Några frågor om Parfit (reduktionisme vs. non-reduktionisme)/teletrans.

Jag sitter och läser lite i en dansk avhandling som bland annat genomgår några av Derek Parfits synpunkter. Det finns dock några små detaljer som jag inte riktigt kan förstå. Jag har tyvärr inte tillgång till Reasons and Persons för tillfället, så hoppas att några intresserade kan hjälpa mig. Nu till saken:

I förbindelse med teletransporterexemplett (jag orkar inte explikera det, men det går ut på att man kan tänka sig att teletransportern skapar två kopiar av personen som gick in - vem, om någon, är identisk med personen som gick in?) redogör Klawonn för Parfits reduktionistiska synpunkt så här (har översatt den danska text till svenska så bra jag förmår):


Jag kan förstå att en reduktionistisk tillgång till personlig identitet som (vilket namnet antydar) nekar att personligheten konstitueras av en självidentisk själs-substans (liknande cogitot i Descartes meditationer), inte kan hitta den princip som skulle urskilja den ena av personerna som A, men den andra som en kopia. Som Parfit själv säger: Båda har "all that matters" för att vara A. Klawonn drar den "skämtsamma" slutsatsen att det, enligt Parfit, borde vara "better than ordinary survival". Vidare citerar Klawonn följande stycke av Parfit (Reasons and Persons):


Klawonn vill dock inte riktigt gå med på detta. Han menar att Parfit begår en grundläggande fel, nämligen att anta ett 3.persons perspektiv. För sett utifrån, står båda individerna i exakt samma relation till A. Enligt de reduktionistiska kriterierna, finns allt för en överlevelse: Psykologisk kontinuitet, minnen etc. Enligt Parfit (enligt Klawonn ) spelar det alltså ingen roll vem av de två personerna man blir - eller om man blir båda. Det är ju, om man accepterar de reduktionistiska kriterierna för survival, som att få två liv (Parfit håller ju inte med, men han menar att det är irrationellt att vara rädd för teletransport - enligt alla objektiva mått överlever man ju, om det endast blir en "kopia").
Klawonn uppmanar i medlartid till att man antar ett 1. persons perspektiv och föreställer sig att man själv är med på "färden". Nu skal skillnaden mellan att bli identisk med 1 eller 2 vara uppenbar - endast den ena kan bli mig, och det, som avgör vilken, är lokaliseringen av den primära närvaron.

Klawonns teletransportexempel är "Kbh-Mallorca-exemplet", där maskinen skapar en "kopia" i båda ingångs- och utgångsläget, går ut på att en person, in casu en själv, nu får det bli "LucNN", men du uppmanas att insätta ditt eget namn (dvs. du som sitter bakom skärmen och läser detta), går in i teletransportmaskinen. Nu kan ett av följande två händ (förutsatt att man inte, helt enkelt, destrueras vid nedbrytningen av ens kropp):

1) Jag ser mig omkring. Inget verkar ha hänt. Jag går ut, ser mig omkring, och inser att jag fortfarande är i Köpenhamn. Mannen som stod för operationen meddelar mig att hans kollega i Mallorca påstår att en man, som utåt är identisk med mig, påstår att han är mig, LucNN.

2) Jag ser mig omkring. Luften är varmare. En spansk man mottager mig. Han ringer till sin kollega i Köpenhamn, och berättar att allt har gått väl. Plötsligt tappar han luren, vänder sig mot mig och säger att det har hänt ett fel. Hemma i Köpenhamn står en man, identisk med mig, och påstår att han är LucNN.

Sedan drar han någon vals om att Hume hävdade att ”to form a clear idea of something is an undeniable proof of its possibility” och att det därför måste vara fallet att det faktiskt förelägger en skillnad mellan om jag blir identisk med A1 eller A2 (kallar vi nu personerna), nämligen att om jag blir A1, då är det A1s livssituation som är primärt närvaronde, och om jag blir A2, då är det A2s livssituation som blir primärt närvaronde. Och detta är hans poäng: Den primära närvaron, dvs. Givetheten-för-mig, är vad som avgör om jag blir identisk med A1 eller A2.

