Om den konservativa tidskriften Salt

Denna tråd har sitt ursprung i en fråga från TS om vad Salt hette. Den frågan är med råge besvarad. Enär det finns ett uppenbart intresse att i detta forum diskutera en nu avsomnad, påstått konservativ tidskrift, så ändrar jag rubriken något för att bättre passa den riktning som diskussionen tagit.

Men, håll Er till diskussion om tidskriften Salt, och inte om konservatism i allmänhet, och framför allti inte om något annat.

Strix/Mod

Låt oss sammanfatta:

1. Söderbaum påstår att Salt var en rasistisk tidskrift. Han underbygger sitt påstående genom att räkna upp en lång rad artiklar som han hävdar är rasistiska.

2. Flera skribenter påpekar att ingen av de artiklar som Söderbaum räknat upp innehåller något som kan anses vara rasistiskt. Söderbaum ombeds förklara sig.

3. Söderbaum klargör att han inte kan uttala sig om innehållet i de artiklar som han påstår är rasistiska eftersom han inte har dem tillgängliga. Men på något vis vet Söderbaum ändå att artiklarna är rasistiska.

Intellektuell hederlighet à la Tradition & Fason.

Ja, han är en jävla fjant. I stort sätt är alla konservativa borgare livrädda för att tala ur skägget. Istället följer de efter post-marxisterna och hoppas på deras respekt. Trots det så spottar post-marxisterna dem ständigt i ansiktet - och de undrar varför då de inte ens är kritiska till homofil-lobbyn och abort-feministerna längre. Idag är de ju liberaler. Titta på Axess tillskillnad från Bloggen Fason och Tradition. Jag har läst Axess i flera år och det är ytterst sällan som säger något bortom akademiska klyschor. Torbjörn Elensky, Johan Lundberg, Andreas Johansson Heinö och Tanja Bergkvist är väl halvvettiga av dessa "konservativa" borgliga kulturarbetare. För att ni vanliga människor skall förstå hur jävla korrupta den lilla kultarbetande eliten (i synnerhet journalisterna) är så ger jag er här Karin Olssons blogg.


Det är alltså så här borgligheten låter. Är det inte äckligt så säg? Problemet med Salt var just att de gick i polemik med det post-marxistiska etablissemanget och gjorde det utan att tänka till först. De skulle nog ha tagit det litet lugnare. Man skall inte direkt gå i polemik med etablissemanget. Det måste komma smygande och man bör hela tiden sätta upp fingret i luften för att se vart det blåser. När det blåser åt fel håll så skall man istället för att pressa åt det motsatta hållet stanna upp. Fan, det tog post-marxisterna nära 100 år att fucka upp västvärlden. De om några tänkte långsiktigt.

Herr Söderbaum talar om intellektuell hederlighet samtidigt som han viftandes med Burkes-bibeln skränande anklagar varje kritiker för kätteri. Men mig veterligen går det inte att finna mycket tuggvänligt i Herr Söderbaums långdragna alster att leda väg för västerlandets räddning ur det postmodernistiska tyranneriets klor. Men kanske, med lite hjälp den sammes ingenium, går det att finna dessa svar bland Burkes skrivna blad, om herrn nu skulle vilja vara så vänlig att om dessa förtälja.

I nuläget vågar jag nämligen påstå att du inte framstår som mycket annat än någon vars mediabild och bekantsskapsförbindelser står långt mer i fokus än Europas politiska utveckling. En bland dussinet politikerkaraktyrer som låst in sig på akademin för att spegla sig i sin egen förträfflighet, författandes på de mest konformiska och icke-radikala verk, men ändock till skepnaden av en flitig agitator.

Givetvis hoppas jag ha fel, men kan du inte istället för alla dessa slingriga skogar av text presentera konkreta alternativ till hur konservatismen ska åter bli slagkraftig, är det svårt att dra någon annan slutsats. Ska konservativismen kunna vinna spelrum i framtiden måste man våga angripa de för tiden centrala samhällsfrågorna, och våga göra detta ur ett konservativt perspektiv, oavsett grad av politisk korrekthet. Då finns det heller inga genvägar att välja, i synnerhet inte vad rör känsliga frågor som mångkultur och jämlikhet, om än inte nödvändigtvis med ett burdus tonläge. En ytterligare urgröpning och relativisering av det konservativa förhållningssättet (vilket är så jag uppfattar konservatismen snarare än en renodlad ideologi) borde inte vara önskat av någon.

I brist på möjligheten att styrka mina påståenden om Salt genom att själv göra en närmare analys av tidskriftens innehåll - som jag heller inte känner är värt att lägga min tid på eftersom mitt intresse för tidskriften länge varit rätt begränsat just med anledning av dess tvivelaktiga utveckling - hittade jag följande:

Marie Söderqvist skriver om Samtidsmagasinet Salt i Svenska Dagbladet 20/12 1999 om det oförskämda förakt för människor som tidskriften framförde, "Det odlas känslor av hat och förtryck ... skriker om förfall, förtryck och massinvandring", "öppen flört med främlingsfientlighet".

