2011-01-14, 13:41
#1
Hej, jag har tänkt en liten tid på personlighet och varför vi är som vi är, och hur vi "egentligen" är. Så en dag bestämde jag mig för att även skriva ner mina tankar och tänkte nu dela med mig av dem till er för att se hur ni resonerar kring både mina tankar och era egna tankar kring ämnet/ämnena. Och jag ber om ursäkt för eventuellt dåligt formulerade meningar eller dåligt språkbruk!
”Var dig själv!” Vem är ”Jag” och hur vet jag det?
Vi har alla hört frasen ”Var dig själv!”, men vad betyder det egentligen och hur vet vi vem ”jag själv” är? Samtidigt som vi blir påtryckta detta från bekanta råder en annan dold mening i samhället, en oskriven lag om man så vill kalla det. Man ska inte sticka ut, för då blir man inte accepterad. Och vem vill känna sig utanför? Det tror jag ingen vill, visst att vi kan uppskatta viss ensamhet men kronisk ensamhet tror jag inte är bra för sinnet, vi är trots allt flockdjur av naturen. Så är inte detta en rätt grov paradox? Att vi å ena sidan ska vara som vi ”egentligen är”, men samtidigt näst intill tvingas leva upp till alla krav och ideal, som vi omedvetet blir påtrycka, utav bland annat media. ”Man ska göra si, men inte så. Bära de kläderna men inte de”. Vad händer då om en person känner sig mest hemma och bekväm genom att gå runt naken, detta är inte accepterat i samhället (i undantagsfall för nudistkolonier, men jag väljer att generalisera), och inte bara tittar vi i det exemplet snett på personen, vi kommer även tvinga denne att skyla sig. Och utöver detta se denne som psykiskt skadad. Men på vilka grunder? Vara naken är mer naturligt än att bära kläder, vi föds nakna och vi dör nakna. Sedan att vi har utvecklats från full nuditet till att bära skydd för yttre element och för att sedan se plagg som ytterligare en statussymbol kan inte användas som ett argument för att det skulle vara onaturligt, snarare onormalt i så fall, eftersom man just skiljer sig från den gråa massan.
Eller är det så att vi är programmerade att göra så att vi alltid platsar i samhället? I så fall skulle inte något sådant som individualitet existera. Jag tror dock inte detta, människor är skapta olika, dock påverkade av intryck, medvetna som omedvetna. När man till exempel nämner order romantiker så tänker vi på en Don Juan eller Romeo som bjuder på fina restauranger, rosor och choklad i överflöd. Men skulle vi förknippa dessa ting med romantik om vi inte hade fått de intrycken från filmer och litteratur och på så sätt kopplat detta till romantik? Nej.
Det finns mängder med olika sorters personer i samhället, religiösa, kapitalistiska, snälla, maktgiriga, romantiska, egoistiska, bara för att nämna några. Men har dessa personligheter dragit sig till likasinnade för att de anser att det är där de finner en plats där de kan vara ”sig själva” bland likasinnade eller har de helt enkelt valt att bli som de i gruppen bara för att de finner just den gruppen intressant eller kanske för att man ser en personlig vinst genom att försöka intala sig själv och de andra i gruppen att man är som dem? Eller måste vi kamouflera oss till omgivningen för att passa in? Ett exempel på det är en kille i 18årsåldern jag ”känner till”, en bekant. Han går i en klass med de allra rikaste från staden, dock är han själv knappt medelklass. Ändå försöker han smälta in genom att jobba extra efter skolan och på helger för att kunna köpa nya kläder varje vecka precis som de andra i hans klass. Ser han sig själv som ”rik” eller försöker han bara smälta in? I just det här faller tror jag att han bara försöker smälta in, men frågan är då varför han valt just den linjen när det finns liknande dock med mer ”normala” människor. Min teori är att han vill skapa en illusion till de andra eleverna på skolan, att han också skulle vara ”rik”.
Om vi sedan jämför två olika personligheter, i till exempel spelet mellan man och kvinna ser vi tydliga skillnader mellan beteende och agerande.
Vad är det som får romantikern och playern att reagera och agera på så olika sätt gentemot kvinnor? Romantikern behandlar kvinnan som ett dyrbart, sårbart instrument och vet vilka strängar man ska och inte ska spela på och aktar sig för att tänja på gränserna, och han väljer att skjuta undan sitt liv och sina problem för att tillfredsställa kvinnan och vara där för henne, här gäller kärlek och passion. Samtidigt som playern ser kvinnan som ett stycke kött som är till för att tillfredsställa just hans begär, han hyser oftast inga starka känslor för kvinnan utan kan ha flera samtidigt, vilket gör att han kan ses som svårfångad så ett misstag av honom betyder inte så mycket eftersom han vet att han har andra att falla tillbaka på.