Hans poäng:



Det kommer en del andra argument senare, och de ska visa att "själen" och "kroppen" logiskt kan tänkas sepererade, utan att det medför en kontradiktion, och i kraft av detta vill han etablera en tes om "inkarnationsmäsig kontingens". Men den del är så tvivelaktigt att vi kan se bort från den.
Det som är relevant för denna tråd är detta:

Jag ser inte konflikten mellan Klawonns tankeexperiment (förutom hans slutsatser) och Parfits analys. Vad är det som talar emot Parfits analys? Ingen har ju påstått att de två personerna inte skulle uppleva sig som varande sig själva, och ingen har väl påstått att de två personerna inte skulle vara två personer, eller att man inte skulle kunna diskriminera mellan dem. Frågan var väl: Vem av de två personerna är identisk med A (försåvida nån av dem är identisk med A). Båda vill ju uppleva en psykologisk förbundethet med A, och (medmindre den ena är en filosofisk zombie) då medvetandet är privat kan man ju inte tänka sig att A upplever båda A1 och A2 simultant (frågan är om det ger mening - var skulle enheten finnas? Det skulle ju, i effekt, vara två skiljda medveten eller två sidoomsidoopererande medvetandesfält, vilket "subjektet" skulle kunna rapportera om). I det ögonblick delningen (eller kopieringen) sker, vill båda möjlighet 1) och 2) från tankeexperimentet realiseras, men så klart skulle ingen av varken A1 eller A2 uppleva båda. Så jag ser inte hur Klawonn varken löser eller motsäger Parfit, förutom när han drar slutsatsen att det "primära närvaron" är en självidentisk substans.

Missuppfattar jag en av synpunkterna, eller? Någon som har något att tillägga?

Får tillägga: Alltså, när Klawonn säger att det (för Parfit) kvittar vem av de två man blir, verkar han ju förutsätta sina egna premisser, då Parfit netop inte vill påstå att "man blir" en av de två, då båda står i samma relation till en själv.

Kanske tråden undandrar sig intresse på grund av min något stängda avslutning (som lägger upp till smarta människors klargörande), så jag vill försöka omformulera det, så det blir mera polemiskt, och kanske därmed lockar folk ut ur busken.

En substansdualistisk förståelse av materia/psyke låter till att argumentera cirkulärt, men hävder att motståndaren bortser från de föreliggande fakta. En materialist/fysikalist (vet inte vad Parfit är, men antar att han kanske är identitetsteoretiker el.likn., men det var därför jag hoppades på lite hjälp) verkar ju kunna gå med på Klawonns analys, men avvisa slutsatsen.

Så, vad anser ni om saken? Vart går substansdualisten fel? Nekar Parfit verkligen upplevelser, och vad menas då med psykologisk kontinuitet?

Jag menar, psykoide processer, så som Freuds "undermedvetna", är väl inte en del av ens mentala liv (filosofiskt sett), och om det undermedvetna tillåts status av "mentala fenomen", då har man ju effektivt "nedgraderat" "medvetande" och tagit det ur dess "särskilta plats" som det har hos Descartes och liknande.

Så, vad menar Parfit med sin ovanstående analys? Kan man gå med på Klawonns analys, och är den, utöver slutsatserna, komplatibel - eller förklarbar - utifrån et Partitianskt, reduktionistisk perspektiv?

Hoppas det blev mer appetitligt nu.

Mvh. LucNN

Hej LucNN

Er du stadig interesseret i at få svar på dette indlæg om Klawonn og Parfit? I så fald vil jeg gerne bidrage. Jeg har læst både Parfit og Klawonn og mener at have nogenlunde styr på problematikken, men hvis du har fundet svar et andet sted eller har mistet interessen for emnet, vil jeg skåne dig for at længere indlæg.

Jeg er stadig meget interesseret og har ikke fundet noget svar. Og nuu da Klawonn ikke længere kan blive udspurgt om sine tekster, er jeg særligt interesseret. Så hvis du har lyst, må du hjertens gerne skrive lidt.

Nu har jeg ikke læst hele Klawonns afhandling, men det virker som om, at Klawonn og Parfit taler om to forskellige identiteter. Klawonn syfter på "jegets" numeriske identitet, og Parfit vil finde "personen" (og nægter formentligt, at der overhovedet kan være tale om et jeg i klawonsk forstand). Jeg må lige genopfriske min hukommelse og læse lidt i de kommende dage.

Med venlig hilsen

Har varken läst Parfit eller Klawonn men tycker att dina slutsatser låter rimliga och att det fenomenologiska perspektivet är det enda relevanta (första personperspektivet). En intressant episod i sciencefiction serien Farscape tar upp detta: Crighton blir klonad och "kopian" (A2? eller kanske A1?) har exakt samma minnen som han själv. Problemet är nu att båda är kära i samma tjej och kommer inte överens. Tjejen gillar dock båda och ser ingen skillnad mellan dem (utifrån är de alltså samma). I ett senare avsnitt löser serien detta genom att A2 (eller kanske A1) dör.