Som ni alla säkert vet är Söderqvist knappast någon konspiratorisk marxist, utan hör till den klassiska högersidan inom politiken, och är gift med den konservative statsvetaren och tidigare Axess-medarbetaren Johan Tralau.

Dessa tendenser blev också ovedersägligen alltmer framträdande allteftersom fler nummer av Salt utkom.


Hälsningar,
Jakob E:son Söderbaum

Varför får jag intrycket av du medvetet undviker att beröra frågan rörande hur den konservativa rörelsen ska kunna formera en slagkraftig opposition till rådande etablissemang utan att betraktas som främlingsfientlig, bakåtsträvande, kvinnofientlig etc? Media m.fl. använder nämligen den typen av värdeladdade ord oavsett om det är rättfärdigat eller ej, så att bli accepterade av nämnda verkar närmast omöjligt. Jag tar din kritik angående Salt på fullaste allvar, men så länge den inte är det minsta konstruktiv ser jag inte heller hur vi ska kunna dra någon lärdom av den.

Vad Marie Söderqvist tycker och tänker är nog inte så relevant eftersom Söderqvist förespråkar multikulturalism, sionism, och liberalism. Du kan lika gärna citera Carl Rudbeck.

Johan Tralau var säkert rekationär när han var ung enligt Flashbackskvallret. Provocerande är han väl fortfarande - i alla fall bland vissa marxister där på Uppsala Universitet eller om det var Lunds Universitet. Johan Tralau skriver väl fortfarande då och då för Axess? Jag tror jag såg hans namn där i för tre nummer sedan. Sedan skrev Johan Tralau för Salt. Hur många nummer han skrev för Salt kommer jag inte ihåg.

Om du skall vinna den här diskussionen tycker jag faktiskt du får leta fram de här "rasistiska citaten" ur Salt. Fast det är sant. Enligt Torbjörn Elensky (också mångkulturalistisk sionist liberal) så finns det ju ingen poäng med att citera någonting eftersom text inte kan fånga någon sanning alls. Det var i alla fall så han resonerade är det kom till dem som kritiserar Koranen och Torah genom att citera dessa.

Men han är ju inte konservativ. Fan, fattar du inte det?

Vad det handlar om är att han skriver under sitt eget namn (vilket vi inte gör). Gör man det så kan man inte föra någon som helst ärlig diskussion. Saken är den att om någon skulle yttra någonting som inte är Expo-märkt kan det gå illa. Det skulle vara bäst för alla om de här "konservativa" helt enkelt gick ut och sa. "Nej - nu är vi liberaler" - och så skulle vi slippa det här revisionistiska PK-snacket från "konservativa" som inte är konservativa.

Om nu forumets debattörer klarar av att diskutera något annat än bristerna i Jakob Söderbaums kritik av Salt, så kan Ni gärna titta på innehållsförteckningen för nummer 9:
http://www.arktos.com/samtidsmagasinet-salt-9.html
Bland annat diskuterar Lars "mannen som tycker att man skall dricka sitt eget urin" Adelskogh Estonia-konspirationer, och två artiklar handlar om Bilderbergkonspirationer. Och jag har läst artiklarna; de är inte bättre än vad innehållsförteckningen antyder.

Salt spårade alltså ur totalt, även om rasism kanske inte är det bästa ordet för att beskriva det hela.

Det var jo onekligen många kända personer som skrev för salt.

Nummer 1 började mycket bra. Man hade bland annat med. Anders Björnson, Journalist, Johan Tralau, Statsvetare, Lars Berglund, författare, Knut Carlqvist, Historiker, Roger Scruton, filosof Tage Lindbom, författare och historiker och Svante Nordin, Professor i filosofi. Alltså en rätt så ”ädel” samling konservativa och tidningen första nummer var alltså i klass med Axess.

I nummer 2 så kommer den första ”öppet främlingsfientliga” personen med på listan över skribenter, nämligen docent Ingrid Björkman. I nummer 3 får Jan Mild vara med och man ”snäpper” upp med provokationerna med en satir över en förintelsekonferansen. Det är efter det här numret som Jonas De Geer får sitta i TV-studion med Carl Rudbeck. Även om De Geer vinner debatten gör han väldigt många människor upprörda. Fel sorts människor till på köpet. I nummer 5 så är Johan Rinderheim, Ingrid Björkman, Jan Mild och Jonathan Friedman med. Man har alltså ytterligare tagit steget mot att göra sin tidning helt tabu. I nummer 9 bjuder man in John Järvenpää och Lars Adelskogh och med det var tidskriften förevigt slut.

Det enda Jonas De Geer behövde göra var att sitta still i båten – men istället blev det mer konspiratoriskt och mer galet. Rasistiskt var det kanske inte men konspiratoriskt och galet mot slutet. Snacka om att förstöra sin egen karriär.

Jan Olof Bengtsson.

/Pu