Rädd och skygg valp - VAD SKA JAG GÖRA?

Jag har velat ha hund hela mitt liv och 1 december flyttade jag hemifrån och tog möjligheten som mina föräldrar innan hindrade mig från. Jag hämtade min vallp (en Tibitansk Spaniel) som jag döpte till Kaizer i lördags, klockan halv 3 i Dalafloda, sedan åkte vi hem till Gävle, lång resa. Han kräktes och skakade lite men det var hyfsat lugnt och han somnade efter några mil. Sedan när vi kom fram var han också lugn. Vi stannade först till hos mina föräldrars hus för att det var på vägen för att visa upp valpen. (Åkte med brorsan och pappa när jag hämtade valpen. Ville visa mamma.) Då var han jätteglad, sprang fram till mamma direkt och hälsade.

Jag är van att busa med hundar på golvnivå, på ett hundsätt. Vet att det låter töntigt, men jag brukar böja mig ner och flämta. ALLA hundar jag träffat har gillat det och tyckt det varit skitkul, oavsett storlek på hunden. Men när jag skulle prova detta med min egna hund började han skrika, sprang och gömde sig i ett hörn och kissade på sig. Sedan tog jag upp honom och tröstade honom. Kände mig som en fruktansvärd matte... Sen var det lugnt igen, och vi åkte rätt snart vidare hem till mig där jag introducerade valpen för sitt nya hem. Han var glad och viftade på svansen (som han nästan alltid gör även fast han är nervös.) Sedan blir det natt, jag lägger hans filtar i sängen och låter honom sova där med mig. Vilket jag personligen inte har något emot alls!

Dagen efter kommer mamma över, och min lilla Kaizer blev LIVRÄDD. Han gömde sig bakom bordet i vardagsrummet i lägenheten, skällde och kissade på sig igen. Men sedan tog vi det lugnt ett tag, ungefär en timme eller så. Drack kaffe och då satt han bakom mig och tog skydd och efter ett tag kunde han gå i närheten av mamma utan att behöva springa iväg och kissa på sig...

Sedan åkte vi DUMT NOG (jag vet att det var idiotiskt rent utav) hem till mormor och morfar som bor 4 mil bort. Sa till mamma "är det verkligen så bra om vi åker dit när han verkar vara så rädd då?" Men hon lyckades övertyga mig och jag tänkte till slut "det är väl kanske lika bra att han kan "face his fears" om ni förstår mitt tänk där? Mamma ville promt visa den lille valpen för sina föräldrar. Och nu kommer en till grej... Jag har en kusin på 9 år som har en hund på 1½ år, också en han-hund. Och frågade flera gånger mamma i bilen om min kusin och min morbror var där med denna hund (Frazze.) Hon sa "nej, dom brukar aldrig vara där samtidigt som jag om jag inte ringer och berättar att jag kommit." Frågade några gånger till för att jag ville vara säker på att han inte skulle behöva utsättas för något ännu mer otäckt... Dessutom sa uppfödaren att han ABSOLUT inte fick träffa andra hundar nu på 14 dagar eftersom han är nyvaccinerad mot valpsjukan... (Detta är något jag i efterhand tänker är bullshit dock.)

Men när vi kommer fram så vafan tror ni inte att jag ser? Den där jävla äckliga Shitzhu hunden... Okej, han är inte äcklig, men jag blir förbannad när jag tänker på dels hur dom uppfostrat honom. Han är stor för att vara en Shithzu tycker jag, och har jävligt mycket muskler. När jag busat med honom har jag kunnat gjort det som med en stor jävla Rottweiler utan att han ens blinkat. Då förstår ni den "lilla" hundens uppbyggnad. Han är inte en elak hund, på något vis. Men han är väldigt framfusig eftersom han inte blivit upplärd rätt... Men vafan jag kunde ju inte stanna med min lilla valp i bilen för då skulle han ju frysa ihjäl och jag visste att dom där jävla horungarna inte tänkte åka hem heller. På bredden av allt var även min morbrors fru där, alltså min kusins mamma. Så det var totalt fem nya främmande människor där inne OCH en hund, inklusive mamma som han tidigare varit rädd för under samma dag.