Jag läser Parfit i filosofikurs just nu och jag skulle vilja föreslå en liten förändring i de tankeexperimenten med teleporterandet, som i min mening gör Ett svar tydligt:

Låt oss fortfarande hålla kvar i det eftersökta första-persons-perspektivet, och en person APA från jorden går in i en teleport för att åka till månen (i en imagninär framtidsvärld). Något går fel i växlarna och "teleporterings-strålen" dubblerar sig och åker istället både till Venus och Mars, där APA1 och APA2 på respektive planet går ut från transportern, och APA från jorden är borta. Vem av dessa är man?

Då tycker jag Parfits slutsats håller, att det inte spelar någon roll vem man "är". Enligt mig, så skulle båda ha psykologisk relation till APA, men efter det skulle de bli två identiteter, med egna upplevelser och således fortsatt egna identiteter. Skillnaden mot Klawnons, eller om det var Parfits ursprungliga, exempel är att en kopian inte stannar kvar på någon given plats, utan att båda hoppa iväg till ny tid och rum. Då anser jag personligen inte att hans första-person-perspektiv och slutsats/kritik överlever.

Möjligtvis är det relevanta skillnader, just mellan dessa två exempel som öppnar för två olika lösningar (men det skulle inte jag själv göra, utan ser samma slutsats i orginal exemplet)... då får man enligt mig också påstå att det finns två rätt, och det vill man ju inte gärna!

Vet inte om jag anser att ditt exempel förändrar något. Vem som känner smaken av kaffe eller lukten av rostat bröd spelar fortfarande roll. I ditt exempel kan ju detta fenomenologiska varande vara nedsläckt för APA medan APA1 och APA2 är andra förnimmande varelser (dock likadana från ett tredjepersonperspektiv).

Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar. Tanken var inte att det skulle förändra något. Men ok, om jag tolkar dig rätt så anser du att det är en relevant skillnad i min variant, där APA försvinner och APA1 och APA2 kommer fram. Till skillnad från då APA tex skulle stanna på jorden och gå bort från teleportalen och äta frukost istället (kaffe och rostat bröd).

Det skulle i så fall i mina ögon betyda att det inte finns en allmängiltig lösning och att det i mitt fall inte är aktuellt med den där "primära närvaron", som i APA-äter-frukost-exempel. Frågan kvarstår då enligt mig om det spelar så stor roll att man blir förflyttad i tid och rum, för att det ska bli en ny inidivid.

Exempel: NY APA.
Tänk om APA går in i Teleport, strålar upp sig själv i maskinen, APA1 landar på månen, och APA2 åker tillbaka till teleport på jorden, för att sedan gå och äta frukost. Är APA2 = APA? Har han en primär närvaro, för att han förblev på samma plats och fortsatte från där han var och APA1 en kopia?

En relevant fråga blir kanske då, hur länge var han inne i maskinen då han "lästes in", "strålades upp till dataström", och jag ser två fall. Ett, att maskinen gör det med ljusets hastighet, så att säga i ett och samma ögonblick då tiden står still.... men APAs celler har ändock strålats in i maskinen och återskapats. Två, att det är ett minimalt men ändock ett litet avbrott i APAs kontinuitet, förflyttning i tid.

Om APA2 är APA i fall ett men inte två, så är tiden avgörande. Om den är det i varken fall ett eller två, så är det själva förstörande och återskapandet av cellerna/materian som avgör.

Mer om tid är avgörande. Eller rummet. Låt oss säga vi lyckas med bedriften att Frysa ner personer, till lägsta temp så att varenda molekyl står still, och kan få liv i dem efteråt. Då vi tinar upp honom en viss tid senare, i ett annat fysiskt rum, är FRYST APA en annan APA då? Liknande fråga kanske går att applicera på koma-fall.
...

Min egen slutsats är nog ett vidhållande att varken tid eller rum spelar roll för ID. APA1 och APA2, på månen eller mars eller venus, är för mig fortfarande APA. Precis lika mycket som en APA som inte ens har "strålats upp"/förstörts och återskapats. Primär närvaro spelar roll, men inte för ID, och APA, APA1 och APA2, har samma grund, samma grund-ID om man så vill för förståelse.

----

Kanske svarar på frågetecken?