Jag tror att vi även här har media att ”tacka” för dessa ideal, de ger oss dubbla meningar. Samtidigt som de visar den hårda mannen med den tränade kroppen, tatueringar och kaxiga uppsynen som får tjejer i mångfald försöker de desperat intala oss att man ska behandla sin kvinna rätt. Varvat med feministisk propaganda om att ”män är svin”. Har de inte själva insett att de vilseleder oss med dubbla budskap? De männen som hellre väntar ensamma på en kvinna som uppskattar dem istället för att ge sig ut och ta första bästa är ett döende släkte.
Men i just det exemplet tror jag inte att vi bara kan skylla på media, även fast jag anser att de har en betydande roll i det hela. Jag ser även förföringsprocessen som jag väljer att kalla den som en inbyggd mekanisk, precis som talet och konsten att simma. Sådant som redan finns inom oss men som behöver väckas och som blir bättre med träning. För vi har trots allt ett val, men det är självklart att det faller naturligt att ta den enklaste vägen till målet. Om man skulle be ett tiotal slumpmässigt utvalda killar att förklara hur man på bästa sätt får hem en kvinna så skulle majoriteten börja citera ”The Game”, oavsett om det kommer medvetet eller omedvetet. Men är detta ett resultat att vi omedvetet ser ”The Game” som det bästa sättet att ragga på eller är ”The Game” baserat på hur vi agerat gentemot kvinnor sedan urminnes tider?
Jag anser att i just fallet med romantikern och playern så spelar inlärningspsykologin in, de både tycks lusta för samma sak, en kvinna, men om man kollar närmare så ser, i alla fall jag det som att romantikern törstar efter just kärlek och omtanke medan playern mer vill ha sina sexuella behov. Detta argument håller dock endast om man ser de båda som två personligheter som står fast vid sin filosofi och inte som endast två sätt att förföra en kvinna. Kanske ser romantikern och playern kärlek på olika sätt och gör det därför omöjligt att ge ett korrekt svar?
Kan vi bara finna lycka genom att vara oss själva? Hur hittar vi då rätt, hur ska vi veta vem just jag är?
Det finns en annan problematik i den här tankeställningen, om det är förutbestämt vem ”jag” är, vad händer då om vi på grund av slumpen aldrig hittar denna sida hos oss själva? Om vi tar mig själv till exempel, min favoritsyssla är att träna styrketräning, det är på gymmet jag mår som bäst och jag känner att ett liv utan att kunna träna skulle vara värdelöst, därför ser jag mig själv som dels en träningsmänniska, dock med andra egenskaper. Men det ”lustiga” i detta är att jag trillade in på träningsspåret av just en slump, en vän till mig hade tjatat på mig att jag skulle följa med och träna och redan efter första gången kände jag att det var detta jag ville göra. Men om vi bortser från den här slumpen, som jag väljer att se det som. Vad hade hänt om jag gjort något annat val annorlunda tidigare i livet, vad hade hänt om jag aldrig mött just denna vän? Hade jag ändå hittat till gymmet på ett eller annat sätt eller hade jag funnit något annat som jag finner tillfredsställande eller hade jag aldrig blivit riktigt lycklig? Och tänk om jag bara inbillar mig att träningen är en stor del av mitt liv, jag kanske inte har hittat rätt än i livet och kommer heller aldrig att göra det. Men du kan inte riktigt sakna det du aldrig upplevt.
Kanske är det så att vi skapar både vår egen lycka och olycka och inbillar oss därför att vi är på ett visst sätt,. Om vi går långt tillbaka i tiden, till stenåldern och fantiserar att det enda livet bestod av var att överleva, var man då lyckligare med tanke på att man inte visste vad man missade? Du skulle hitta mat, äta och sova och kanske ibland fortplanta dig, inga biografer eller liknande ”nöjen”.
Och vad betyder lycka? Jag skulle vilja formulera det som Det tillstånd då du skjuter undan dina bekymmer och njuter av en inre frid när du får dina önskningar uppfyllda. Kan det också vara så att vi omedvetet skapar vår egen lycka och på så sätt även vår egen olycka? För alla som har varit kära vet hur man känner sig när man fantiserar om den här speciella personen, man målar i sin fantasi upp en värld där man är fullkomligt lycklig och känner sig därför lycklig efteråt, tills man möter den här personen och inget är som i fantasin, besvikelsen skapar olustkänslor. Vi har alltså skapat olycka från något abstrakt, en känsla vi själva byggt upp.
