Min pappa, 62 år, är svårt sjuk. Jag sitter vid vad jag tror kan vara hans dödsbädd

Man skulle ha låtit honom dö för länge sen. Det är oanständigt att hålla på så som ni gjorde. Men ni, läkare och politiker är för fega för att vara anständiga. Å andra sidan drabbas ni själva i slutändan.
Och du dessutom, man lägger inte ut sin fars lidande så här på nätet. Hade du frågat honom? Men du verkar gilla det. Respektlöst.

Jag förstår att du försöker uppröra med ditt inlägg, men gå nu tillbaks till ditt the game raggande istället. Du hävdar dig bättre där.

Jaså, du ska nu förstöra tråden nu med ditt off topic... Undra om ts uppskattar det?

Först gör jag såhär; https://www.flashback.org/profile.php?do=addlist&userlist=ignore&u=536388, sedan får jag beklaga att din far gick bort så tidigt, men samtidigt tacka dig för att du delar med dig.

Jag tror att många kommer att befinna sig i liknande situationer och det är bra att fundera på/förbereda sig för dessa.

Sköt om dig och din familj!

Jag tror att du fick med det mesta om hur det kan och inte kan kännas att vara mitt uppe i en sådan sak. Och ja, jag sov mycket illa, ibland blev det en hel natt, någon gång på en soffa på intensivvården, någon gång i en fåtölj med huvudet mot armstödet, en halv natt i en säng bredvid min far, men som jag raskt fick hoppa ur då det kom in en ny patient till avdelningen. Vilka härliga sköterskor som lät mig ha den någon timme.

Sängen min far lyckades få in på rummet fick jag användning av, sov nog inte så mycket i den då hans smärtor väckte mig och då de lindrats tog det tid att somna om igen.

Mat, hygien, information.. Nej, det fungerade inte så bra. Någon gång åt jag på anhörighotellet, men annars blev det mest när någon sköterska frågade om jag ville ha en smörgås. Man fick liksom tänka efter när någon frågade om man ätit.

Du ska ha stort tack för dina tankar!


Jag vet inte om jag är stark.. Är jag inte det så blev jag det för stunden. Första eller andra natten så pratade jag i telefon med min mor, jag låg i en soffa då tårarna kom. Mina ögon grät, men jag lyckades att hejda de andra gråtfunktionerna. Jag sa till mig själv efter samtalet att "Inte nu, inte nu. Vi tar det sen. Sen, sen."

Någon gång efter det kan det ha kommit en tår, men inga regelrätta sorganfall. Nästa gång jag grät var vid sidan om min döda far. Så fort jag kom in i det rum där han låg, så kom tårarna. Jag pratade till honom, men fick kämpa för att få fram en hel del av orden. Jag sade vad jag tyckte om honom, undrade hur det skulle bli framöver och att det skulle bli tufft, samt en hel del andra saker. Jag satt/stod vid honom i kanske en kvart, men det kan lika gärna ha varit en halvtimme.

I nuläget har vi ordnat med beställning av begravning, kista, kistdekoration och ordnat lokal för minnesstund. Vi har även påbörjat väldigt lite att rensa i hans lägenhet. Min bror (vi delar far, men inte mor) har väldigt bråttom att "gå vidare". Redan första dagen på intensiven talade han om att sälja bil och säga upp lägenhet. Jag fick säga att vi fick lugna oss med det, han är trots allt kvar hos oss ännu.

Min bror beställde även tid på begravningsbyrån över mitt huvud. Det ska dock tilläggas att jag inte svarat på hans två sms eller samtal dagen efter, jag var helt enkelt för utmattad.

Han har också varit väldigt snabb med att säga upp abonnemang, lägenhet och sådant.

Varför han har så bråttom kan jag bara spekulera i. Det kan vara hans sätt att sörja på, det kan vara för att försöka hjälpa mig eller vad som. Det kan också kvitta.

Vad som snabbt slog mig är hur oerhört lätt det kan bli konflikter när någon nära har dött. Prästen jag talade med på sjukhuset sa redan på kvällen efter hans bortgång att det var väldigt vanligt. Det kunde ofta handla om rena skitsaker som kaffemuggar och dylikt.