Jag tror att det blev ett missförstånd, förmodligen för att jag var otydlig. Det jag ville kommentera på var slutsatsen:


Jag menade att det fortfarande spelar roll vem man är, vem som förnimmer (lukten av rostat bröd och kaffe). Båda har naturligtvis en psykologisk relation till APA men för en av dem skulle denna relation bara vara en produkt av minnet. Egentligen är kopian nyfödd även om det inte upplevs så för den personen.

Den som är identisk med APA (eller A) är helt enkelt den som faktiskt har levt innan, detta kan vi dock aldrig få kunskap om.

Hej LucNN
Du har ret i at Klawonn og Parfit opererer med to forskellige indentitetsbegreber. Klawonn ønsker at påvise eksistensen af en sjælesubstans som er nurmerisk identisk med sig selv gennem tid. Denne Cartesianske tanke ligger i dag de fleste filosoffer fjernt fordi den antages at være et levn fra en religiøs fortid. Mange mener at Hume endeligt aflivede substansdualismen med sin berømte introspektive analyse af sit eget bevidsthedsliv. Hume skriver:

"For my part, when I enter most intimately into what i call myself, I always stumble on some particular perception or other, of heat or cold, light or shade, love or hatred, pain or pleasure." ..."If any impression gives rise to the idea of self, that impression must continue invariably the same, thro' the whole course of our lives; since self is suppos'd to exist after that manner. But there is no impression constant and invariable."..."It cannot, therefore, be from any of these impressions, or from any other that the idea of self is deriv'd; and consequently there is no such idea."

På baggrund af ovenstående analyse konkluderer Hume, at bevidstheden kan forstås som et bundt af oplevelser (heraf opstod ”bundt-teorien for bevidsthed”) og at nurmerisk personlig identitet er udelukket. Når vi alligevel er tilbøjelig til at opfatte os selv som ”den samme” gennem tid skyldes det, at bevidstheden er i besiddelse af en ”svag” eller ”fiktiv” identitet som består i, at der er en vis sammenhæng i måden på hvilken mine mentale faser afløser hinanden. Bevidstheden besidder derfor ifølge Hume den samme type ”svage” identitet som lande, fodboldklubber osv, der jo forandrer sig radikalt gennem tid, men stadig, i en eller anden forstand, bevarer en identitet, som gør det rimeligt at referere til dem med samme sproglige betegnelse.

Parfit er enig med Hume. Han forsøger blot at udfolde tankegangen og gøre dem modstandsdygtig overfor indvendinger. Parfit er ikke fysikalist, dvs. identitetsteorietiker eller lign., idet han anerkender eksistensen af bevidsthedsfænomener. Han er derimod tilhænger af Humes bundtteori for bevidsthed.

Nu til Klawonn. Klawonn mener at der var noget Hume overså, da han ”gik ind i sig selv” for at undersøge om der skulle være et permanent element i bevidsthedstrømmen, som ideen om et selv kunne stamme fra. Hume overser, ifølge Klawonn, selve forudsætningen for instrospektion. En forudsætning for at kunne undersøge sit eget bevidsthedsliv må nødvendigvis være, at der er en oplevet fænomenologi til stede. Det skiftende bevidsthedsindhold må med andre ord være præsent, dvs. givet eller nærværende på en umiddelbar måde for den, der foretager introspektionen. Således kan erfaringsstrømmen altså alligevel frembyde et permanent element, nemlig de varierende bevidsthedsfænomeners givethed for mig eller, som Klawonn yndede at kalde det, deres primære nærvær. Denne erkendelse giver Klawonn anledning til følgende formodning:

”Det primære nærvær, den umiddelbare tilstedeværelse eller den første-personlige givethed af alle ens egne ’perceptioner’ synes at være en erfaring af mighed, som ideen om et selv kunne være begrundet i”

Hvis ikke alle Humes ”indtryk”, tanker, følelser osv. forelå i Humes 1. persons perspektiv, ville der ikke være noget ”rum” hvis indhold han kunne undersøge. Alle Humes oplevelser må nødvendigvis have den samme 1. personlige præsentationsmåde, hvilket netop er årsagen til, at de tilhører Humes bevidsthed og ikke en anden persons bevidsthed. Bevidsthed kan, ifølge Klawonn, identificeres med ”mine erfaringers 1. personlige præsentationsmåde”, hvilket er identisk med ”mine erfaringers primære nærvær”. Hume har derfor ikke ret, når han påstår, at der ikke findes et permanent element i bevidsthedsstrømmen. Det permanente element er nemlig selve den dimension som mine oplevelser opstår og forgår i. Denne dimension, der hos Klawonn er identisk med bevidsthed, kalder Klawonn ”jeg-dimensionen”. Jeg-dimensionen er desuden identisk med det 1. personlige perspektiv, som fænomenologisk viser sig ved mine erfaringers ”mighed” eller mine erfaringers umiddelbare ”givethed for mig”.