”Var dig själv!” Vem är ”Jag” och hur vet jag det?
Vi har alla hört frasen ”Var dig själv!”, men vad betyder det egentligen och hur vet vi vem ”jag själv” är? Samtidigt som vi blir påtryckta detta från bekanta råder en annan dold mening i samhället, en oskriven lag om man så vill kalla det. Man ska inte sticka ut, för då blir man inte accepterad. Och vem vill känna sig utanför? Det tror jag ingen vill, visst att vi kan uppskatta viss ensamhet men kronisk ensamhet tror jag inte är bra för sinnet, vi är trots allt flockdjur av naturen. Så är inte detta en rätt grov paradox? Att vi å ena sidan ska vara som vi ”egentligen är”, men samtidigt näst intill tvingas leva upp till alla krav och ideal, som vi omedvetet blir påtrycka, utav bland annat media. ”Man ska göra si, men inte så. Bära de kläderna men inte de”. Vad händer då om en person känner sig mest hemma och bekväm genom att gå runt naken, detta är inte accepterat i samhället (i undantagsfall för nudistkolonier, men jag väljer att generalisera), och inte bara tittar vi i det exemplet snett på personen, vi kommer även tvinga denne att skyla sig. Och utöver detta se denne som psykiskt skadad. Men på vilka grunder? Vara naken är mer naturligt än att bära kläder, vi föds nakna och vi dör nakna. Sedan att vi har utvecklats från full nuditet till att bära skydd för yttre element och för att sedan se plagg som ytterligare en statussymbol kan inte användas som ett argument för att det skulle vara onaturligt, snarare onormalt i så fall, eftersom man just skiljer sig från den gråa massan.
Eller är det så att vi är programmerade att göra så att vi alltid platsar i samhället? I så fall skulle inte något sådant som individualitet existera. Jag tror dock inte detta, människor är skapta olika, dock påverkade av intryck, medvetna som omedvetna. När man till exempel nämner order romantiker så tänker vi på en Don Juan eller Romeo som bjuder på fina restauranger, rosor och choklad i överflöd. Men skulle vi förknippa dessa ting med romantik om vi inte hade fått de intrycken från filmer och litteratur och på så sätt kopplat detta till romantik? Nej.
Det finns mängder med olika sorters personer i samhället, religiösa, kapitalistiska, snälla, maktgiriga, romantiska, egoistiska, bara för att nämna några. Men har dessa personligheter dragit sig till likasinnade för att de anser att det är där de finner en plats där de kan vara ”sig själva” bland likasinnade eller har de helt enkelt valt att bli som de i gruppen bara för att de finner just den gruppen intressant eller kanske för att man ser en personlig vinst genom att försöka intala sig själv och de andra i gruppen att man är som dem? Eller måste vi kamouflera oss till omgivningen för att passa in? Ett exempel på det är en kille i 18årsåldern jag ”känner till”, en bekant. Han går i en klass med de allra rikaste från staden, dock är han själv knappt medelklass. Ändå försöker han smälta in genom att jobba extra efter skolan och på helger för att kunna köpa nya kläder varje vecka precis som de andra i hans klass. Ser han sig själv som ”rik” eller försöker han bara smälta in? I just det här faller tror jag att han bara försöker smälta in, men frågan är då varför han valt just den linjen när det finns liknande dock med mer ”normala” människor. Min teori är att han vill skapa en illusion till de andra eleverna på skolan, att han också skulle vara ”rik”.
Om vi sedan jämför två olika personligheter, i till exempel spelet mellan man och kvinna ser vi tydliga skillnader mellan beteende och agerande.
Vad är det som får romantikern och playern att reagera och agera på så olika sätt gentemot kvinnor? Romantikern behandlar kvinnan som ett dyrbart, sårbart instrument och vet vilka strängar man ska och inte ska spela på och aktar sig för att tänja på gränserna, och han väljer att skjuta undan sitt liv och sina problem för att tillfredsställa kvinnan och vara där för henne, här gäller kärlek och passion. Samtidigt som playern ser kvinnan som ett stycke kött som är till för att tillfredsställa just hans begär, han hyser oftast inga starka känslor för kvinnan utan kan ha flera samtidigt, vilket gör att han kan ses som svårfångad så ett misstag av honom betyder inte så mycket eftersom han vet att han har andra att falla tillbaka på.
