2011-01-15, 17:58
#13
Citat:
Ursprungligen postat av vinas003
Jag tror jag har hittat vägen till lycka.
Det kräver att man först inser detta "Jag behöver inte göra någonting". Jag behöver inte gå till jobbet, inte heller betala skatt eller laga mat till barnen. Visst blir det konsekvenser men jag behöver inte göra nånting, ingenting alls.
Det kan vara knepigt att få denna insikt, tog mig ett tag. När du väl har insett det så kan du inte bli annan än lycklig.
Dina handlingar är nu helt dina egna och ingen annans. Det betyder att allt du gör kommer få en positiv konsekvens för dig. Du kommer alltså bli lycklig.
Du själv vill nu gå till jobbet, inte för att chefen vill det utan för att du vill ha något därifrån: lönen eller snacka med kollegorna vad vet jag. Men poängen är att du själv vill nu gå dit.
Du själv vill nu betala skatt då fängelse inte är en lycklig tillvaro. Du kommer gnälla att skatten är hög men du vill fortfarande betala den. Inte för att det står så i lagen utan för att du inte vill hamna i fängelse.
Du är nu helt fri. Du gör bara det du vill, du lyder bara andra så länge du själv vill det. Du vet att göra andra lyckliga kan göra dig själv lycklig, hur mycket beror på din empati förmåga .
Du behöver inte förklara dig inför samhället. Det finns inget att förklara. Du är en människa, du följer dina känslor och din logik, fråga istället varför de inte gör likadant utan följer andra.
Tror du verkligen att andra vet bättre än dig vad som är bäst för just dig? Nej du vet bäst, därför bör bara du välja dina val, inte din chef eller dina vänner. Att be om råd är bra men se till att det är du som tar besluten.
Som man brukar säga i filosofi delen: Vad tycker ni håller detta?
Det kräver att man först inser detta "Jag behöver inte göra någonting". Jag behöver inte gå till jobbet, inte heller betala skatt eller laga mat till barnen. Visst blir det konsekvenser men jag behöver inte göra nånting, ingenting alls.
Det kan vara knepigt att få denna insikt, tog mig ett tag. När du väl har insett det så kan du inte bli annan än lycklig.
Dina handlingar är nu helt dina egna och ingen annans. Det betyder att allt du gör kommer få en positiv konsekvens för dig. Du kommer alltså bli lycklig.
Du själv vill nu gå till jobbet, inte för att chefen vill det utan för att du vill ha något därifrån: lönen eller snacka med kollegorna vad vet jag. Men poängen är att du själv vill nu gå dit.
Du själv vill nu betala skatt då fängelse inte är en lycklig tillvaro. Du kommer gnälla att skatten är hög men du vill fortfarande betala den. Inte för att det står så i lagen utan för att du inte vill hamna i fängelse.
Du är nu helt fri. Du gör bara det du vill, du lyder bara andra så länge du själv vill det. Du vet att göra andra lyckliga kan göra dig själv lycklig, hur mycket beror på din empati förmåga .
Du behöver inte förklara dig inför samhället. Det finns inget att förklara. Du är en människa, du följer dina känslor och din logik, fråga istället varför de inte gör likadant utan följer andra.
Tror du verkligen att andra vet bättre än dig vad som är bäst för just dig? Nej du vet bäst, därför bör bara du välja dina val, inte din chef eller dina vänner. Att be om råd är bra men se till att det är du som tar besluten.
Som man brukar säga i filosofi delen: Vad tycker ni håller detta?
Psykologiskt kan du nog intala dig att detta är frihet och lycka, och verkligen bli lycklig, allt du behöver är din egna föreställning.
Men tittar man på begreppen känns det som konstiga logiska slutsatser. Fängelse, borde man tycker jag definiera som ofrihet. För att man inte kan göra det man vill där inne. Du kan inte välja att inte göra vad som helst, skatt som ditt exempel, då åker du i fängelse. Är det verkligen frihet? Ett afrika barn som skrapar riskornen ur sin matskål för att stilla den evigt kurrande magen, är han fri att göra vad som helst? Kan han känna lycka? Enligt den teori du lägger fram verkar det som man inte borde bry sig om vilka omständigheter man blivit född till, utan att acceptera den lott, det samhälle man kommit till, och göra allt det kräver av en?
Du har en poäng vill jag säga dock. Att acceptera sin lott och sluta gräma sig över det man aldrig ens kunde fått, det är något alla borde göra kanske, så länge man har alla grundliga behov tillfredsställda. Mitt problem blir att alla inte har det grundliga tillfredställt. Barn, igen, till alkoholiserad mamma t.ex. Eller säg att du har ett socialt handikapp, men verkligen vill ha en partner i livet (det skulle man kunna kalla ett behov) om man väljer att inte ta en partner är det ens eget val då eller? Även fast det är pga det sociala handikappet som man inte kan hitta eller behålla en partner? Går det verkligen att acceptera?
