som är svag i samhället, när det kommer till flyktingar? Att angripa "krigsskadade" politiskt är faktiskt rätt fegt, när det verkliga problemet är politiken som lät dem valsa in.

Och visst, man kan ju spekulera att det handlar om jude-enheten som finansierar ny-nationalisterna för att ersätta USA med Europa som viktigaste stöttepelare i ett krig, eller vart fall motstånd, mot den muslimska världen. Å andra sidan kan man, som jag tror SDs Björn Söder gjorde, konstatera att nationalistiska partier som stödjer Israel har det lättare att överleva i västliga länder. Man kan gå så långt att spekulera att partier som SD och de andra "röda" i min karta spelar dubbelspel för att vinna folkets röst. Ekerötherna får mycket publicitet, bl.a. på FB, men varför är de egentligen så viktiga?

Hmm, verkar gå lite trögt med den här tråden som jag faktiskt spenderade ett antal timmar på att knåpa ihop, speciellt kartan. En liten defibrillator:

Sydafrika är skräckexemplet FBiter gärna drar upp som exempel på hur illa och snabbt det kan gå för människor med europeiska kolonialfolk samt deras likatänkande kamrater av annan ras. Jag stödjer inte apartheid men det alternativ vi ser idag är sämre, utan tvekan. Sedan har vi de antika grekerna som vissa (som säkert kan sin historia bättre än jag) anser förlorade sitt inflytande och sin identitet när Kristendomen bredde ut sig, nästan analogt med Islams utbredning.

Vi lever alltså i en tid där historien upprepar sig, och vi riskerar att mista vårt Europa till invandrare med egen religion. Dessa individer som på inget sätt skulle representera hemländerna de drivs ifrån, utan dessa länders lägsta skikt, har politiskt stöd i Sverige, när (se kartan) våra grannländer säger nej.

Varför? Kan någon svara på detta?

Sverige vill helt enkelt framstå som ett land som är öppet för allt och alla bara för att höja sin status, man vill vara én slags frälsare för all världens folk. "Kom hit, här får du tak över huvudet, pengar, mat you name it utan att behöva lyfta ett finger". Detta går ut över oss svenskar för att det skapar obalans i systemet, vi kan inte försörja varenda invandrare som kommer hit, de måste få arslet ur vagnen sjävla också!

Våra grannländer har fattat att man inte kan ta in allt och alla, man framstår då som svag för att man inte vågar säga nej, vad är nästa steg då? Jo att den svenska regimen blir störtad av invandrare som vill göra Sverige till DERAS land.