Hur ser de mentala processerna ut vid rationalisering?

Kalle som är 18 år gammal förlorar go-cart tävlingen mot ett gäng 14-åringar. Han kommer sist.
Kalle har kört go-cart i fyra månader en gång i veckan och fjortonåringarna kör för första gången.

Hur fan är detta möjligt, tänker kalle.
Kalle kommer fram till slutsatsen att det måste bero på att han hade en dålig bil, att han kör bilen med en mer utvecklad förarteknik, en teknik som tar lång tid att behärska men som är mycket bättre än alla andra förartekniker när denna teknik väl är fullt behärskad.

Sanningen är att Kalle suger.
Kalle har rationaliserat?

Hur går tankegångarna, känslorna och de mentala processerna från och med att kalle inser att han förlorat till att kalle står där med dessa rationaliserade slutsatser?

Det är en försvarsmekanism (bara att googla på rationalisering, freud) som är väldigt känd. Han rationaliserar (kommer helt enkelt på ursäkter) för att han ska må bättre. Detta sker ofta om inte oftas omedvetet. Samma sak om jag inte pluggar en kväll när jag måste: Ja, men jag var ju trött, och behöver sova för att komma upp och jobba imprn (sen såg jag ändå en tvåtimmarsfilm).

Nu har jag inga svar på din frågeställning, men jag känner väl igen scenariot. Jag (och de flesta andra) har svårt att erkänna sina misstag. Man mår helt enkelt bättre och blir en gladare person om man skyller ifrån sig på något annat. Innerst inne kanske man vet att man sög hårt, men man försöker inbilla sig att felet låg hos någon eller något annat.

Frågan är varför det är så svårt att svälja sin stolthet och erkänna sina misstag för många personer?

För man blir deprimerad av dåligt självförtroende?

Ja man lär ju inte erkänna sig sämre för en annan människa. då bevisar man ju sin underkastlighet och oduglighet vilket man rimligtvis inte vill göra i ett socialt samhälle.

Då man sätter den naturliga konkuransen ur spel.. det är ungefär som att erkänna att du är den sämre människan och därför inte är värd nånting, det är djupt inrotat i våran genetik att vara kompetetiv och att kunna konkurera i världen.

Här ligger det en hel del i det som HarryBooy skrev.
Men man får inte heller glöma att vi väljer ofta att jämnföra oss med vad andra ska tänka om oss.
Det är en last som sjukt många av oss bär på. Just ,,, vad fan.. får jag stryk av en 14 åring som kör fösta gången.. Det måste självfallet inte innebära att jag själv är en dålig förare, utan kanske att 14 åringen är en sällsynt duktig förare som faktiskt borde förtjäna min respekt och därför borde jag välja att skaka hans hand och ge honom några värmande ord.
På så sätt kommer troligen den här 14 åringen att ty sig till mig nästa gång vi tävlar och med största sannolikhet lära mig några trix som han använder sig av under tävling.
ord som "att vara sin fiendes bästa vän" myntades självfallet av människor som tänkt över en ev. vinst av att faktiskt invagga sina fiender i trygghet. måhända en falsk sådan, men en trygghet som med största sannolikhet ger dig mer i slutändan än en agressiv framtoning vid förlust.

två sidor av ett mynt, men efter som din fallbeskrivning var relativt exakt så handlar det om det som Harrybooy skrev.. men lägger du till den här extra kuriosan som jag bjöd på så kommer din psykologi/psykiatrilärare att ge dig ett plus för tänkande utanför ramarna.

Bumpar lite. Hur kan en tjockis t ex rationalisera åt sig en stor tårta (ursäkta ordvalen)? Var kommer dessa rationaliserade tankar ifrån, är det biologiskt betingat? De är ju inte ens nyttiga.