Jag är bättre än andra!

Tänker vi inte alla så ibland? Det man själv är duktig på, gör bra eller har som dygd blir enligt en själv "det viktiga". Människor som inte gör detta är det vanligt att man ser ner på.

T ex
- Så anser den hälsosamma och vältränade sig kanske bättre än människor som inte tränar
- Den som fokuserar på att hålla rent tycker att alla som är stökiga är dåliga
- Den som tänker på miljön anser att människor som inte gör det är dåliga
- Den som är snygg anser sig bättre än "fula människor" eller "normala" människor
- Den som är politiskt engagerad anser sig bättre än folk som inte bryr sig om politik

Det kan också vara mycket mindre saker. Jag tror att alla hittar sina egna saker som "är viktiga", och alla som inte är sådana är "dåliga" eller iaf sämre än man själv. Det är därför vi älskar alla dessa program på TV, med folk som festar för mkt, är bortskämda, mm - för vi älskar att känna oss bättre än dem.

Jag tror det har att göra med att vi värderar väldigt mycket människor emellan. Det är lätt att tänka att "man är inte någon såvitt man inte är bättre än andra". För att skapa värde i det vi gör och mening i våra liv vill vi gärna se det som att det vi gör är något viktigt och bra, och därmed blir vi "bättre än andra" som inte gör det.

Jag tror att några av mina "jag är bättre än andra"-punkter är att jag anser mig vara lite filosofisk, och jag tycker att de människor som inte vill diskutera så mycket saker är trista och ganska dåliga. Jag anser mig även vara med om något tufft som inte är särskilt vanligt i min ålder, och därmed lyssnar jag inte alltid på andras råd särskilt bra för jag tycker att "det är lätt för de o säga, för de har det inte lika tufft som jag".

Är det någon som håller med mig om mina idéer? Kanske något att tillägga? Någon som inte håller med?

Varför tycker ni att ni är "bättre än andra"? Kanske någon som påstår att de inte har någon sådan sak alls, men det tror jag inte på. Man ska vara en fruktansvärt ödmjuk människa (typ Dalai Lama) för att inte anse sig bättre än andra över nåt. Det behöver alltså inte handla om något stort. Har du någonsin tyckt att du varit bättre än din vän på något vis?

Svaret är ja, alla har någonsin tyckt att han är bättre än andra i vissa saker. Det får en att må bättre också.

Håller helt med dig...

Jag ser mig bra på vissa saker, koncentrerar mig på dem, föredrar att diskutera dem osv...

Resten skiter jag i. Är det någonting jag inte bryr mig om så ignorerar jag det.

Ett rätt bra exempel är skolan. Ämnen jag är bra på/intresserad av arbetar jag bra på, och tycker (jag skojar inte) alla andra är helt efterblivna som inte fattar. Suckar djupt för mig själv över deras dumhet, haha.

När det däremot är någonting jag inte bryr mig om läser jag inte ens på innan proven/tentorna, och får godkänt med väldigt liten marginal. Då är det ju istället jag som är efterbliven, och fattar inte diskussionerna som hålls inom ämnet.

Rätt kul ändå. Hur man blundar för sin dumhet och bara tänker på hur jävla smart man är.

Ett ypperligt tillfälle för dig att se över din självbild och ditt förhållningssätt till dina medmänniskor.

Haha, ja. Men det är ju omöjligt att inte se sig själv som smartast och bäst förstående. Jag är ju den enda som förstår precis vad jag själv menar.

Bra att du la till det! Att det som man själv inte kan bra, det skiter man i - det känns ju inte så himla viktigt ändå. Jag kan irritera mig något över hur folk som är grymma på matte menar att det är viktigt att förstå mycket matte...

Jag har bara koll på statistiken och det kan hända att jag tänker på detta viset ganska ofta.
Dock är jag inte så högst uppsatt och tycker inte att en jävel är dålig för det är inte mitt liv och om man säger såhär, dricker man ett glas vatten och blir sjuk så är det inte pågrund av glaset.

Absolut inte alla. Jag är ganska säker på att det finns fler som lider av mindervärdeskomplex än som lider av storhetsvansinne. Många drivs också av att de tycker sig inte räcka till och är aldrig nöjda med vad de presterar.

