2004-08-24, 15:21
#1
ofta hör man att det måste finnas en motpol för att det ena ska existera (inte bara inom känsloregistret utan även i naturen). men måste det vara så?
man säger att kärlek inte skulle existera utan hat, men är det inte så, att hat är ett annt ord för brist på kärlek? dvs, det bygger på samma grundläggande behov, i vilken utsträcking man får det tillgodosett och tillåts utöva det definierar ens sinnelag.
det jag försöker säga är att det kanske inte är ett motsatsförhållande, utan varianter av EN sak.
är det rimligt att påstå att allt prat om motpoler är en förenkling av verkligheten: här ställer vi upp minus och plus, och sedan existerar allt emellan, aldrig utanför begreppssfären.
sällan är ju känslor rena, utan uppblandade med tusen andra känslor, i olika grad. jag älskar olika människor på olika sätt, inte olika mycket.
tror vi att någonstans i världen måste det finnas en bunt olyckliga för att en annan bunt ska vara lyckliga? finns det någon koppling eller osynliga band mellan dessa grupper? eller handlar det om att rättfärdiga andras elände, att försöka hitta en mening i lidandet? jaja, han mår kass, men får åtminstone hans omgivning att må bättre..
är det emot naturen att majoriteten mår bra och har tak över huvudet, samt har en käresta? och, är en sådan tillvaro omöjlig endast för att vi tror är omöjlig. får människan (i global utsträckning) sina behov tillfredställda tror jag det skulle leda till en revolution för mänskligheten. ur en evighet av lidande och sveda, in i en ny tid, med människans och jordens välfärd som centrum för alla beslut. visst, man kan få göra avkall på teknikaliteter men vinner ändå stort på att folk som mår bra, i regel försöker göra gott för sig. goda cirklar sprider sig också som ringar på vattnet.
det är ur en synvinkel en ganska sliskig föreställning, att andras lidande, och kanske vårt eget, i slutändan blir vår lycka. som att det ena skulle ge det andra.
mina tankegångar går så här: det finns alltid en pol, som är "bäst", och att sträva mot att putta i lite extra vikt i den vågskålen så att den väger över på "det goda" är väl eftersträvansvärt? eller ska man släppa alla såna pretentioner och lätt konstatera: så här är det, och kommer alltid att vara, orättvisa sida vid sida med rättvisa den ena är beroende av det andra
om jag ska ta min egen person så är jag en kärleksfull person, betyder det att hatet finns inom mig? eller, att jag tillskanskat mig kärlek genom hat? eller att jag är tillfreds på någon annans bekostnad.
god och ond, snäll och dum, krig och fred, olycka och lycka, svält och frosseri.
är de myntets två sidor, som alltid kommer att singlas upp eller ner, och tyder inte det isåfall på någon obestämbar kraft, som styr våra livsöden? eller handlar det om att människan är väldigt dålig på att singla slant
kanske är vi alla nyckfulla dubbelnaturer med laster och egoism som ser till att vi aldrig får det för bra.
enligt ateistisk övertygelse måste ju vetenskapen kunna förklara detta fenomen. är det verklighet eller är det bara vi som intalat oss att det måste vara så här. har naturen byggt in detta i människan för att hålla henne i rörelse och ständig strävan framåt är det helt otroligt. då måste det nästan ligga en tänkande själ bakom processen, för hur kan något så raffinerat annars slå rot, bara genom..slump och evolution?
det verkar som att folk i gemen verkar tro att för mycket av det ena (gärna det goda) automatiskt skulle dra till sig det andra, är inte det en ganska bisarr tanke? för mycket kärlek kväver en och leder till hat, eller för mycket frid leder till rastlöshet och irritation.
isåfall, är det inte dags för sverige att dra ut i krig snart? eller det kanske bara gäller "de andra"?
slutsats: vetefan, jag känner mig ännu mer förvirrad nu än när jag började skriva men jag tror jag försöker säga att vi egentligen kan må så mycket bättre än vi gör, det handlar bara om att våga tro på det och verka för att det ska bli sant.
kommentera gärna, är det rapparkalja eller vad tror ni?
man säger att kärlek inte skulle existera utan hat, men är det inte så, att hat är ett annt ord för brist på kärlek? dvs, det bygger på samma grundläggande behov, i vilken utsträcking man får det tillgodosett och tillåts utöva det definierar ens sinnelag.
det jag försöker säga är att det kanske inte är ett motsatsförhållande, utan varianter av EN sak.
