Inget överraskar

Har för länge sedan kommit till en punkt där ingenting överaskar eller känns nytt och spännande. Jag har knappast upplevt allt som går att uppleva men har jag inte så har jag gjort något liknande, tänkt tanken eller kanske sett det på film.

Ingen människa jag möter känns spännande eller intressant, kanske intressant på det sättet att det är en fin tjej och man känner att man klaffar det och anar att man kanske kan få ut något av en relation själv. Men det är längesedan man träffade någon som kändes som en förebild.

Vill resa men vet redan i förväg att det inte kommer vara någon slags ögonöppnare. Jag kommer tycka att det är trevligt och kul för stunden men det kommer mer att handla om att fylla behov som redan finns än att upptäcka. Som att se eiffeltornet på riktigt istället för på tv.

Jag menar knappast heller att jag inte vill att bra saker ska hända mig. Vill självklart ha välstånd och kärlek och allt sånt men har svårt att tänka mig att en ny kärlek på riktigt skulle kännas ny.

Tror att människor ofta uppfattar mig som en tråkig människa eftersom inget intresserar mig på riktigt. Jag har liksom inget att tillföra ett samtal, och alla möjliga dialoger känns redan gjorda för mig.

Det jag undrar är hur mång av er tänker som jag? Finns kanske tråd på tråd men hittade inte rätt vid min sökning.

Jag tänkte som dig innan och gör det kanske fortfarande ibland, men det gick mestadels över när jag började inse att jag inte var smartast och bäst i världen och bestämde mig för att bli astronom. Det kan också vara tecken på depression.

Tror inte att jag är smartast i världen men förstår om jag kanske uppfattas som om jag gjorde det. Skulle inte säga att jag är deprimerad, snarare apatisk och ständigt uttråkad. Har varit deprimerad och tagit mig ur det. Nu känns det som man ligger på en platå och väntar på att saker ska vända till det bättre, och så har det varit i ett par år.

Du låter precis som mig.

Nej det verkar inte som du tycker det, jag berätta bara vad jag trodde om mig själv, du låter faktiskt sympatisk.

Det där med platå känner jag igen, har du tagit medicin innan och slutat? Är du passiv i dina relationer med andra och i de aktiviteter du gör(jobb, fritidssysslor)?

Jag var ganska passiv och förväntade mig undermedvetet att andra skulle stimulera mig och få igång mina känslor och fantasi. Blev alltid lika hopplös på födelsedagar etc. när alla gjorde mig besviken över deras halvdana försök att göra dagen speciell. Jag blev aldrig otrevlig eller så utan låtsades bry mig och försökte komma ifrån folk så snabbt som möjligt.

Jag tappade kontakten med jättemånga vänner också eftersom jag hellre hade dött än att lyssna på deras helt obetydliga ensidiga konversationer en enda gång till. Det ångrar jag kanske inte idag men det hade ju varit trevligt med lite fler vänner.

Jag har ju insett idag att man aldrig kan få ut något ur relationer, jobb eller vad som helst om man själv inte är aktiv genom att styra situationerna/konversationerna till sin egen fördel eller tycke. Jag försöker göra det mesta så intressant som möjligt för mig själv och undviker folk/saker jag tycker är tråkiga. Men det bästa jag gör nu är att utmana mig själv genom att göra saker jag blir nervös inför eller saker jag inte riktigt förstår så jag känner att jag lever. Att skämma ut sig är otroligt underskattat!

Hoppas du orkar läsa =)

att vara apatiskt och ständigt uttråkad är samma sak som att vara deprimerad. borde inte den här tråden ligga i psykologi avdelningen förrresten?

Känner igen mycket av det du skriver. Just att inget känns nytt eller spännande är något som följt med mig sedan jag i princip fyllde 20. Snart 30 nu. Saker och ting går på rutin och man känner sig mer eller mindre likgiltig till det mesta. Finns förstås undantag. Leder dock för mig att jag dras till olika former av extremer för att uppleva någon sorts stimulans. Internet och ens nyfikenhet har ju inte gjort saken bättre. Blir både nostalgisk och tom när jag ser tillbaka på barndomen upp till mellanstadiet nånstans då varje dag nästan var som ett äventyr.

Folk över lag brukar jag också ha svårt för. Har pluggat på lite olika orter (folkis/universitet) och gått i en del klasser och då försökt gått in med en positiv och öppen attityd. Brukar kännas ok till en början men sedan ledsnar jag oftast på de flesta ju mer jag lär känna dom och drar mig undan. Blir lätt att man får dra på sig en mask för att känna någon slags gemenskap som ändå bara är falsk. Alternativet att enbart va själv om man inte hittar någon likasinnad är dock inte heller nån höjdare i längden.

Sen om man är så annorlunda/häftig/rolig/trevlig etc. själv vette fan men majoriteten måste väl inte köra på sitt konforma beteende med fredagsmys med sambon framför tv:n, ha som nyårslöfte att gå ner i vikt alt. sluta röka, gnälla på vädret och drömma om en ny bil bara för att alla andra gör det.

Som miyagismandolin skriver så kan det vara en väg att utmana sig själv på diverse sätt, gäller bara att hitta motivationen (brukar själv misslyckas på den punkten). Även fast man vet att det ofta känns bättre efter på nåt sätt. Att inte grubbla, älta och fundera för mycket utan bara göra saker kan annars funka för stunden.

kännt så har i 1-2 år och jag är ung, går sista året på gymnasiet. Vet exakt hur du känner dig då jag tänker samma sak. jag har intalat mig själv att det är pga min nyfikenhet och tidigare väldigt intresserade persnolighet som lett till detta samt att jag har börjat "se" vuxenvärlden och inse att den egentligen är precis likadan som "barnvärlden".

det jag gör är som någon annan skrev. jag hittar mål både i min vardag och livslånga som jag ska försöka uppfylla. dessa mål är väldigt väldigt högt ställda och troligtvis helt omöjliga att uppnå men om jag inte kämpar mot det så kommer hela världen att te sig meningslös. egentligen är mitt mål att vara bättre än 99% av befolkningen på alla områden jag satsar på såsom rikedom, socialt, fysikst, inteligenns, kunskap osv osv. ibland blir det dock det motsatta och jag känner hur skönt det vore att bara bo i någon stuga i skogen och handla mat lite då och då och pyssla med småsaker dagarna i ändå utan att bry sig som större ting. lite som livet var för i tiden.


det värsta med denna kännsla av uppgivehet är precis som du säger. oavsett vad jag än gör finns det någon som gjort det redan. oavsett vad jag tänker så har någon annan tänkt det etc.

hoppas du kan finna något som motiverar dig TS.

Det här intresserar mig väldigt mycket. Har känt så i perioder av mitt liv och funderar på vad det beror på. Jag funderar på om vi har någon gemensam bakomliggande egenhet som utlöser det här.

Perfektionism?
Initiativlöshet?
Oro?
Uppskjutarbeteende?
Svårighet att avsluta påbörjade projekt?

Jag känner att uppskjutarbeteendet blir en konsekvens av detta tänkande. det går ju självklart i vågor och jag kan känna att i de perioder jag inte tänker speciellt mycket på detta så blir jag en mer drivande och ambtiös person. hur känner ni andra? kan man på något sätt bota det här så man inte ständigt blir fångad av detta metafysiska problem?