Jag tror att vi även här har media att ”tacka” för dessa ideal, de ger oss dubbla meningar. Samtidigt som de visar den hårda mannen med den tränade kroppen, tatueringar och kaxiga uppsynen som får tjejer i mångfald försöker de desperat intala oss att man ska behandla sin kvinna rätt. Varvat med feministisk propaganda om att ”män är svin”. Har de inte själva insett att de vilseleder oss med dubbla budskap? De männen som hellre väntar ensamma på en kvinna som uppskattar dem istället för att ge sig ut och ta första bästa är ett döende släkte.
Men i just det exemplet tror jag inte att vi bara kan skylla på media, även fast jag anser att de har en betydande roll i det hela. Jag ser även förföringsprocessen som jag väljer att kalla den som en inbyggd mekanisk, precis som talet och konsten att simma. Sådant som redan finns inom oss men som behöver väckas och som blir bättre med träning. För vi har trots allt ett val, men det är självklart att det faller naturligt att ta den enklaste vägen till målet. Om man skulle be ett tiotal slumpmässigt utvalda killar att förklara hur man på bästa sätt får hem en kvinna så skulle majoriteten börja citera ”The Game”, oavsett om det kommer medvetet eller omedvetet. Men är detta ett resultat att vi omedvetet ser ”The Game” som det bästa sättet att ragga på eller är ”The Game” baserat på hur vi agerat gentemot kvinnor sedan urminnes tider?
Jag anser att i just fallet med romantikern och playern så spelar inlärningspsykologin in, de både tycks lusta för samma sak, en kvinna, men om man kollar närmare så ser, i alla fall jag det som att romantikern törstar efter just kärlek och omtanke medan playern mer vill ha sina sexuella behov. Detta argument håller dock endast om man ser de båda som två personligheter som står fast vid sin filosofi och inte som endast två sätt att förföra en kvinna. Kanske ser romantikern och playern kärlek på olika sätt och gör det därför omöjligt att ge ett korrekt svar?
Kan vi bara finna lycka genom att vara oss själva? Hur hittar vi då rätt, hur ska vi veta vem just jag är?
Det finns en annan problematik i den här tankeställningen, om det är förutbestämt vem ”jag” är, vad händer då om vi på grund av slumpen aldrig hittar denna sida hos oss själva? Om vi tar mig själv till exempel, min favoritsyssla är att träna styrketräning, det är på gymmet jag mår som bäst och jag känner att ett liv utan att kunna träna skulle vara värdelöst, därför ser jag mig själv som dels en träningsmänniska, dock med andra egenskaper. Men det ”lustiga” i detta är att jag trillade in på träningsspåret av just en slump, en vän till mig hade tjatat på mig att jag skulle följa med och träna och redan efter första gången kände jag att det var detta jag ville göra. Men om vi bortser från den här slumpen, som jag väljer att se det som. Vad hade hänt om jag gjort något annat val annorlunda tidigare i livet, vad hade hänt om jag aldrig mött just denna vän? Hade jag ändå hittat till gymmet på ett eller annat sätt eller hade jag funnit något annat som jag finner tillfredsställande eller hade jag aldrig blivit riktigt lycklig? Och tänk om jag bara inbillar mig att träningen är en stor del av mitt liv, jag kanske inte har hittat rätt än i livet och kommer heller aldrig att göra det. Men du kan inte riktigt sakna det du aldrig upplevt.
Kanske är det så att vi skapar både vår egen lycka och olycka och inbillar oss därför att vi är på ett visst sätt,. Om vi går långt tillbaka i tiden, till stenåldern och fantiserar att det enda livet bestod av var att överleva, var man då lyckligare med tanke på att man inte visste vad man missade? Du skulle hitta mat, äta och sova och kanske ibland fortplanta dig, inga biografer eller liknande ”nöjen”.
Och vad betyder lycka? Jag skulle vilja formulera det som Det tillstånd då du skjuter undan dina bekymmer och njuter av en inre frid när du får dina önskningar uppfyllda. Kan det också vara så att vi omedvetet skapar vår egen lycka och på så sätt även vår egen olycka? För alla som har varit kära vet hur man känner sig när man fantiserar om den här speciella personen, man målar i sin fantasi upp en värld där man är fullkomligt lycklig och känner sig därför lycklig efteråt, tills man möter den här personen och inget är som i fantasin, besvikelsen skapar olustkänslor. Vi har alltså skapat olycka från något abstrakt, en känsla vi själva byggt upp.
