Nu somnar jag in.

Jag vet att det skapas 200 liknande trådar i veckan, och i stort sätt alla av dom är inte på riktigt eller skapade av människor som ropar på hjälp. Jag är dock på en helt annan plats.
Jag har lidit av akut psykisk ohälsa i två månader nu (mått dåligt har jag gjort i flera år), men nu känner jag mig vid mina sinnes fulla bruk och anser att varje vuxen människa ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv och få avsluta det när denne så önskar. Jag VILL inte leva mer.

Jag har precis intagit 2 stycken Atarax 25mg för att hålla nerverna i styr och inte tappa modet. Nu väntar jag på att dessa ska verka. Jag har valt en icke våldsam metod (då jag, skäms att säga det, är gravid och jag vill inte ta några onödiga risker och kanske vakna upp förlamad och med ett missfall att hantera). Jag har den senaste månaden planerat för denna dag och har samlat på mig olika sömntabletter i olika styrkor som jag ska ta tillsammans med vodka, tänkte dock vänta till mellan 22-23tiden då det finns människor (två) som vet att jag är självmordsbenägen och ifall dom ringer och ska kolla till mig innan dom går och lägger sig, vill jag inte att dom ska bli misstänksamma och kanske ringa 112.
Varför jag skriver här? Jag har inte direkt så många vänner och människor runtomkring mig, och jag vill bli ihågkommen av några, att jag satt något avtryck på jorden.

Ska man skriva något brev? Ska jag då skriva ett till varje familjemedlem, eller ett allmänt till alla? Eller är det bara onödigt och gör mer skada än nytta?

Hur länge har du mått dåligt?

Jag tycker inte du ska göra det!

hur gammal är du?

Finns mycket som kan ändras, du behöver inte må dåligt föralltid.

Låter det som en tid för en livstid?
Känns ju inte direkt värt det.

Det är alltid riskabelt att blanda sömntabletter med alkohol. Du måste ha rätt mängd av båda. Tar du för mycket kommer du att spy upp det, tar du för få så riskerar du skador på både dig och fostret.

EDIT: Har du tänkt på att livet kommer förändras och kommer få en ny innebörd när du fått barnet? Är du beredd att riskera det?

Jobbigt att må så dåligt. Tar det hela som ett rop på hjälp och förslår därför att du redan nu pm:ar nån din adress så är det hela får en snabb lösning! Lycka till

Fan vad sur jag blir. Okej om du vill ta livet av dig, men ditt barn? Så jävla själviskt.

Om du nu måste göra det - vilket jag önskar att du valde att du inte gjorde - så ska du absolut skriva ett brev till din familj och dina närmaste så de förstår lite mer varför du gör det.

Ja, riktigt dåligt började jag må efter 2005 då jag bodde med en man som misshandlade mig. Sedan har det gått upp och ner, men det hör också till min diagnos (manodepressiv). De senaste två månaderna har jag dock mått konstant dåligt och ofta känt att självmord är enda utvägen men inte riktigt velat ändå. Nu ser jag det annorlunda, känner att det är vad jag VILL, och att det är ett beslut jag tagit efter lång övervägan. Jag är inte ledsen eller rädd, jag är beslutsam.

Jag har också försökt trycka i mig piller för att dö, hade mått dåligt i flera år, varit akut dålig i 1+månad och kände att nu var det dags.

Dock gick det fel och jag hade fått tag på fel piller, tryckte i mit 90+ av dom men dog inte och efter några timmar vid fortfarande medvetande ringde jag ambulans själv.

Bara jag och sjukhus personalen som vet om detta.


Men iaf, även om man känner att det inte finns något att göra och livet är slut och man vill inte leva, när man ligger där och dödsångesten kommer så ångrar man sig.

Det går alltid att göra livet bättre och jag är idag glad för att jag fick fel piller och överlevde.

Så ett tips ifrån en med erfarenhet av det du tänker göra är gör det inte. Sök hjälp och arbeta på att lösa/ändra dom saker som får dig att må dåligt och du kommer när du lyckats tänka tillbaka på den här dagen med en lättnadskännsla och vara glad över att du inte gjorde det.

Vart är flashbackdeckarna/flashbackpolisen? Vill inte att ditt barn ska dö. Tanken att du kan ta livet av dig med ett barn i magen får mig att vilja spy. Hoppas nästan att du dör och att du lever på respirator tills barnet kan födas.

Men snälla, gör det inte.. var lite vettigare än dom andra. Bryt den onda cirkeln.

Jag förstår verkligen hur du känner. Har mått dåligt i lite mer än 7 år nu. Har några LPTs bakom mig, tungt missbruk för att dämpa ångesten med o.s.v.

Hur fastställdes din diagnos, vad för hjälp får du med anledning av den?

Jag respekterar verkligen ditt val att ta livet av dig, men varför ta livet av ditt ofödda barn? Är det inte bättre att föda barnet och sedan ta ställning till saken?