Beskriv din låtsaskompis!

Med inspiration från den intressanta tråden som fått luft under sina vingar här på fb
https://www.flashback.org/t1428816


Många i tråden var övertygade om att ts dotter hade en låtsaskompis (som Mållgan), vilket jag tycker verkar troligt. Tyvärr har jag inte själv haft någon låtsaskompis som liten men är ändå väldigt nyfiken på hur vanligt det är.

Ni som haft/har låtsas"kompisar" får gärna berätta lite mer för mig! Gärna:

• Hur såg kompisen ut?
  
• När började ni umgås och hur länge pågick det?
  
• Varför tror du att just du fick en kompis? Ensamhet, trauma, fantasi, tumör etc
  
• Har fler i din släkt haft kompisar?
  
• Hur ser din psykiska hälsa ut?
  
• Om du är vuxen/ung vuxen, hur hanterar du din låtsaskompis idag?

Kom igen dela med er!

Om tråden ligger fel vill jag gärna att en gullig mod flyttar på den

Shit, jag minns verkligen inte... Hade jag säkert, men det jag säkert minns är att jag brukade föreställa mig saker som inte fanns så att min omgivning inte skulle vara lika tråkig. T.ex. brukade jag ibland på pendeln när jag var liten alltså, se en bil som åkte bredvid tåget och som hela tiden kraschade in i träd, fast jag försökte styra den så att den skulle klara sig. Men minns som sagt inte säkert ifall jag hade en kompis som jag hittat på själv. Isf var det nog mest för sakens skull. Alltid gillat att hitta på saker.

Jag minns inte vad han hette. Tror han var min pojkvän/ bror haha. Jag gick runt och pratade med honom hela tiden (högt), mina kära släktingar trodde jag var lite bakom flötet

Nu hade jag aldrig någon själv men jag har pratat mycket med en kompis om hans låtsaskompis och kan svaren på dina frågor.

1. Han sa alltid att han såg polsk eller rysk ut, det var en ung pojke, litet yngre än min kompis ålder. han såg "besvärad ut och som att han levde hårt".

2. Han har minnen från 10-års åldern och något år framåt. Dvs, han var rätt gammal (tror jag) för att ha en låtsaskompis. Men vad vet jag.

3. Jag är helt övertygad om att det var trauma i hans skola som gjorde att han uppfatt en kompis. Det är även hans åsikt.

4. Jag kan inget om hans släkt.

5. Hans psykiska hälsa verkar helt OK, men jag är ingen expert på ämnet.

6. Dom pratar inte idag.

Låtsaskompis för vuxna människor brukar väl kallas GUD!

Vilken söt trådstart!

*Hur såg kompisen ut?
De var fyra stycken, alla syskon, men jag vet inte säkert hur de såg ut. Jag brukade umgås med dem genom badrumsspegeln och använde mig av olika röster för att gestalta dem.


*När började ni umgås och hur länge pågick det?
När jag var runt fyra år kanske. Minns inte riktigt när de försvann faktiskt.


*Varför tror du att just du fick en kompis? Ensamhet, trauma, fantasi, tumör etc
För att jag hade obegränsad fantasi och var lite försummad på vissa områden.


*Har fler i din släkt haft kompisar?
Vet inte.


*Hur ser din psykiska hälsa ut?
Har kämpat med bl.a. nedstämdhet och ångest till och från, men jag är inte sjukförklarad och har aldrig varit.


*Om du är vuxen/ung vuxen, hur hanterar du din låtsaskompis idag?
Vi har tyvärr ingen kontakt längre!

Minns att jag hade en låtsaskompis när jag var nånstans mellan 0-5 år, minns inte vad han hette, nått på D vet jag att det var.

Han var osynlig, därför ingen kunde se han, han kunde flyga och brukade köra bil vad jag minns..kommer ihåg att när man inte såg föraren i nån bil kommer jag ihåg att jag sa till min bror "Kolla, såg du föraren i bilen?", oftast svarade han nej då ingen av oss såg föraren och jag sa då "Nä vet du varför, för det var D... som körde bilen men bara jag kunde se han".

Ett svagt minne av hur han såg ut var nån blandning av drake och nått monster har jag för mig.

Hur min psykiska hälsa är just nu kan ni se här https://www.flashback.org/t1427553

kunde du "se" honom? Som att han vore en fysisk person? Eller svarade du helt enkelt på dina egna frågor när du pratade med honom?

Tycker sånt här e rätt facinerade

Han var i mitt huvud, men jag kunde se honom och prata med honom. En sorts fantasi som blivit levande om du förstår vad jag menar. När jag blev äldre lärde jag mig skilja på verklighet och dröm och jag kunde inte längre se honom.