När flera viljor är inblandade så förstår jag hur lätt hänt det är. vad händer i en situation där bägge vill ha en ägodel och testamente inte är upprättat? Pappa lämnade inget testamente och som kanske tur är, inte så mycket pengar efter sig mer än att det blir till begravningen (den landar på runt 25.000 för er som undrar) och alla räkningar (jodå, företag, banker och övriga fordringsägare går före anhöriga) och en i mina enkla ögon hyfsad slant till oss, hans barn. Jag är ändå glad för att det inte rör sig om miljonbelopp.

Skulle pappa fått välja så tror jag att jag skulle fått plocka precis vad jag ville, samt få större delen av det ekonomiska och han har även uttryckt en del saker han ville lämna till mig. Då det rör sig om saker med lågt affektionellt värde såväl som monetärt, så kommer jag inte att hävda någon rätt. Att min och pappas relation var betydligt bättre än den han hade med sin andra son, är något som jag tror kan svida lite redan nu hos min bror. Därför tar jag det lugnt så att säga. Vi får komma överens om det dyker upp något man kan ha nytta av och blir det problem med pengar eller så, så får lagen avgöra.

De är avstängda så gott det går. Tack. Jag väntar mig ett kommande sammanbrott då det finns tid och plats. Om inget annat så kommer det säkert på begravningen.



Jag beklagar verkligen er sorg. Men det glädjer att ni fick vara där. Det är precis som du skriver, så otroligt skönt att få vara med. Jag fick bekräftat så många gånger av pappa hur skönt det var att ha mig nära. Jag tycker också att alla som kan vara med i liknande situationer, absolut ska vara det, så länge som den sjuke vill det.


Verkligen tråkigt. Jag har sagt till mina närmaste flera gånger att jag trots denna oerhörda sorg, ändå är glad att pappa inte drabbades av någon sinnesförändrande sjukdom. Han fick ha hela sin personlighet i behåll ända fram till slutet. Det var också många härliga skratt som vi fick på slutet.

Att som i ert fall inte veta vad som är bäst (eller minst jävligt), att besöka eller inte, måste vara rent för jävligt. Problemet med geografiskt avstånd har jag nu också fått känna på.

Tack, det gör det. Jag har förstått, precis som du säger, att det inte alls är alla som är så pass delaktiga i sjukdom och dödsprocesser. Det kan givetvis finnas olika anledningar bakom deras beslut, men jag har själv svårt att förstå det. För mig hade någonting annat varit otänkbart. Om man som nära, kan göra minsta lilla skillnad, vare sig det gäller vård eller känslor hos den sjuke, så är det en självklarhet. Om inget annat så tror jag att de frånvarande människorna kommer att ha en del sömnlösa nätter framför sig, där deras samvete frågar dem varför.

Som du skriver, så finner jag tröst i att han hade mig vid sin sida hela tiden. Det gjorde det så mycket lättare för honom och han fick både ge och ta emot kärlek.

Stort tack även till alla er andra, även er jag inte citerat. Jag läser varje inlägg flera gånger och jag blir rörd över att så många tagit sig tid till att skriva och till och med berätta om egna upplevelser.


Det är en riktigt hemsk historia du berättar. På ett vis får den mig att tänka på de val man onekligen ställs inför då sådant inträffar. På ett vis är det otroligt skönt att han fick vara i hemmet, men å andra sidan så kan det också bli ett helvete för många människor. Men jag tror att ni ordnade det hela helt rätt. Om jag blir tvungen att ligga på dödsbädd, så vill jag att det ska ske hemma om vården/lindringen kan vara lika god. Vilken otrolig människa din mor är som klarade av att sköta om honom. För en som inte upplevt det själv, så går det nog inte att förstå hur den tiden var, vilka tankar, känslor, ögonblick och kanske snudd på vansinne, som passerat.

Kanske var det naivt av dig att hålla hoppet uppe, men även för mig var det hela jävligt svårt. Vi fick redan från början hårda och dystra besked, han skulle nog inte klara det här. Min sambo vägrade att ge upp, hon upprepade hela tiden att det skulle gå bra och att han skulle fixa det. Själv valde jag en medelväg. När jag talade, så talade jag sällan i definitiv. Jag lämnade alltid öppet får olika möjligheter.