Intressant tänkt! Du får gärna skriva vidare vad du tror igen efter att jag skrivit mitt ...

Jag skulle inte säga att det handlar om storhetsvansinne... Jag skulle vilja påstå att man kan tänka såhär trots det att man har mindervärdeskomplex. Det är liksom inte antingen eller även om det låter som varandras motsatser. Man kan ju tycka att man är "sämre än alla andra" men sen ändå anse att "de som däremot inte ens kan få arbete som iaf jag har är dock ännu sämre". Det behöver alltså inte vara bättre än alla andra, utan man hittar saker som man är bättre än många eller kanske bara några andra på... För att vi värderar så oerhört mycket och det är plågsamt för oss att värdera oss som sämst. Därför hittar vi alltid nåt vi känner oss bättre över så småningom. Det betyder däremot inte att man inte har mindervärdeskomplex och alltid är nöjd med vad man presterar tror jag. Jag tänker t ex på någon som arbetar i mellanskiktet på nåt stort företag. Denna känner sig kanske sämre än alla människor omkring sig och bildar därmed mindervärdeskomplex, fast när denna jämför sig mot andra yrkesklasser så kanske denna samma person känner sig bättre än de människorna... Mindervärdeskomplex tror jag handlar om de krav man ställer på sig själv.

Jag menar inte att det krävs storhetsvansinne för att tycka bra om sig själv. Jag menade det bara som en jämförelse angående hur människor uppfattar sig själva i extermfallet. Det kan säga något om en fördelning även i en normalsituation.

När det gäller människor i allmänhet är det nog så att oförmågan att se utanför sig själv är det som driver den typen av känslor/tankar som du refererar till. Det ger i sin tur en risk att allt som inte stämmer med ens egen [begränsade] uppfattning upplevs som mindre värt. I förlängningen av detta skulle vi då hitta en av drivkrafterna till "främligsfientlighet" och "förändringsobenägenhet".

Det fetstilta tyckte jag var väl formulerat! Det förklarar varför jag tycker den inskränkthet som vi så lätt utvecklar är ett problem. Just uppfattningen att det som inte stämmer överens med den egna uppfattningen är mindre värt eller helt enkelt fel kan utan fråga utveckla konflikter och problem av olika slag. Just därför anser jag att vi behöver vara medvetna om detta problem.

Det är ofta ett stort hinder att vara fast i fördomar och tankemönster, mm. Det betyder att vi inte respekterar andra och gör snabba och stora generaliseringar. Det vi inte förstår skapar vi ofta en dålig bild av, och vill därför inte heller förstå. För vi har en mindre personlig vinst i att inte behöva förstå andra. Den här personliga vinsten är viktig för oss för att vi är människor som konstant värderar det omkring oss, och vi är därmed också konstant rädda för att värderas dåligt.

Att folk exempelvis ofta bara vill hålla fast sin ståndpunkt i politiska diskussioner anser jag är ett hinder för att utveckla och finna goda lösningar i politiken. Man väljer ofta att ignorera den andres argument och "dumförklarar" allt denna säger istället för att titta närmre på problemet. Bara ett av väldigt många exempel...

Det är också ganska lätt att man växlar mellan o känna/tänka "Jag är den som har fel/är fel" och "Jag är den som har rätt, dom är dum i huvet", tex om man mår skit-dåligt och har det dåligt , beroende på om man känner sig attackerad av "dom" eller inte. Om man ofta känner sig attackerad mitt på allt dåligt så kan man lätt bli ilsken och hatisk och försöka förstöra för dom andra.(spelar ingen roll om det var jag eller dom som började).
Om folk är mer shyssta mot en eller iallafall pratar lungt till en tex och frågar istället för att direkt hoppa på en och skrika och anklaga en för en massa... är det lättare att erkänna ifall man tror att att man kan ha tänkt fel / gjort fel .

Det är nog ganska lätt att fastna i en ond cirkel också. Både jag själv och dom andra hjälps åt o gör det så... eftersom oftast om jag har attackerat dom, så attackerar dom mig, och då vill dom inte sluta attackera mig, och då blir det jävligt svårt för mig att sluta attckera dom osv.