Gick in med honom med en klump i magen, det kändes verkligen inte rätt. Jag ville inte skrämma min hund... Men jag hade honom i en hundväska (en väska avsedd för småhundar med nät och liknande) så det var lugnt. De kopplade Frazze och jag kunde försiktigt öppna dragkedjan till väskan och visa hunden. Så tog jag försiktigt upp honom. Men då släpper likt förbannat min morbror hunden lös och han hoppar ju som en galning. Jag säger åt dom att ge fan i det bokstavligen och vrider mig bort men dom tjatar så inåt helvete så att jag till slut låter Frazze lukta på Kaizers svans. Det var inget större problem. Men Frazze såg ju bara detta som mer lockande, han ville ju ha hela kakan, inte bara en bit... Och min morbror tyckte såklart det var skitkul att se hans hund så exalterad (han är dum i huvudet, bussade hunden på min kanin förut en gång också) att han lyfter upp Frazze i Kaizers ansikte innan jag hinner reagera. JÄVLA IDIOTJÄVEL!!!!!!!!!!!!!!!!

Kaizer reagerar som han gjort innan, alltså skriker högt och kissar på sig i mitt knä. Jag tar då med min hund in i ett annat rum och stänger dörren tills att dom där jävla idioterna dragit. Kände mig fruktansvärd. Dels för att det var mig han första gången blev rädd för, och sedan för att jag utsatte honom för värre saker... Det var ju på tok för mycket på en gång, bara två dagar... Men åkte hem några timmar senare från mormor och morfar i alla fall, och pratade inte med mamma på hela hemresan nästan. Var så jävla förbannad att jag skulle kunna sprängts i bitar...

När jag kom hem spenderade jag några timmar med honom ensam. Han trippade efter mig var jag än gick. (Men idag så gör han inte det längre, vilket är ett gott tecken. Nu kan han ligga kvar på sin filt i soffan medan jag donar i köket, fast bara korta stunder men ändå.) Så gick jag på en väldigt kort kissvända, VÄLDIGT kort, bara några meter. Och då kommer en kvinna längre bort och går, han skriker till och försöker slita sig ur kopplet. Jag fortsätter bara gå iväg och då gick det bra igen, men ändå... Senare ringde brorsan, och frågade om jag ville åka till McDonald's. Jag svarade att jag inte var hungrig och frågade istället om han kunde göra mig en tjänst. Fick en idé om hur jag kunde ÖVA bort hans rädsla och kolla hur han reagerade, i små portioner. Inget hastigt eller överdrivet... Bara träning. Planen såg ut såhär och såhär gick det:

1. Jag går ut.
2. Brorsan och hans kompis står på cykelbanan en bit utanför porten.
3. Jag går förbi dem utan att prata eller hälsa några gånger och inte pratar med dem.
4. När Kaizer ser rätt sansad ut (vilket han aldrig blir, man kanske ska säga mindre livrädd) så stannar jag framför dem och står stilla i en cirkel med dem.
5. Jag småpratar lite med dem, med låg och försiktig ton i rösten.
6. De sätter sig ner, jag sätter mig ner och de sträcker ut handen för att försöka hälsa.
7. Ger brorsan kopplet och Kaizer gömmer sig i stället bakom honom för att skydda sig mot brorsans kompis!?! WHAT THE FUCK?! Vad innebär dessa signaler?
8. Jag böjer mig ner intill brorsan och klappar försiktigt Kaizer och säger "det går bra!"
9. Brorsans kompis tar kopplet, men då sliter han sig så långt han kan ifrån brorsans kompis.
10. Jag tar in honom och han lugnar ner sig efter kanske tio minuter och är samma gosiga lugna valp igen. Han har nämligen vant sig vid mig i alla fall vid det här laget, så han är inte rädd för mig.

FORTSÄTTNING...

