Citat:
Tidsams agerande genom åren har inte direkt gynnat möjligheten till att få ett rikt utbud av serietidningar i våra affärer.Ja, ännu på 1980-talet kunde man t.o.m. hitta privattryckta serietidningar närmast av fanzinekaraktär i Pressbyrån och dagligvaruhandeln, som Per-Magnus Söders Tilt och Mikael Oskarssons Unika serier. Det fanns ett slags must carry-princip som innebar att även små tidningar med obetydlig upplaga skulle ha rätt till distribution av Presam. Rolf Classon har vittnat om hur det gick till när de första numren av Galago kom ut:
Men att så många titlar skulle rymmas inte bara i själva Pressbyrån utan också i dagligvaruhandelns mindre tidningshyllor blev ett problem för återförsäljarna, och de stora förlagen (främst Bonniers) tyckte inte heller om att behöva trängas med allsköns uppstickare och betala för konkurrenters distribution. År 1992 delades därför Presam upp i två bolag, Tidsam för de stora förlagens stora titlar och Predab för de mindre.
Predab gick dock i konkurs efter bara ett år, och Tidsam beslöt då att börja utestänga andra förlag än sina ägare från distributionsnätet. Enligt Horst Schröder innebar detta att 400 tidningar och drygt 150 förlag prompt tvingades bort från tidskriftsmarknaden vid 1990-talets början, däribland Epix-förlagets alla tidningar. Samtidigt hade Sverige en lågkonjunktur som säkert bidrog till att även de stora förlagens serietidningstitlar också tog stryk.
Om detta kan man läsa bl.a. i Robert Amans bok Serier för vuxna och i den ganska nyutkomna samlingsvolymen med Ulf Janssons serie Box 19008. I den sistnämnda återtrycks en folder skriven av Horst Schröder (som även stämde Tidsam för brott mot konkurrenslagstiftningen, men förlorade) och som framför allt angriper Bonniers fula agerande i frågan. Schröder talar där rentav om hur Bonniers bedriver "etnisk rensning" av tidskriftsmarknaden, ett ordval som den försiktige Aman undviker att citera i sin förlagshistoria om Epix.
Men att så många titlar skulle rymmas inte bara i själva Pressbyrån utan också i dagligvaruhandelns mindre tidningshyllor blev ett problem för återförsäljarna, och de stora förlagen (främst Bonniers) tyckte inte heller om att behöva trängas med allsköns uppstickare och betala för konkurrenters distribution. År 1992 delades därför Presam upp i två bolag, Tidsam för de stora förlagens stora titlar och Predab för de mindre.
Predab gick dock i konkurs efter bara ett år, och Tidsam beslöt då att börja utestänga andra förlag än sina ägare från distributionsnätet. Enligt Horst Schröder innebar detta att 400 tidningar och drygt 150 förlag prompt tvingades bort från tidskriftsmarknaden vid 1990-talets början, däribland Epix-förlagets alla tidningar. Samtidigt hade Sverige en lågkonjunktur som säkert bidrog till att även de stora förlagens serietidningstitlar också tog stryk.
Om detta kan man läsa bl.a. i Robert Amans bok Serier för vuxna och i den ganska nyutkomna samlingsvolymen med Ulf Janssons serie Box 19008. I den sistnämnda återtrycks en folder skriven av Horst Schröder (som även stämde Tidsam för brott mot konkurrenslagstiftningen, men förlorade) och som framför allt angriper Bonniers fula agerande i frågan. Schröder talar där rentav om hur Bonniers bedriver "etnisk rensning" av tidskriftsmarknaden, ett ordval som den försiktige Aman undviker att citera i sin förlagshistoria om Epix.
Ur askan efter Predab uppstod SM Distribution 1994, som tog över lokaler och utrustning från Predab efter deras konkurs. År 1996 fattade Konkurrensverket beslutet att Tidsam måste öppna sin distribution även för titlar från förlag utanför den egna ägargruppen, men Tidsam gavs dock möjligheten att säga nej till titlar som t.ex. inte hade en stadigvarande lösnummerupplaga på över 10000 ex. En konsekvens blev att Tidsam kom att ta över SM Distributions mest framgångsrika titlar. SM Distribution kom därför att få problem med lönsamheten, och kom att bli en del av Interpress. Tidsam och Interpress var under många år de två stora dominerande distributörerna, där den förra var den långt större av de två.
Tidsam ägs av Aller media, Bonnier Tidskrifter, Egmont Tidskrifter och Förlags AB Albinsson & Sjöberg. De säger själva att de främst tar hand om titlar med stora volymer.
År 2016 köpte Tidsam dessutom upp Interpress. Hur kunde de tillåtas göra det? Svensk konkurrenslagstiftning verkar inte fungera särskilt väl. Tidsam har tyvärr en monopolliknande ställning.
Egmont, som tillhör ägargruppen, verkar bara köra i gamla hjulspår vad gäller serietidningar, och jag förväntar mig inget nytt därifrån på serietidningsfronten. Kan några förlag andra än de i ägargruppen våga starta upp nya serietidningar, med målet att få dem distribuerade av Tidsam? Om det ens ska vara möjligt måste lösnummerupplagan för en ny tidning vara stor. Tidsam lär dessutom ha höga avgifter (distributionsavgift, inträdesavgift för varje tidning, inregistreringsavgift för nya förlag). Chansen att få se nya serietidningstitlar i handeln är nog därmed ytterst liten. De som trots allt finns kvar lär försvinna de också, åtminstone de flesta av dem.
https://www.svd.se/a/2090a7b4-f040-3...indre-forlagen
https://data.riksdagen.se/dokument/GL02K318
https://lagen.nu/sou/1997:141
https://www.tidsam.se/om-tidsam/var-verksamhet/
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Tidsam
__________________
Senast redigerad av schizophrenia 2024-08-23 kl. 22:23.
Senast redigerad av schizophrenia 2024-08-23 kl. 22:23.
