Varför denna vurm för Scarface bland yrkeskriminella?

Det är ju en bra film. Enkel och okomplicerad och med en klassiskt plot. Ung invandrarkille blir gangster, dolkar bossen i ryggen och tar över businessen. Blir rik fort. Riktigt rik. Han badar i brudar, dollar och kokain. Och så går han ut med en bang i en oförglömlig scen.

Allt det där som unga adidasriddare hoppas och önskar. Själva lämnar de jordelivet i ett par smutsiga Air Force Ones i en trappuppgång i förorten. Inte lika glamoröst.

Det är en underhållande film. Men många missar själva sensmoralen i filmen.
Tony blir girig, mycket vill ha mer. Det blir hans fall.

En av de roligaste tecknade parodier på gangsterfilm jag har sett stod i en serietidning (svensk och vid namn NO Magazine) som jag råkade bläddra i på semester i Frankrike sommaren 1984, och den var uppenbarligen inspirerad av Scarface. Den scen som har fastnat bäst i minnet handlade om en informant (tjallare) i den inre kretsen som plötsligt finner att han har blivit upptäckt, mitt under en middag med Gudfadern och hans lieutenants. Killen finner sig konfronterad med höjda revolvrar, någon säger till honom "Nu ska du skickas på en Holiday i himlen!", han sträcker upp händerna och protesterar: "Nej nej! Inga Holidays i Himlen!" - men i nästa bild lyckas han avlössa ett par pistoler som han har haft gömda i armhålorna och tydligen kan aktivera/manövvrera genom någon sorts dold sladd längs armen: "Här har ni en One-Way Ticket to HELL!"