Hume og andre efter ham har alle misforstået hvad substansdualismen går ud på. De tror alle at selvet, sjælen eller jeg’et nødvendigvis må være en ting ”i” bevidstheden på linje med andre bevidsthedsfænomener eller en særlig immateriel ting som svæver rundt inden i kroppen. Men det var hverken Descartes eller Klawonns opfattelse. For dem er Jeg’et eller et individuelt bevidsthedsliv en substans. Når det er rimeligt at omtale et individuelt bevidsthedsliv som en substans, skyldes det, at substansbegrebet, i filosofisk sammenhæng, almindeligvis refererer til en velafgrænset ontologisk autonom ’størrelse’, der har omskiftelige egenskaber. En substans forbliver identisk med sig selv trods sådanne omskiftelser i kraft af en essens, som er et permanent individuerende træk ved substansen. Essensen fungerer samtidig som substrat for egenskaberne og er dermed årsagen til, at de ’holdes sammen’ og ikke ’falder fra hinanden’. Ifølge denne definition er fysiske ting strengt taget ikke selvstændige substanser, da de ikke besidder en essens, som forhindrer deres opløsning og sikrer deres individualitet. Anderledes forholder det sig med et individuelt bevidsthedsliv. Her har samtlige accidentielle bevidsthedstilstande (oplevelser, tanker, følelser osv.) et unikt fællestræk (deres essentielle subjektivitet eller deres unikke 1. personlige præsentationsmåde), som konstituerer bevidsthedens individualitet.

Enhver person er i besiddelse af et unikt 1. persons perspektiv. Hvis smerte optræder i mit 1. persons perpektiv er smerten primært nærværende for mig, hvilket netop er årsagen til at jeg gerne vil være fri for den. Jeg er særligt optaget af at undgå, at fremtidig smerte optræder i mit 1. personlige perspektiv, idet jeg ved, at smertefornemmelsen i så fald vil være primært nærværende i præcis samme forstand som mine nuværende oplevelser af at skrive denne tekst, er det. Ifølge Parfit er enhver frygt for fremtidig smerte delvist irrationel fordi jeg i streng numerisk forstand ikke er identisk med den der vil komme til at føle smerte. Han skriver:

“Suppose next that I must undergo some ordeal. Instead of saying, 'The person suffering will be me', I should say, 'There will be suffering that will be related, in certain ways, to these present experiences'."

Mon Parfit også ville fastholde dette synspunkt, hvis han var frihedskæmper under 2. verdenskrig og stod til at skulle til afhøring hos Gestapo? Eller tag et andet eksempel: forestil dig at du 80 år gammel og har haft et godt liv. Forestil dig videre, at du på en eller anden måde ved, at du om 5 minutter vil få en blodprop i hjernen. Du får nu mulighed for at vælge mellem to mulige konsekvenser af denne blodprop. 1) Du dør på stedet uden at føle den mindste smerte. 2) Du overlever, men blodproppen ændrer din personlighed og tænkeevne så voldsomt, at du ifølge Parfits kriterium for personlig identitet ikke vil være identisk med den resulterende person. Antag tillige at du ved, at denne mentalt skadede person i scenarie nummer 2 vil komme til at opleve ubeskrivelig stærk smerte og ubehag hvert sekund i 5 år indtil døden endelig indtræder. Ifølge Parfit kan der kun gives moralske årsager til at foretrække 1 frem for 2, da de to scenarier på det personlige plan er ensbetydende med døden. Klawonn vil hævde at min bekymring for scenarie nummer 2 ikke primært er af moralsk karakter, dvs. kan sammenlignes med den bekymring jeg har over, at der helt sikkert findes mange bevidste væsener, der vil komme til at føle smerte og ubehag i fremtiden som følge af tortur, sult osv. Ifølge Klawonn er min bekymring udtryk for selvisk rationalitet, dvs. for en korrekt opfattelse af, at det i streng forstand vil være mig som mentalt skadet, der vil komme til at opleve scenarie nummer 2. Al ubehagen og smerten vil med andre ord komme til at optræde i mit 1. første persons perspektiv og dermed være præsente eller primært nærværende i præcis samme forstand som det jeg oplever nu, er nærværende og kan mærkes!
Klawonn bruger sine tankeeksperimenter som katalysator til forståelse af jeg-dimensionens, bevidsthedens eller det 1. personlige perspektivs ontologiske egenart og til at fastslå, at der er noget ved det at være mig, som ikke kan reduceres til Parfits R-ralation (dvs. psykologisk og fysisk forbundethed). Tankeeksperimentet kan illustreres således (se næste indlæg):

