Min filosofi över jakten på lycka.

Jag tror jag har hittat vägen till lycka.

Det kräver att man först inser detta "Jag behöver inte göra någonting". Jag behöver inte gå till jobbet, inte heller betala skatt eller laga mat till barnen. Visst blir det konsekvenser men jag behöver inte göra nånting, ingenting alls.

Det kan vara knepigt att få denna insikt, tog mig ett tag. När du väl har insett det så kan du inte bli annan än lycklig.

Dina handlingar är nu helt dina egna och ingen annans. Det betyder att allt du gör kommer få en positiv konsekvens för dig. Du kommer alltså bli lycklig.

Du själv vill nu gå till jobbet, inte för att chefen vill det utan för att du vill ha något därifrån: lönen eller snacka med kollegorna vad vet jag. Men poängen är att du själv vill nu gå dit.

Du själv vill nu betala skatt då fängelse inte är en lycklig tillvaro. Du kommer gnälla att skatten är hög men du vill fortfarande betala den. Inte för att det står så i lagen utan för att du inte vill hamna i fängelse.

Du är nu helt fri. Du gör bara det du vill, du lyder bara andra så länge du själv vill det. Du vet att göra andra lyckliga kan göra dig själv lycklig, hur mycket beror på din empati förmåga .

Du behöver inte förklara dig inför samhället. Det finns inget att förklara. Du är en människa, du följer dina känslor och din logik, fråga istället varför de inte gör likadant utan följer andra.

Tror du verkligen att andra vet bättre än dig vad som är bäst för just dig? Nej du vet bäst, därför bör bara du välja dina val, inte din chef eller dina vänner. Att be om råd är bra men se till att det är du som tar besluten.

Som man brukar säga i filosofi delen: Vad tycker ni håller detta?

Det du har skrivit handlar om en film jag har sett verkar vara en bra filosofi men om man har barn kan det bli svårt

Det låter väldigt mycket som en psykologisk övning, att intala sig själv att "Jag behöver inte". Funkar säkert sjukt bra i en stressad vardag eller ett inre kaos. I längden tror jag det är självdestruktivt och inte alls lyckobringande.

Får man inte tummen ur röven och inte uträttar något så skapar man sig en dålig självbild. Det är när man uträttar saker och ting, som att träffa människor eller städa, som lycka uppnås. Det tror jag iaf jag!

Jag lever efter en liknande... "Hur viktigt är det här egentligen?" Tar bort allt för mycket fokus på oviktiga saker och håller mig lycklig

Som libertarian måste jag vara tråkig nog att invända mot ditt påstående om att man är helt fri...

I övrigt gillar jag filosofin, det är aldrig fel att känna sig som kung över sitt eget öde genom att bara göra saker som man själv gynnas av.

Gillar insikten att allt du gör är av egen vilja och på egna villkår. Men att välja att betala skatten för att fängelse inte är aktuellt är ju ungefär samma sak som kravet att gå till jobbet för att inte få sparken.
Annars fint.

Den var halvdan enligt mitt tycke, fast jag själv tycker att det känns som att den här filosofin tillhör den stora "Älska sig själv" filosofin, fast får även en känsla av att det kan bli rätt deprimerande i längden om man tänker på det här sättet, liksom "Jaha nu skall göra det igen för den anledningen, ahh, samma visa varje dag...", men det är så som jag tror.

Håller nog bara på kort sikt eftersom det är ett väldigt kortsiktigt tänkande. Jag betalar skatt för att slippa fängelse.. jag gör this for that.. till slut hamnar man i ett "normalt" livsmönster igen med undantaget att man lurat sig själv att allt man gör har en positiv konsekvens för sig själv.

Självbedrägeri. Jag vill lyda men jag är sa dalig! Jag försöker men är sa misslyckad! Vissa vill leva sina liv pa det sättet.

Det är sant. Du behöver fan inte ta nagra order av nagon om du vet var du befinner dig och hur du överlever ( sover ute, äter ur soporna om nödvändigt ). Äter du och dricker du bra och inte använder droger ( TV......ad infinitum ) blir du smartare än alla andra. Det är den enda vägen till verklig frihet.

Ditt skitsnack äcklar mig - för att vara riktig ärlig. Skall du komma nagon vart maste du vända samhället ryggen. Där är friheten, ty där glimtar naturen fram och ur naturen far du den nödvändiga styrka du behöver.