Att hoppas är aldrig fel, det kan man göra även om man faktiskt vet hur det kommer att gå. Det är däremot ibland så att ett för stort hopp kan gå över till en enorm besvikelse och genom den ökad sorg.

I vårt fall klarade han av mer och mer av det som läkarna inte trodde, han hämtade sig och vi kände att vi nästan var tillbaka på ruta ett, så som han var när han kom till sjukhuset.

Tack för din berättelse, jag tror att vi kan hämta stöd i andras historier. Att mista familj och vänner är något som de allra flesta får gå igenom, att höra varandras berättelser kan om inget annat få en att förstå att man sällan är ensam om något.


Tack för råden, jag läste inte dem innan det hände, men det var så jag agerade, sgtängde av så mycket det gick och gör det fortfarande.

Jag gjorde det klart för min bror sista dagen han var där, tror det var i lördags, att det var väldigt jobbigt med utmattningen.

Min sambo gjorde också klart för honom med fru (de åkte tillsammans från sjukhuset) att det behövde inte bara jag som var där och lugnade, utan det går bra med vem som helst av oss som han känner och är nära. Hon frågade aldrig rakt ut, men det var tydligt vad hon menade. Svaret blev väl i stil med att det var så svårt att pussla där hemma med jobb och deras barn osv.

Det var hans beslut och han får bära det. Jag dömer inte eller förebrår även om en del andra gör det. Jag skulle liksom inte vilja byta plats med honom. Han ångrar sig nog nu att han inte låg över ens en natt, eller körde dit varje dag. Man får förstås också tänka på att ingen trodde att det skulle gå så snabbt, den senaste händelsen.

Jag sa till pappa att jag funderade på att köra min sambo de omkring 30 milen hem, för att packa en väska och sen komma tillbaka. Det syntes att han blev väldigt illa till mods bara av tanken och han sa nej, nej, jag vill ha dig nära. Då var mitt beslut enkelt, jag stannar. Min andra bror körde min sambo hem och kom dagen efter med en väska till mig.

Jag är i nuläget så otroligt glad för att jag stannade hos honom hela tiden och att jag fick vara med honom hans sista tid. Jag är också glad för att ingen lyckades "tjata mig hem". Min familj såg nog hur det tärde på mig och var måna om att jag skulle få komma ifrån en stund, men det visade ju sig att jag gjorde helt rätt.


Aj, fy fan rent ut sagt. Är han helt bra nu? Jag hoppas att du hade dina nära och kära med dig under den hemska tiden.

varabar: Åter igen, tack för din omtanke. Jag mår såklart inte bra, det gör jag inte. Men jag har så att säga, stängt ner så mycket av den avdelningen i hjärnan för tillfället. Jag ska "släppa ut det" vid tillfälle har jag sagt, vi får se hur det blir med det hela.

Något av det värsta just nu är när man liksom för korta stunder glömmer att han inte finns längre. Man tänker att man ska ringa honom, eller kanske köra till honom eller vad det nu kan vara.

Det som glädjer mig lite, är de små stunder jag minns när vi skrattat tillsammans (eller åt varandra) och när han riktigt njutit av en sådan enkel sak som vatten.


Hur gör man då med en människa som inte vill dö? Han ville leva vidare och ordnade trots sina svåra besvär, med ett bra liv och han hade livskvalitet. All behandling som sattes in på sjukhuset var med avsikt att få hem honom igen. En läkare jag pratade med via telefon igår, sa att hon och hennes kollegor var ganska säkra på att kunna skriva ut honom ifrån sjukhuset igen när amputationen väl var klar. de trodde inte att det skulle tillstöta en ny hjärthändelse.

I Sverige har vi som du säkert vet, ingen aktiv dödshjälp. Om han hade velat avbryta exempelvis sin dialysbehandling, så hade han med all säkerhet dött, men då en fruktansvärt plågsam död i uremi. Hade han bett mig om att få dö, så hade jag fått ta ställning till det då.

På vilket vis menar du att det är oanständigt att "hålla på som vi gjorde"? Att vara hos honom, eller att försöka se till så att vården var bra? Kanske var det oanständigt av honom att ha fräckheten att vilja leva och fortsätta med att ge sina kära av allt det han gav?

