Vad i helvete - jag skulle kunna svära på att vi tidigare haft en annan tråd i samma ämne, men den verkar stört omöjlig att finna. Nåväl.
Jag roas själv mycket av den uppenbara och för huvudpersonen själv förmodligen - åtminstone mot slutet av livet - förtretliga ironin i Erik XIV:s val av valspråk, men kommer ändå genast att tänka på Gustav III. Kort och koncist och vackert. Kommer jag någon gång att skriva och försöka ge ut någon bok måste den heta "Fäderneslandet" (ett ord som jag för övrigt skulle kunna tänka mig att tatuera in tillsammans med en strålande liten stjärna någonstans på kroppen).
Karl XV:s hämtat från inledningen av en gammal Upplandslag är också skönt.