Det kanske funkar som en avslappningsmetod för stunden, men det kräver att man aktivt tänker på det. notera, du kan inte aktivt tänka på det hela tiden. Och att aktivt tänka på det hela tiden, blir självdestruktivt i längden, då det kommer röra till skallen på dig eftersom du kommer börja fundera mer, och skriva trådar som det här.


lycka får du genom att känna dig omtyckt,uppskattad, bra band med nära och kära, och göra saker som du tycker är roligt.


Detta i sin tur får du om du har bra självkänsla,självförtroende,social kompetens och empatiförmåga. Så jobba på dessa 4, så kommer lyckan med posten.

Kan faktiskt inget annat än att hålla med där, resultat må vara lycka, dock så underhåller ditt ständiga tänkande på just det din depression, kanske till och med gör det värre.

Lycka känner jag personligen när jag får höra något gott från en annan person, alltså går det inte riktigt att intala sig själv, utan vi människor påverkas bäst av de i våran närhet.
Har man sådana människor så behövs inte detta överdrivet jobbiga tänkandet jämnt och ständigt.

Hur går det för dig själv med dessa 4 som faktiskt stämmer?, frågar eftersom att jag utgår efter att du också bär på Asperger, jag kan ha rätt jobbigt med dessa, och jag vet även att sann lycka kan man varken beskriva via text eller beskriva i förväg i sin fantasi, det är som att det är en helt egen outforskad fas som tittar ut då och då.

ja du. En paradox uppstår:


jag kan smälta in i omgivningen perfekt och uppnå hög respekt. men då är jag inte mig själv, och använder mig inte av den sponana kraft som självförtroende ger, då spontanitet hämmar planering,agerande och kunna smälta in bättre hos andra, då aspergare inte spontant vet hur man ska agera med andra,utan måste använda tankekraft för detta.

Jag får således aldrig blomma ut, och använda det självförtroende och därmed allt det ger,spontanitet,glädje och humor.


aspergers, för att de ska fungerea socialt måste de fundera, på hur de ska agera, använda tankekraft och intellektuellt lista ut vad som är rätt i sociala situationer. Att fundera på vad man säger och gör är väldigt skadligt för självförtroendet, och när du ägnar tankekraft åt det, försvinner kraft som kunde gått att vara rolig,och dra skämt, och allt annat som spontanitet ger.


ser du hur de går emot varandra. Det är svårt att förena högt självförtroende,spontanitet och om man har aspergers.

Att ha högt självrfötroende innebär närmligen att man är spontan och är sig själv.

dvs, you are trapped.



min enda lösning på detta är jag ska få agera ut min fulla odrägliga spontanitet som mitt höga självförtroende har, som innebär awkwardness för omgivningen runtomkring. SÅledes måste jag designa mitt liv, så att jag har en tillvaro som passar.


Att jobba som säljare som jag gör, är perfekt för detta ändamål. Jag behöver inte vara omtyckt, eller samarbeta med andra, och smälta in. Utan jag klampar in, sätter mig, säljer bättre än alla andra, och umgås sen med endast de jag känner att jag kan vara mig själv med.


Men riktigt så här hopplöst är det inte. Man kan förbättra sin inlevelseförmåga och empatiförmåga på riktigt, så att du inte behöver ägna tankekraft som då hämmar spontaniteten.

Med spontaniteten som ökad självförtroende gör, så försvinner en hel del av den sociala kompetensen som du kan få genom att lägga ner tankekraft på vad du ska säga och göra, men lite hänger ändå med, den empatiförmåga som du lyckats ökan. Denna riktiga empatiförmåga ackumuleras med åren, och trots att du är spontan och inte funderar på hur du agerar så blir det bättre med åren.

Jag tror inte det är riktig empatiförmåga som förbättras med åren, bara att tankeuppgiften blir så lätt, då du exponerats för den så många gånger innan, så den blir trivial, och det känns som att du agerar utan att tänka.

Så egentligen kan jag bete mig riktigt reko, men väljer att inte göra det, utan går en mellanväg,och vet att det blir bättre med åren, samt att jag har designat mitt liv för optimal lycka.


sen har jag ingen aspergerdiagnos, och beter mig inte alls som en som har det, men jag har empatibrist i någon form.