Läkarna var anständiga, så som jag tror dig tolka begreppet, nog att besluta om att återupplivningsförsök vid ny hjärthändelse inte skulle göras. De hade som grund till beslutet, bl.a. att han var multisjuk och riskerna vid HLR är väldigt stora. Väldigt ofta drabbas man av neurologiska skador och kan bli vad man kallar för "ett vårdpaket".

Hur menar du att vi själva drabbas i slutändan och av vad?

Ang. att lägga ut sin fars lidande på nätet så håller jag med dig om att det gör man inte så länge som personen det berör är tydligt identifierad. Nu är vi som du vet, hyfsat anonyma här och jag använder mig dessutom av ett alternativt konto. Skulle någon känna igen det hela, så är det heller ingen fara. Ingenting av det jag berättar här är någonting som är hemligt på något vis, för någon egentligen.

Jag kan inte påstå att jag "gillar det", men detta är i nuläget någonting som hjälper mig i min sorgeprocess. Om ingenting annat kan det vara skönt att ha någonting nedskrivet som hjälper en att minnas om det skulle finnas behov för det om något år eller så.

När jag startade tråden så hade jag en del frågeställningar för diskussion, en del av dessa har nu ändrats, men tråden fyller fortfarande en funktion.

Jag tror som jag skrev till en tidigare skribent, dessutom att människor kan ha nytta av att läsa och höra andras historier, jag vet att jag har det.

Du har ju enligt dig själv mist en del människor, hur gick du själv vidare ifrån det? Förutsatt att du kände sorg, det är långt ifrån säkert. Dela gärna med dig.

Åter igen, tack till er alla, var rädda om er.

En dag kommer du förstå vad jag menar, och att jag har rätt.
Jag vill inte käfta mot dig i denna situation.

Vet du? Det är bra att du stängt ner för stunden. Du spar faktiskt energi på det sättet.
Lite oroad blir jag dock när jag läser att du de facto fortsätter på samma sätt som under din fars sista sjukhusvistelse. Du fixar och ordnar. Med det menar jag inte att det är fel, det kanske är sådan du är. Mellan raderna läser jag in att detta fixande ger dig en känsla av kontroll samt att det motar jobbiga känslor vid dörren. Känslor kan vara jobbiga, rent av okontrollerbara. Tror du att man kan välja när man ska "släppa ut" sin känslor? Går det att reglera sådant?

Jag kan mycket väl känna igen känslan du beskriver om att man glömmer bort att en person avlidit. I början svider det i magen när man kommer på att man inte kan ringa men med tiden kan man faktiskt le lite. Det blir en mental OCH fysisk påminnelse om personen man mist.

Vidare kan jag ibland förfasas över hur snabba vi är i Sverige i dig med att "ordna upp" efter en person som avlidit. Det kan gälla allt ifrån begravning till bouppteckning. Det är som om man har reducerat det tidigare sorgeåret till en månad. När det gäller din far och hans lägenhet... rent praktiskt kan det vara bökigt om en person dör i slutet av en månad, för många hyresvärdar/bolag har som klausul att kontraktet sägs upp vid månadsskiftet direkt efter ett dödsfall. Kan det vara därför din bror har bråttom? I övrigt tycker jag du gör rätt som vilar på hanen i relation till din bror. OM det blir jobbigt och tjafsigt gällande kvarlåtenskap så är mitt råd att du redan nu tränar på mantrat "det är bara saker, det är bara saker". Min erfarenhet säger mig att om man har känslomässiga band till EN pryl, som man gärna vill ha, så är det mycket lätt att det går över styr gällande andra saker.

Tack för att du återkom till tråden och jag hoppas innerligt att du har folk omkring dig som plockar upp dig när/om du faller!

Hemskt ledsen för din pappas bortgång. Blir otroligt imponerad över hur stark ditt psyke verkar vara. Är glad att ha läst tråden för att själv lära och förbereda mig för något liknande. Kan se hur jag bryter ihop ifall något liknande skulle hända och då försöka gömma mig helt och hållet. Det är såklart ingen bra reaktion utan snarare borde man vara den starka av båda parterna. Vore hemskt att kunna se tillbaka och ångra sig över något man borde gjort annorlunda och det är kanske något man får tänka på för att inte bryta ihop helt.

Tack för att du delat med dig och återigen beklagar jag din pappas bortgång.