Det är en lång historia det här... Skall tilläggas att M inte är riktigt död heller, snarare har han smält ihop med resten av min personlighet. Så jag är min egen storebror kan man säga. Vet inte hur jag ska förklara det, men jag svarar på frågorna, så får vi se om det blir klarare.

* Hur såg kompisen ut?
Tänker mig M i svartvitt. Svart hatt, svart väst, vit skjorta, svarta byxor, svarta kängor (I början av vår bekantskap hade han vanliga svarta gymnastikskor i läder). Hans ansikte är inte av den sorten som ler, han är allvarlig, han har mörka ögon, han är osminkad.

* När började ni umgås och hur länge pågick det?
M dök upp under lågstadiet som min storebror. Det pågick under hela uppväxten från sju års ålder till 20+ under olika former.

* Varför tror du att just du fick en kompis? Ensamhet, trauma, fantasi, tumör etc
Jag blev alltmer utmobbad i lågstadiet eftersom jag var annorlunda (Eller kanske snarare för att de vuxna i skolvärlden inte tog sitt ansvar, för vem tusan är inte annorlunda på något sätt när man tänker på saken?) och jag hade mycket få vänner. M blev min storebror och beskyddare. Efter att ha samtalat i vuxen ålder med både lärare och andra elever som gick i samma klass som mig då har jag insett att jag förträngt det mesta som faktiskt hände. Jag har försökt komma ihåg, men när detta väl händer får jag en extrem ångest, så jag låter helst bli, och försöker istället utgå ifrån den jag är idag och göra det bästa av det. Jag har fler minnen från mina låtsaskompisar (Framför allt M) än från lågstadiet i sig. Så orsaken är antagligen en kombination av ensamhet, trauma och fantasi.
Intressant nog finns det en återkommande fantasi jag hade som 11-åring att bli våldtagen av sagde M, men detta tror jag inte beror på något trauma egentligen, utan mer på min starka sexualdrift (Som inte har med detta att göra alls egentligen).

* Har fler i din släkt haft kompisar?
Ingen aning. Vi talar inte om sådana saker i min släkt. Men jag tror inte det, de flesta är ändå ganska normala. Mina syskon har vad jag vet aldrig haft några.

* Hur ser din psykiska hälsa ut?
Nu idag kan jag tänka på mig själv mer objektivt, men om jag faktiskt ser åt vissa händelser i min historia så inser jag att även om jag är relativt normal idag så var jag... speciell som barn. Jag har haft stora problem med min könsroll, med hur jag ska tolka mig själv, och även om jag är biologisk kvinna så tänker jag på mig själv (Än idag) som en man tidvis. Detta har vållat stora problem för mig i puberteten, jag har periodvis haft svårt att förstå mig på andra tjejer (Trots att jag dragits till dem sexuellt, känslor kan vara jävligt opraktiska ibland) och jag har känt mig utanför då jag inte kunnat kategorisera mig själv efter de mallar jag visste om på gymnasiet (Numera skiter jag i att kategorisera mig alls, min pojkvän som jag har nu är dock okej med att jag somliga dagar är mer eller mindre M).
Under gymnasiet dök fler "låtsaskompisar" upp, men då var jag också deprimerad under kanske så lång tid som två år. Dessa tog en jävla hjärnkapacitet och gjorde mig trött. Det var aldrig tyst i huvudet. Men när jag blev vuxen måste någonting hänt i huvudet, för allting blev på något vis bra igen. Det kan ha att göra med att jag flyttade hemifrån också. Jag fick på något vis chansen att "växa ihop" igen och finna det som faktiskt var jag i den här villervallan.
(Hoppas det inte blev alltför förvirrat skrivet. Jag är bakis.)

* Om du är vuxen/ung vuxen, hur hanterar du din låtsaskompis idag?
Vi är ett. Min sambo varnar mig dock för att glömma bort honom, med tanke på min konstiga historia. Tror jag ska följa hans råd.

Precis det du berättar om där har jag också upplevt! Det var nästan läskigt att läsa för jag har undrat så ofta vad denna "förföljelse" är!!

Jag hade låtsatskompisar som barn har min mamma berättat. När jag var i tonåren dök fler "kompisar" upp under en tid som var väldigt svår för mig. De försvann efter tonåren men periodvis dyker fortfarande en låtsatskompis upp mellan varven. Istället för M kallas denna för Z hahaha....

Jag har aldrig tänkt på att detta kan bero på trauma av olika slag vilket jag säkerligen har en hel del med mig av, och vilket också känns som en allra mest logisk förklaring. De första trådarna jag hittade handlade om olika "mediala" varianter vilket jag inte tror att det är. Det här är första gången jag är ute på nätet o googlar runt på fenomenet då jag tidigare bara avvisat det med tankar som att jag säkert är sjuk på något sätt, men klarar av att hantera det typ....

Hahaha jag har aldrig haft en låtsaskompis xD