är det rimligt att påstå att allt prat om motpoler är en förenkling av verkligheten: här ställer vi upp minus och plus, och sedan existerar allt emellan, aldrig utanför begreppssfären.
sällan är ju känslor rena, utan uppblandade med tusen andra känslor, i olika grad. jag älskar olika människor på olika sätt, inte olika mycket.
tror vi att någonstans i världen måste det finnas en bunt olyckliga för att en annan bunt ska vara lyckliga? finns det någon koppling eller osynliga band mellan dessa grupper? eller handlar det om att rättfärdiga andras elände, att försöka hitta en mening i lidandet? jaja, han mår kass, men får åtminstone hans omgivning att må bättre..
är det emot naturen att majoriteten mår bra och har tak över huvudet, samt har en käresta? och, är en sådan tillvaro omöjlig endast för att vi tror är omöjlig. får människan (i global utsträckning) sina behov tillfredställda tror jag det skulle leda till en revolution för mänskligheten. ur en evighet av lidande och sveda, in i en ny tid, med människans och jordens välfärd som centrum för alla beslut. visst, man kan få göra avkall på teknikaliteter men vinner ändå stort på att folk som mår bra, i regel försöker göra gott för sig. goda cirklar sprider sig också som ringar på vattnet.
det är ur en synvinkel en ganska sliskig föreställning, att andras lidande, och kanske vårt eget, i slutändan blir vår lycka. som att det ena skulle ge det andra.
mina tankegångar går så här: det finns alltid en pol, som är "bäst", och att sträva mot att putta i lite extra vikt i den vågskålen så att den väger över på "det goda" är väl eftersträvansvärt? eller ska man släppa alla såna pretentioner och lätt konstatera: så här är det, och kommer alltid att vara, orättvisa sida vid sida med rättvisa den ena är beroende av det andra
om jag ska ta min egen person så är jag en kärleksfull person, betyder det att hatet finns inom mig? eller, att jag tillskanskat mig kärlek genom hat? eller att jag är tillfreds på någon annans bekostnad.
god och ond, snäll och dum, krig och fred, olycka och lycka, svält och frosseri.
är de myntets två sidor, som alltid kommer att singlas upp eller ner, och tyder inte det isåfall på någon obestämbar kraft, som styr våra livsöden? eller handlar det om att människan är väldigt dålig på att singla slant
kanske är vi alla nyckfulla dubbelnaturer med laster och egoism som ser till att vi aldrig får det för bra.
enligt ateistisk övertygelse måste ju vetenskapen kunna förklara detta fenomen. är det verklighet eller är det bara vi som intalat oss att det måste vara så här. har naturen byggt in detta i människan för att hålla henne i rörelse och ständig strävan framåt är det helt otroligt. då måste det nästan ligga en tänkande själ bakom processen, för hur kan något så raffinerat annars slå rot, bara genom..slump och evolution?
det verkar som att folk i gemen verkar tro att för mycket av det ena (gärna det goda) automatiskt skulle dra till sig det andra, är inte det en ganska bisarr tanke? för mycket kärlek kväver en och leder till hat, eller för mycket frid leder till rastlöshet och irritation.
isåfall, är det inte dags för sverige att dra ut i krig snart? eller det kanske bara gäller "de andra"?
slutsats: vetefan, jag känner mig ännu mer förvirrad nu än när jag började skriva men jag tror jag försöker säga att vi egentligen kan må så mycket bättre än vi gör, det handlar bara om att våga tro på det och verka för att det ska bli sant.
kommentera gärna, är det rapparkalja eller vad tror ni?