Jag pluggar om dagarna, inte på heltid men nästan. De dagar jag inte är hemma måste jag ha hundvakt, och det är inte brist på hundvakter i min närhet, men jag kände ju inte direkt för att utsätta honom för fler främlingar på kort tid, men jag hade liksom inget val... Måndag = skola. Antingen en ensam valp = ALDRIG!!! Eller en hundvakt. Så jag var tvungen att ta en hundvakt. Hundvakten, en utav mina bästa väninnor var otroligt lugn och jag gav henne instruktioner muntligt hur hon skulle bete sig, för även fast det har gått kort tid är det jag som känner Kaizer bäst. Jag sa att hon inte skulle se honom i ögonen och så satte vi oss på golvet och drack kaffe en meter ifrån honom, UTAN att titta på honom (total ignorerade honom.) Efter en stund kom han fram försiktigt försiktigt och luktade på min vän. Men inte mer än så. Sedan var jag tvungen att gå, han gömde sig fortfarande omkring mig så gott han kunde. Sedan gick jag och då gick det jättebra tydligen! Fick ett sms typ 5 minuter senare och då var Kaizer redan uppe i ansiktet på henne och viftade på svansen non stop! VAFAN ÄR DETTA FÖR SIGNALER?! Har jag en manodepressiv hund eller what? :S

När jag kom hem satt han i soffan, jag sa "heeeeeeej Kaizer!" Och han tittade på mig, viftade på svansen och min väninna satte ner honom på golvet. Men han kom inte fram, utan var lite avvaktande, men inte rädd. Så jag gick fram istället och då kände han min lukt och blev jätteglad och satte sig direkt i mitt knä och lät mig krama om honom.

SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA!!! Hjälp mig! Vad ska jag göra?!?!?!??!!!! Kommer han alltid vara såhär, eller är det valpfasoner? Eller är det för att han bara bott här i knappt två dagar eller vad är felet? Ligger felet hos mig, eller hos hunden eller i miljön? Jag måste bara få hjälp nu. Så att jag gör rätt framöver... Jag vill inte behöva gå omkring med en hund som försöker fly så fort vi möter en förbipasserande människa. (Okej, idag gick det tydligen bättre berättade hundvakten. Då gick hon förbi en gammal man, som bara var knappt 2 meter från Kaizer, då brydde han sig knappt. Utan bara tittade och gick förbi sa hon.)

Sedan när jag var ute senast och lät honom kissa gick det förbi en tant med en kavaljer, som enligt henne var jättesnäll och vänlig mot andra hundar. Det var den också, den var lugn och inte framfusig alls. Så jag bestämde mig för att låta dem hälsa. Men bara stegvis. Berättade för hundägaren att min valp är jättejätte rädd... Så jag började med att stå stilla och titta på dem i kanske 2-3 minuter, 4 meter bort. Sedan närmade jag mig den andra hunden några steg och kallade in Kaizer till mig. Då kom han ju också närmare hunden och till sist så nådde den andra hunden fram till Kaizer. Kaizer gnällde (OBS! inte skrek...) och stack in huvudet innanför min jacka, men kissade inte på sig och detta mötet gick rätt bra jämfört med det med Frazze igår...

Och nu sitter jag här, min väninna drog för typ två timmar sedan och Kaizer ligger och sover på sina filtar i soffan bredvid mig. Har massor av funderingar i huvudet, älskar verkligen min valp och vill verkligen inte behöva sälja bort honom nu (och det tänker jag BARA INTE GÖRA HELLER OAVSETT!) Men det är jättejobbigt att ha det såhär, dessutom gnäller han en del inomhus. Vet att det är en skällig/gnällig ras, men tycker det är lite väl nu. Han gnäller så fort han inte sover det vill säga, eller när jag inte är i närheten.

Har ni några tips? Snälla, det känns akut...

Jag har inte läst ALLT, men jag skummade igenom din text.
Du vill alltså veta vad du ska göra med din oroliga valp om jag förstod rätt?

Om du bara har haft din hund i 2 dagar så är det klart att lill snutten är orolig.
Jag skaffade en hund för ett år sedan, en engelsk springer spaniel på 6 månader.
Han var jääätte orolig första dagarna, och trippade efter mig vart jag än gick.
Han gnällde när jag gick på toan och morrade konstant på nätterna.

Men efter ca en vecka så var han lugn. Hundar är otroligt anpassbara och lever i nuet.
Därför vänjer dom sig vid sin nya situation rätt fort.
Men jag tycker inte att du ska åka omkring med valpen till olika ställen.
Stanna hemma några dagar, och var lugn. Ta inte dit nytt folk, utan var noga med att
visa vilka som tillhör flocken. Annars blir valpen förvirrad. Jag väntade ca 4 veckor
innan jag började socialisera min valp med vänner osv. För då var han trygg med mig och vågade
hälsa på dom andra. Eftersom att han litade på mig. Hoppas du blir lite mera klarsynt!

