Han är borta nu
Min pappa, med sitt speciella sinne för humor, fick eller valde att göra sorti på alla hjärtans dag. Dödsorsaken var troligen att hjärtat helt enkelt slutade att slå.
Det hela inträffade under dialysbehandling och det skedde max två timmar efter det att jag lämnade honom på salen. Hans sista ord till mig var att han älskar mig.
Jag fick prata med den sköterska som var med under behandlingen och hon försäkrade mig om att det hela var snabbt och ganska odramatiskt. Hon hade lämnat sängen där han låg, för att förbereda en lösning med Ketogan och koksalt som skulle distribueras i hans blod mot de smärtor han kände i bröst och fötter. När hon efter någon minut kom tillbaka till sängen märkte hon att något hade hänt, hon beskrev det som att han helt enkelt inte var där. Hon tillkallade en annan sköterska samt en läkare som fick känna efter puls, lyssna efter hjärtslag samt smärtstimulera för att se om det fanns reflexer. Endast något enstaka andetag förekom, men det förklarades för mig att det troligen var mer reflexartat.
Ungefär 45 minuter innan dialysbehandlingen påbörjades, så fick han besked av överläkare ifrån diabetesfotmottagningen att de inte skulle klara att rädda hans ben. Vid beskedet så sa han till kvinnan som lutad över honom berättade nyheterna att "Mm, men vi får se vad dem säger".
Yrvaken som han var, så visste han då inte riktigt vilken läkare det var som pratade med honom. Läkaren sa att "Men kära X, det är vi som är "dem".
Det var jag som stannade läkarna redan i korridoren på väg in till min far, för att be dem att hålla en dialog, att inte bara berätta vad som skulle hända. Jag kände att det var bäst så, så att informationen verkligen fick sjunka in hos pappa, hur hemsk den än var.
Läkarna lämnade honom med utfästelsen att amputationerna skulle ske om två veckor, förutsatt att blodförgiftning, spridning av infektion eller smärtor som inte gick att lindra, skulle uppkomma.
En minut efter att de gått så började han att gråta.
Jag tröstade honom efter förmåga, han bad om ursäkt för att han grät, jag sade att snälla, det förstår du väl att man inte kan göra annat, annars är man inte människa.
Sköterskan som kom in för att lägga om hans blottade fotsår (riktigt elaka sår, fullt med nekroser, död vävnad, och djupt gångna. Flera stora ben stack ut genom ett av såren, så mycket vävnad saknades) och försökte mildra genom att säga att detta kanske ändå kunde vara en vändpunkt, ett slut på smärtan. Pappa sa att jo, det är lätt att säga och kanske är det så, men det är ändå så svårt att höra.
Sköterskan sa efter en stund att "Nu får du sluta, annars kommer jag också att böla".
Han sansade sig och undrade istället vad man skulle göra av en hes hals, han hade snabbt blivit hes. Sköterskan sa att hon hemma brukade blanda varmt vatten med honung och erbjöd sig att göra detta till honom också. Han blev glad och pussade i luften åt henne. Hon pussade raskt tillbaka. Jag log.
Han sa att nu måste jag ner och röka, jag lovade honom att så fort hon lagt färdigt såren så skulle vi ner. Jag lyfte också över honom till rullstol och började att stoppa om honom med täcken och filtar. När det var dags att rulla ut, så kom sköterskan med en uppriktig ledsamhet i ansiktet och sa att de hade ringt ifrån njuravdelningen och att det tyvärr var dags för dialys och att det faktiskt var ganska bråttom.
Jag sa att jag förstod, men vi var tvungna att gå ner en stund, jag kör honom direkt till avdelningen sen.
Så blev det också och jag lämnade av min far där, men inte utan att ordna fram en s.k. segellift som lyfte över honom till sängen helt utan belastning för fötterna, samt att jag lämnade information till sköterskan om att han hade diabetes, behövde smärtlindring och troligen ville äta efter en stund.
När han väl låg ner och hade fått en injektion Ketogan, så kände jag att jag nu kunde gå därifrån då han brukar sova. Min tanke var att också vila lite, samt fånga slutet på seminariet om hjärtsjukdom.
Jag sa att jag skulle köpa halstabletter och komma upp med dem till honom, men tyvärr blev detta aldrig av. Nog blev tabletterna köpta, men de blev aldrig lämnade. De plågar mig än varje gång jag råkar känna i min jackficka.
Istället deltog jag på seminariet och sen gick jag upp på (vad som numera kändes som vårt) sjukhusrummet för att vila och prata lite i telefon, samt ta reda på mer fakta om benproteser.
Jag pratade i telefon med min bror då samtalet ifrån det fruktade "Dolt nummer kom". Jag svarade och fick prata med doktor xx på njuravdelningen som sade att hon tyvärr hade dåliga nyheter till mig, min far hade då avlidit hos dem under dialys.
Jag kan nog inte sammanfatta i text hur jag kände eller tänkte, åtminstonde inte i nuläget.
Nästkommande timmar bjöd på ovisshet, sorg, ilska, tårar, möte med min döda far, samtal och grova misstag ifrån sjukhuspersonalens sida. Jag kommer att återkomma i tråden mer ingående vad som hände och hänt efter beskedet fram till i nuläget.
Jag kommer också att svara en del skribenter i tråden, vars inlägg jag funnit anmärkningsvärda eller intressanta. Redan nu kan jag tacka varenda en av er som skrivit. Ni ska veta att jag läser och tar till mig av varje inlägg. De flesta läser jag till och med flera gånger.
Vill ni fråga något, vad som helst, så går det också bra.
Var rädda om er