Fortsættelse:

En omstændighed, f.eks. et forsøg på at blive teletransporteret fra København til Mallorca, har som konsekvens, at en person A bliver kopieret og derefter opstår på Mallorca som B. A er blevet destrueret i København ifølge reglen for teletransport. Desværre sender computeren i København ved en fejl informationer til Nairobi i Kenya, hvilket resulterer i at C opstår. A er altså blevet dublikeret således at der nu eksisterer to personer B og C som er objektivt identiske i enhver henseende og ned i mindste detalje. Set ’udefra’, dvs. i et 3. persons perspektiv, er det umuligt at afgøre hvem af de to personer, der er identisk med den oprindelige person. De er begge psykologisk og fysisk relateret til den oprindelige person i præcis samme forstand, dvs. de har begge opfattelsen af at være den oprindelige person. Ifølge Parfit kan der ikke gives et gyldigt svar på spørgsmålet om hvem der identisk med A. Her er det så, at Klawonn vil have læseren til at indsætte sit eget 1. persons perspektiv i tankeeksperimentet. Vil man forstå tankeeksperimentet må man forestille sig at man selv er A, der bliver dublikeret. Antag derfor, at du er den person, der er blevet duplikeret. Der synes nu at foreligge tre muligheder: enten er du hverken B eller C, dvs. du er A, der blev nedbrudt i København. Der er med andre ord ingen fænomenologi til stede – dit 1. personlige perspektiv er elimineret og du er død. Du kan også være B, der oplever at træde ud af teletransportterminalen på Mallorca, mærker varmen og ser et frodigt landskab gennem lufthavnsvinduerne. Alt synes i den skønneste orden. Endelig kan du være C, der straks fornemmer at noget er helt galt, hvilket bekræftes af at en tre afrikanere kommer løbende mod dig. Den mulighed der er mest nærliggende ifølge Parfit, nemlig at du både er A og B forekommer nu udelukket.

Det er altså muligt at ’flytte rundt på’ noget i tankeeksperimentet, som har afgørende betydning for hvem af de to resulterende personer man er, uden at dette noget ’optræder’ i et 3. persons perspektiv. Dette noget man i tankeeksperimentet ’flytter rundt på’ er naturligvis det 1. personlige perspektiv, der følgelig umuligt kan have objektiv eksistens. I så fald ville perspektivforskydningen nemlig kunne ’ses’ ved at gøre en forskel på det objektive plan. Tankeeksperimentet viser også at personlig identitet ikke kan reduceres til fysiske og mentale relationer. Både B og C er nemlig fysisk og mentalt relateret til A i præcis samme forstand og derfor lige kvalificeret til at være A. Tankeeksperimentet viser, at det ikke er Parfits R-relation, men placeringen af mit 1. persons perspektiv, der afgør identitetsspørgsmålet.

Da det giver god mening at betragte enhver persons 1. persons perspektiv som en subjektiv dimension som subjektive fænomener opstår og forgår i. På samme måde giver det mening at opfatte den objektive dimension som den dimension objektive genstande opstår og forgår i. Begge er substanser i samme forstand hvilket er årsagen til at man kan omtale Klawonns synspunkt som en moderne substansdualisme.

Klawonns bevidsthedsopfattelse var yderst utidssvarende da han udgav sin afhandling i 1991, hvor den vakte stor debat i Danmark. Siden er det bl.a. via David Charmers "The Conscious mind" fra 1996 og Dan Zahavi (der bl.a. er inspireret af Klawonn) blevet almindeligt at forstå bevidsthed med udgangspunkt i det 1. personlige perspektiv. Klawonn foregreb således et synspunkt der i dag har god vind i sejlende og som gør at fysikalister igen har fået noget at tænke over. Jeg kan kun anbefale enhver at læse Klawonn. Man skal efter min mening lede længe efter en større ånd end den man præsenteres for gennem hans forfatterskab.