Vad fick ni för hjälp när ni flyttade hemifrån?

Jag själv och de flesta av mina kompisar fick hjälp av våra föräldrar när vi flyttade hemifrån. Vilket såklart var tacksamt ekonomisk. Dock har varken jag eller någon av mina kompisar (vad jag vet) fått hjälp med att känna oss hemmastadda genom att våra mammor bott med oss den första tiden.

Genom att ha läst trådar på Flashback har jag förstått att vissa mödrar erbjuder sina barn denna tjänst och jag kan därför inte låta bli att fråga hur många det egentligen är som nyttjat denna tjänst. Samt, vad ni som velat ha er mamma boendes tillsammans den första tiden men vars mamma inte ställt upp har tagit er till? Har ni hyrt någon surrogatmamma eller nåt i den stilen?

Jag frågar då jag i mitt liv aldrig hittills träffat på problemet tidigare förutom på Flashback, vilket får mig att undra om jag och mina kompisar är udda på något sätt...

Förutom ovanstående skulle det vara intressant att veta vilken övrig hjälp, ekonomisk, fysisk eller psykisk, ni fick vid första flytten.

Sjukaste jag hört.

Flyttade när jag var 18 tyckte det var skönt utan folk som skriker.

Flyttar man, så flyttar man.... Och då ska man ju bo själv. Min mor har inte bott med mig under första tiden och jag hade blivit väldigt chokerad om jag hade fått ett sådant erbjudande.

Om min morsa hade kläckt den idén när jag flyttade hade jag flyttat till ett annar riktnummers-område, det finns väl en anledning till att man flyttar, för att komma bort från päronen och klara sig själv?

Låter väldigt märkligt. Har faktiskt aldrig hört talas om detta fenomen. Skulle aldrig komma på tanken att låta morsan bo med mig den första tiden för att göra mig "hemmastadd".

Fick hjälp med flytten. That's it.

Modern min handlade mat för 1000kr varje månad tills jag fick jobba heltid

Edit: Tack Mamma <3

Jag känner lite som du... Jag hade diverse blondiner och några brunetter som hjälpte mig att känna mig hemmstadd, dock utan moderskänslor eller ens intentionen att något skulle vara moderligt. Tvärtom njöt jag av att mina föräldrar var långt, långt borta.. Hela 20km..

Men, men...

Annars fick jag hjälp med ytrenovering av lägenheten... Min pappa fick tillbringa närmare 2veckor med att tapetsera och måla tak i bästa högsommarvärme. Då tog jag honom för given, men nu när det gått drygt 15år känner jag mig mer tacksam än någonsin, då jag nu vet vad vad han offrade för min skull..

40% av någons semester är trots allt ganska mycket oavsett om det är nära kompisars eller föräldrars semester det handlar om.

Pappa betalade mina möbler och lite annat jox. Men att mamma skulle "flyttat" med låter psykiskt sjukt!!!

Fan vad äckligt..

Bara utläningar som gör så.

Det kan jag tänka mig är vanligt, men hur vanligt?

Jag som preparerar för första flytten kan säga att den hjälp jag får är planering av inköp samt ytlig renovering när det väl kommer i form av tapetsering / målning.

Och sen har jag fått frikort att komma med lunchlådor och bli försedd med rester varje söndag. Morsans mat även när man flyttar är inte fy skam.

Men att dom skulle flytta med mig, även för "att göra sig hemmastadd" fallerar inte hela konceptet med en flytt då? Man vill väl bort och klara sig själv?