Undergång

Det jag menade var att det du säger säkert stämmer på många, men inte på människor som mej.

Världen ÄR ond.

Jag har på tok för mycket empati för människor, därav mitt tycke. Och som jag sa tidigare så har jag knappast haft det sämre under min uppväxt än andra.

Okej.
Men exakt vad menar Du när Du säger att världen är ond?
Vad är gott, vad är ont?
Hur menar Du?

Den intelligentaste av djuren på planeten är människorna. Vi har alla nåt slags krav av självbekräftelse och mår bra av saker som tillfredställer våra egon. Detta har ju påföljder, vilket alltid slutar med att någon blir glad, någon blir ledsen. Dom som blir gladare vill bli ännu gladare.. Jag tror du förstår vad jag menar. I verkliga livet är det betydligt värre.

För att människor gör så mot varandra, tycker jag att detta är en ond värld.

Att världen skulle vara ond betyder egentligen lika lite som att den skulle vara god, det är mänskligt godtyckliga, kulturellt skiftande begrepp som inte har något att göra med världen i bemärkelsen världsalltet eller för den delen endast biosfären, om vi begränsar oss till de olika livsformer som lever, begär, lider och dör på jorden. Men att kalla den ond är ändå betydligt mer i överensstämmelse med människosläktets samlade erfarenheter och de klokaste individernas bedömning av "världens väsen": den är "ond" utfrån perspektivet av de kulturella önsketänkanden och förhoppningar om mening, rättvisa, barmhärtighet osv. som i någon form finns i så gott som alla världsåskådningar utom de mest utpräglat misantropiska och nihilistiska.
Den kartan stämmer inte med verkligheten, världen är inte rättvis eller barmhärtig, såvitt människan kan bedöma består den av ofattbart väldiga kosmiska energier som manifesterar sig utan minsta hänsyn till livet och allra minst till individen. Därför upplevde antikens gnostiker så starkt och suggestivt att "det väsen som skapat kosmos är ont, världen är ond, materien är ond, kroppen är ond, begäret är ont" - och skapade sina andliga fantasibyggnader för att komma till rätta med denna vidunderliga ursmärta och avgrundssorg som kan infinna sig hos den som verkligen försöker begrunda "sakernas tillstånd".

Och nej, jag tror inte det krävs exceptionella personliga lidanden i form av hunger, misshandel, fattigdom, övergrepp, för att komma till dessa slutsatser.
Det är knappast ens bevisat att det behövs en stillsamt olycklig barndom för det...flera av de största pessimister som lämnat skriftliga spår efter sig påstår att de var tämligen glada och sorglösa som barn.

Desto smartare man är, desto mer insikt kan man få. Men är man för nyfiken och frågar fel frågor, eller frågor du igentligen inte vill ha svar på, så får man lida desto mer.

Säger inte jag är smart, men jag önskar att jag vore lite dummare.

[size=2] Precis. Jävligt bra inlägg Ezzelino. Kul att läsa inlägg från någon som är förkovrad i ämnet.

Jag tror att alla vi fritidsfilosofer och hobbynihilister någon gång kommit fram till Zacky boys slutsats: En massiv självutrotning av hela mänskligheten vore det bästa för allt och alla.

En inte alltför djupgående skärskådning av världens gång och dess skeenden kan lätt tolkas som "ett kopiöst jävla elände" eller "ett obeskrivligt helvete utan slut"

Visst, det kan väl vara som det vill med världen, men är det inte bristen på just denna insikt hos medmänniskorna som känns mest hopplös? Att den stora massan inte tycks se den tragiska komedi vi befinner oss i. Världen bara snurrar på och vi fortsätter äta och skita och konsumera utan minsta strävan efter djupare samförstånd och förbättring.

Hur ska någonting kunna bli bättre om alla blundar för de mekanismer som leder till människors egoistiska och "onda" handlingar och vägrar betrakta människan som det praktarsle hon är? Om man ser till historien så kantas den av avgrundsdjupa krondiken fyllda till bredden av misslyckade ideologier, religioner och idéer som syftar till att göra livet bättre, värdigare för alla. Dessa faller i mångt och mycket på att dom bygger på en 100 procentig uppslutning. Finns hur många exempel som helst. Fyll gärna i egen favorit nedan.

____________________________________

Som sagt: det är jävligt lätt att börja misströsta. Spenderade mycket tid och energi under skoltiden på att grubbla över det ovanstående. Finns ingen lösning.

[/size]

Jag håller inte med.
För mig finns det inget mer verkligt än mig själv, det är jag själv som är centret och så gott som hela min världsbild, det är mina känslor som utgör basis i mitt medvetande, så är det.
I viss mån finns även andra människors känslor med i mitt medvetande, men i betydligt lägre grad.
Jag är mig själv, inte min omgivning, varför skall jag befatta mig och förkovra mig i andras misär och lidande?
Varför skulle jag få för mig att utrota världen bara för några patetiska halvportioner som inte klarar av att ta' hand om sitt eget liv?

Jag tycker att det är så gott som meningslöst att försöka sammanfatta världens samlade lycka, även så lidande: Att försöka sätta dessa två mot varandra och jämföra dem kan jag garantera är totalt fruktlöst.
Jag är inte i position att bedöma min egen lycksalighet, det är nog ingen, det mesta man kan få ut av en undersökning av hur lyckliga folk anser sig själv vara är nog mer psykologiskt intressant än rent faktamässigt intressant..

Carl-Michael Edenborgs utmärkta roman Alkemistens dotter behandlar undergångstemat på ett litterärt mycket fruktbart sätt.