2011-02-23, 14:28
#1
Jag vill på förhand be om ursäkt för en något missledande rubrik men förhoppningsvis sammanfattar den mina tankar på ett hyggligt sätt. Nåväl, för någon dag sedan fick jag en länk till en intressant blogg av en god kamrat. Han var både upprörd och äcklad. Bloggen drivs av en ung kvinna som använder den som ett personligt CV, ett sätt att attrahera arbetsgivare osv. Det är en ny trend, antar jag. Hon utelämnar klädinköp, chokladdrickande, doftljus och sådant som det annars brukar skrivas om. Den här bloggen handlar om att sälja sig själv som yrkesmänniska!
Med ett intresseväckande och hurtigt anslag fångar hon läsaren. Som besökare förstår man direkt att det här en driven människa med ambitioner och en positiv syn på livet. Hon har sedan länge lämnat den slumrande småstaden för ett liv i det pulserande Stockholm, möjligheternas stad. Efter att ha skumläst några blogginlägg förstår man att det måste vara en betydelsefull person som ligger bakom den. Hon upphöjer sig själv till någon slags förebild, en inspirationskälla som unga och driftiga entreprenörstjejer kan ta lärdom av. Men så vitt jag vet har hon inte åstadkommit särskilt mycket. Hon är en helt vanlig nisse, även om man lätt får intrycket att hon löst Israel-Palestinakonflikten, utrotat svälten i tredje världen och demokratiserat Kina.
För att beskriva sin egen person anar jag att hon har fått gräva djupt i den nyinförskaffade superlativfloran. Hon är driftig, passionerad, besitter en upptäckarglöd och ser sig som lite av en sammankopplare. Nämnde jag att hon även är oerhört målmedveten, ogillar slarv och är sällsynt strukturerad? Hon trivs som allra bäst i pressade situationer och har inte svårt för att fatta självständiga beslut. Jag antar att hennes största brist som människa är att hon kan vara "lite för envis" och att hon "aldrig blir riktigt nöjd". Hennes uppmaning till omvärlden är ett guldkorn: ”Ge mig ansvar och jag ger dig bästa tänkbara resultat.” Bam! Boom! Bang! Sist men inte minst så kallar hon sig för, håll i hatten nu, en entreprenörd. Hennes beskrivning av sig själv har skrivits utan ett uns ironi. Jag sitter som förstummad och undrar om det här är en skämtblogg som skapats av en uttråkad akademiker. Men det är det inte. Det är på riktigt.
Vidare beskriver hon sin hektiska vardag och hur hon ständigt ställs inför nya vägval där hon tvingas fatta snabba beslut. Men stressen är inget negativt utan något som sporrar och stimulerar. Faktum är att hon trivs som allra bäst "med många järn i elden ". Det finns inga begränsningar, only the sky is the limit, och vet ni vad, för henne har ”dygnet mer än 24 timmar”. Jag behöver knappast berätta att hon var engagerad i studentlivet, va?
Jag efterfrågar bara en klädsam måttfullhet och en rejäl portion ödmjukhet hos människor. Det är allt. Den unga, drivna generationen pratar vitt och brett om sina högtflygande planer, även om det knappast är ett nytt mongolrike de har för avsikt att upprätta. Dessa människor, den moderna världens Djingis khans, är mycket obehagliga. De ägnar sig åt onanistisk verksamhet; de är uppfyllda av sig själva och saknar allt vad självinsikt och självdistans heter.
Josef Stalin kom tillbaka – allt är förlåtet.
Förhoppningsvis finns det någon därute som på ett bättre sätt kan formulera varför vi ser på den här typen av människor med avsmak. Jag antar att hennes blogg är ganska representativ för gruppen i stort. Vilka mekanismer triggas igång hos oss när vi hör ungdomar prata om sin entreprenörsanda, sitt driv och sina ambitioner? Jag hoppas att ni håller med mig om att det här är sjukt.
Jag vill avsluta med lite inspiration: "Le – det viktigaste av allt. Jag ler alltid, i alla sammanhang."
(Jag har inget emot entreprenörskap och ambitioner. Äsch, ni förstår nog vad jag menar.)
Med ett intresseväckande och hurtigt anslag fångar hon läsaren. Som besökare förstår man direkt att det här en driven människa med ambitioner och en positiv syn på livet. Hon har sedan länge lämnat den slumrande småstaden för ett liv i det pulserande Stockholm, möjligheternas stad. Efter att ha skumläst några blogginlägg förstår man att det måste vara en betydelsefull person som ligger bakom den. Hon upphöjer sig själv till någon slags förebild, en inspirationskälla som unga och driftiga entreprenörstjejer kan ta lärdom av. Men så vitt jag vet har hon inte åstadkommit särskilt mycket. Hon är en helt vanlig nisse, även om man lätt får intrycket att hon löst Israel-Palestinakonflikten, utrotat svälten i tredje världen och demokratiserat Kina.
För att beskriva sin egen person anar jag att hon har fått gräva djupt i den nyinförskaffade superlativfloran. Hon är driftig, passionerad, besitter en upptäckarglöd och ser sig som lite av en sammankopplare. Nämnde jag att hon även är oerhört målmedveten, ogillar slarv och är sällsynt strukturerad? Hon trivs som allra bäst i pressade situationer och har inte svårt för att fatta självständiga beslut. Jag antar att hennes största brist som människa är att hon kan vara "lite för envis" och att hon "aldrig blir riktigt nöjd". Hennes uppmaning till omvärlden är ett guldkorn: ”Ge mig ansvar och jag ger dig bästa tänkbara resultat.” Bam! Boom! Bang! Sist men inte minst så kallar hon sig för, håll i hatten nu, en entreprenörd. Hennes beskrivning av sig själv har skrivits utan ett uns ironi. Jag sitter som förstummad och undrar om det här är en skämtblogg som skapats av en uttråkad akademiker. Men det är det inte. Det är på riktigt.
Vidare beskriver hon sin hektiska vardag och hur hon ständigt ställs inför nya vägval där hon tvingas fatta snabba beslut. Men stressen är inget negativt utan något som sporrar och stimulerar. Faktum är att hon trivs som allra bäst "med många järn i elden ". Det finns inga begränsningar, only the sky is the limit, och vet ni vad, för henne har ”dygnet mer än 24 timmar”. Jag behöver knappast berätta att hon var engagerad i studentlivet, va?
Jag efterfrågar bara en klädsam måttfullhet och en rejäl portion ödmjukhet hos människor. Det är allt. Den unga, drivna generationen pratar vitt och brett om sina högtflygande planer, även om det knappast är ett nytt mongolrike de har för avsikt att upprätta. Dessa människor, den moderna världens Djingis khans, är mycket obehagliga. De ägnar sig åt onanistisk verksamhet; de är uppfyllda av sig själva och saknar allt vad självinsikt och självdistans heter.
Josef Stalin kom tillbaka – allt är förlåtet.
Förhoppningsvis finns det någon därute som på ett bättre sätt kan formulera varför vi ser på den här typen av människor med avsmak. Jag antar att hennes blogg är ganska representativ för gruppen i stort. Vilka mekanismer triggas igång hos oss när vi hör ungdomar prata om sin entreprenörsanda, sitt driv och sina ambitioner? Jag hoppas att ni håller med mig om att det här är sjukt.
Jag vill avsluta med lite inspiration: "Le – det viktigaste av allt. Jag ler alltid, i alla sammanhang."
(Jag har inget emot entreprenörskap och ambitioner. Äsch, ni förstår nog vad jag menar.)
Haha, underbar betraktelse!