Det första jag läste och la märke till var ju att du tröstar han.
Tänk på att hunden inte är din bebis, du snarare uppmuntrar det beteendet när du tröstar honom.

Felet ligger hos dig.

Introduktion till människor och andra hundar ska ske sakta och stegvis i valpåldern.

Skriv in dig på en valpkurs nu!

1. Vänd dig till ett HUNDFORUM
2. Första veckan är det väl väldigt lämpligt INTE åka hit och dit med hundkraken, nu är de gjort men ta det LUGNT ett tag.
3. När du går ut och går så gå bara på bry dig inte om folk och hundar, rasta hunden på en LUGN plats gärna samma varje gång.
4. Bry dig inte om hunden dalta/trösta den inte, va bara som vanligt och ignorera den.
5. Det kan vara en vek hund då får du träna upp självförtroendet (vänd dig till ett HUNDFORUM)
6. Det kan ta veckor innan den är hemtam helt och sätt rutiner redan nu.

Ja, nej jag ska inte resa med min valp mer... Det såg jag ju jävligt fort att det gav negativa konsekvenser. Hundvakterna får komma hit på morgonen och passa honom under tiden här hemma då jag är i skolan. Men jag MÅSTE ju ha hundvakter, men ska försöka köra med en och samma. För jag vet en som förmodligen alltid kommer att ha tid enligt henne. Hon är seriös utav sig så jag tror inte hon skulle svika mig och om hon skulle göra det finns det ju faktiskt backup planer, även om det inte är de bästa då... Då menar jag att ta en annan hundvakt någon dag om det skulle krisa... Men anyways, jag kan inte spendera all tid med honom själv heller, för jag pluggar ju... Men helgerna ägnar jag BARA åt honom. Han vet ju vem jag är, men jag vill att han ska förstå att jag är matte och de andra hundvakter. Självklart ska han vara lycklig med dem också, men han ska veta att jag är hans matte. Tycker jag i alla fall, annars känns det som att jag pungat ut 10.000:- till en annan persons glädje.

Okej, tack så mycket! Men frågan är ju bara... Vad ska jag göra då? När han blir rädd? Bara ignorera eller säga "tyst"? Eller med normal röst "äh, det där var väl inget." Du förstår vad jag menar, inte sådär "puttinutten de är ingen faraaaa mamma är hääääär" för det fattar jag ju själv är fel.

Ja jävlar det var inte många rätt där alltså. Se till att skaffa dig kunskap fort som fan om hur man handskas med hundar.

Egentligen borde du ha gjort detta innan du skaffade valpen men nu är den skaffad.

Se för fan till att börja på nån valpkurs på direkten annars är risken stor att du uppfostrar din hund till ett riktigt mongo!

Tro mig, jag har läst på. Men saker blev inte som jag trodde ALLS. Jag har läst så mycket jag hittat och kunnat få tag i. Men min valp kännetecknar inte ett piss utav det jag läst. T.ex. hur får jag honom att sluta gnälla och skälla? Det är också en sak jag inte fattat.

Hunden reagerar på ditt beteende. Du ska visa dig trygg och säker som fan i din egen roll så kommer denna känsla smitta sig på hunden.

Om du blir rädd och osäker så kommer hunden också bli rädd och osäker - oberoende av situation.

Hela ditt originalinlägg handlade om hur du blev rädd, nervös och arg eller fick andra starka känslor. Detta är ett stort NO NO när man handskas med hundar.

Dvs när du kände att du inte var beredd att konfrontera hunden med andra människor så skulle du inte ha gjort det. Åtminstone inte innan du lugnat ner DIG SJÄLV.

Häri ligger säkert orsaken till att han skäller och gnäller hemma. Han skäller ---> du blir orolig --> hunden märker du är orolig och tror han är i fara därför ---> hunden skäller mera ---> du blir oroligare

Jag antar du fattar hur det fortsätter. Du måste visa klart och tydligt för hunden att du har situationen under kontroll och att han är trygg med dig.

Du har ju tydligen inte läst på.
Du måste vara den dominanta, du ska visa vad som är rätt och fel. Alla hundar är individer.