Jag kan faktiskt hålla med om att förklaringsmodellen att detta krig handlar om USA:s eller något annat krigförande
lands strategiska, ekonomiska eller politiska intressen haltar rejält.
Till att börja med är det bara i undantagsfall som USA:s regering prioriterar USA:s nationella intressen i egentlig bemärkelse, och Libyenkriget är knappast ett sådant undantag. Som Wodinaz träffsäkert
formulerade det:
Citat:
Ja, det [USA] har varit ett kaptenlöst skepp under snart ett århundrade nu. Det är en stor fet resurs, utan egen vilja som styrs av allehanda lobby- och specialintressen som Bilderbergergruppen, Federal Reserve, CfR, AIPAC, m.fl.
När gjorde USA något vettigt i USA:s faktiska nationella intresse senast? Det är som ett fyllo som yrar runt med ett laddat hagelgevär -- folk är livrädda, men respekterar det knappast.
Som jag har påpekat
tidigare i tråden är det inte ens säkert att de krigförande ländernas privata näringsliv kommer att ta hem några större vinster från detta libyska vågspel (undantaget försvarsindustrin, som då tjänar pengar på bekostnad av resten av det krigförande samhällets välstånd).
På samma sätt är det med Sveriges inblandning. Vare sig Sverige som stat, svenskarna som folk eller Sveriges näringsliv lär ha något att vinna på detta, utan vi utnyttjas helt enkelt för diverse särintressen.
Den enda statsmakt jag kan tänka mig som skulle kunna ha ett strategiskt intresse i att Libyen försvagas genom demokratisering, skuldsättning, uppsplittring etc. är väl Israel, och det är möjligt att det är en viktig komponent i det här kriget. Den franskjudiske
sionisten Bernard Levy och den fransktalande, judisk-katolske Sarkozy skulle kunna tänkas ha handlat med outtalade israeliska intressen för ögonen. Frankrikes nationella intressen handlar det åtminstone inte om i det här fallet, det kan vi vara rätt så säkra på.
Andra spår pekar mot den judiska banken Goldman Sachs, som också skulle kunna tänkas ha israeliska hänsynstaganden i bakhuvudet.
I sammanhanget kan även följande vara värt att notera:
Citat:
By the time Colonel Muammar al-Gaddafi came to power in 1969 only about 100 Jews remained in Libya. Under his rule, all Jewish property was confiscated, and all debts to Jews were cancelled. Despite emigration being prohibited, most Jews succeeded in escaping the country and by 1974, only 20 Jews remained in Libya.[5] In 2002, the last known Jew in Libya, Esmeralda Meghnagi, died and it was thought that the long history of Jewry in Libya had ended.
http://en.wikipedia.org/wiki/Jews_in_Libya
Men detta är förstås bara indicier och spekulationer.
