Citat:
Ursprungligen postat av IshethZenunim
Jag kan ge ett svar på den frågan, om det passar? För sjuhundra år sedan hade vi trälar i Sverige. För femhundra år sedan var Sverige ett katolskt land. För hundra år sedan fick kvinnor inte rösta, och de var föga mer än egendom. För femtio år sedan var det olagligt för två personer av samma kön att älska varandra.
Menar du på fullaste allvar att du helst skulle vilja att Sverige var ett katolskt land som tillämpar slaveri, där kvinnor inte får rösta? För allt detta handlar om normer och värderingar. Och häri ligger konservatismens problem, för någonstans måste man sätta stopp; någon gång kommer även den mest konservative debattören till en punkt så långt bak i tiden att normer och värderingar inte längre stämmer överens med vad man själv tycker, och helt plötsligt blir det väldigt svårt att förklara hur man skall kunna hänvisa till normer, värderingar och traditioner samtidigt som man förkastar de normer, värderingar och traditioner som man själv finner osmakliga.
Naturligtvis är inte normer och värderingar statiska. Jag har heller aldrig påstått att jag vill återgå till ett tidigare Sverige (även om jag inte är helt främmande för tanken så är den hopplöst hypotetisk). Skillnaden mellan konservativa och andra är att de inte argumenterar för att införa ett färdigt idealsamhälle, vilket gör att det blir ointressant att peka på att vissa saker var sämre förr i tiden. Det jag argumenterar för är att existensen av gemensamma normer och värderingar i sig självt är bra, då det minskar individens känsla av rotlöshet och leder till ett stabilare och mer harmoniskt samhälle.
Observera att detta inte innebär att jag anser att värderingarna aldrig bör ändras eller att normerna inte får utvecklas och nyanseras. Det är dock en avsevärd skillnad mellan att bejaka en gradvis och naturlig utveckling av ett samhälle och att hävda att gemensamma normer och samhällsgemenskap är nonsens.
Citat:
Ursprungligen postat av IshethZenunim
Det är också intressant att ni i ena stunden talar er så varma för bevarandet av traditioner och värderingar, för att i nästa stund slunga svavelosande eder över primitiva muhammedaner som gjort just det - bevarat värderingar som att kvinnan är mindre värd, traditioner som jihad. Då är det plötsligt arabernas brist på framåtskridande som är problemet.
Halmgubbe. Vidare innebär inte bejakandet av vissa värderingar att man måste uppskatta alla värderingar.
Citat:
Ursprungligen postat av IshethZenunim
Jag tror att du har missförstått något här, i alla fall vad gäller mina inlägg. Jag har inte skrutit över någon bristande känsla av gemenskap, utan blott konstaterat faktum. Gör det mig lyckligare? Ja, jag tror det. Jag har inget behov av någon folkgemenskap, så jag mår inte dåligt av brist på den, vilket de som efterlyser en bredare gemenskap verkar göra.
Skryta kanske är fel ord. Däremot verkar du väldigt mån om att försvara din identitet som en ensam individ i ett hav av "boskap". Personligen upplever jag ditt krystade familjeexempel som talande. Givetvis är det inte en logisk nödvändighet att känna gemenskap med sin familj, vilket du lyckades illustrera. Det är dock betydligt mindre intressant än det enkla faktum att en överväldigande majoritet faktiskt känner en gemenskap med sin familj. Jag noterar också att du, som stolt extrem individualist, inte använder dig själv som exempel utan behöver komma på extrema fiktiva (om än naturligtvis existerande) exempel för att motivera det. Detta beror kanske på att du också känner en gemenskap med din familj, trots att de möjligen inte delar dina värderingar?
Citat:
Ursprungligen postat av PinkRobots
Min poäng är att stolthet krockar med självkritik, enkelt så.
Gemenskap är viktigt för samhället och världen att känna. Det säger jag inte är oviktigt. Vad som ställer till det är när vi för upp för mycket kriterier för att kunna känna gemenskap.
Precis som IshethZenunim påpekade ändras normer och värderingar över tid och det finns alltså ingen sanning vad som är rätt och fel. Vi kan alltså aldrig stanna upp och säga att nu har vi kommit tillräckligt långt i utvecklingen, "nu är vi framme". Dessutom aspirerar ofta normer på en sanning som ska gälla alla. Det är inte bra tycker jag då folk tycker olika och är olika. Alla behöver inte vara heterosexuella t.ex.
Alla behöver inte ha samma värderingar heller, det är tvärtom bra att vi har olika så vi kan debattera om dem och gå vidare i samhällsutvecklingen.
Skillnaden mellan vad du och jag säger är att jag vill att folk reflekterar hela tiden kring vad som är rätt och fel medan du vill att det ska finnas bestämda normer som folk ska följa, varav sluta tänka för sig själva.
Jag har inte påstått att jag inte vill att folk reflekterar kring normer. Tvärtom är det en förutsättning för ett friskt samhälle att det utvecklas, även vad gäller normer och värderingar. Däremot är en förutsättning för att alls kunna tala om normer och värderingar att kunna säga att vissa ageranden är fel. I själva verket är det det huvudsakliga innehållet i begreppen; det finns inga normer som inte kritiserar vissa beteenden, inga värderingar som inte säger att något är sämre än något annat.
Har du tänkt dig att en samhällsgemenskap ska byggas helt på värderingsfria kriterier? Hur ska detta gå till i sådana fall? Jag tror att det är mycket svårt att känna gemenskap med andra som har fullständigt andra värderingar och beter sig fullkomligt främmande, och detta handlar inte om vilka kriterier som ställs upp. Det handlar om hur människor fungerar.
Citat:
Ursprungligen postat av PinkRobots
Angående diskussionen jag får fortsätta på egen hand. I vilket annat land kan du säga att något är typiskt "svenskt" (men ta den egna nationaliteten för landet) och det är negativt. I Sverige är något som är typiskt svenskt inte positivt. T.ex. tillbakadragenhet och konflikträdsla är typiskt svenskt. Tänk dig om en fransman sa att något var typiskt "franskt", då skulle detta vara väldigt positivt. Samma sak i nästan alla länder då de flesta har mycket nationalism.
Detta stämmer naturligtvis, men är nog mer en språklig konvention än något annat. Det finns, upplever jag, en väldigt specifik form av svensk självhävdelse. Eftersom Svensken är fostrad (av den svenska kulturen och dess värderingar, märk väl) till att inte anse sig vara förmer än andra blir uttryckssättet mer objektivt till sitt språk. Man talar ogärna om att det svenska sättet att göra något är
bäst. Däremot talar man väldigt gärna om att man i Sverige gör saker på
rätt sätt. Detta kan ofta ses i media där länder som gör saker på ett annorlunda sätt än vi gör här förstås göra saker på fel sätt. Där en fransman kanske skulle säga "Det franska sättet att göra X är världens bästa" säger svensken snarare "Vi gör X på rätt sätt, varför gör inte ni också det?". Sannolikt förekommer den variant jag kallar för svensk ovan även i andra kulturer. Det är dock fel att hävda att Sverige skulle vara unikt självkritiskt.