Början på ett mediakrig om mångkulturen?

I Dagens Bullentin finns ett kåseri som berör bakgrunden till vurmandet för mångkultur från vänstern.
Den är väldigt läsvärd och liknar de tankegångar tråden under dess långa tid påtalat om och om igen.

Ett långt farväl till arbetaren och välfärdsstaten
I rapportboken Klass i Sverige – Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet beskriver ett antal forskare och journalister ett ojämlikt Sverige med Europas snabbast växande inkomstklyftor – ett land där välfärdsstaten i långa stycken privatiserats. ”Hur gick vi från att vara världens jämlikaste land 1980 med en stark offentlig sektor – till landet med en anorektisk stat och bristande äldrevård som inte förmådde skydda de svagaste när de behövde det som mest?” frågar sig redaktörerna. Ett svar som sociologen Liv Sunnercrantz ger är att högern vann debatten under 1980- och 90-talen. Högerns ideologiska offensiv undergrävde tilltron till den svenska modellen. Sunnercrantz har gått igenom den debatt som fördes i Sverige under 90-talskrisen.

Hennes slutsats är att det då rådde en nyliberal hegemoni. Det fanns bara en lösning på krisen: en demontering av den socialdemokratiska välfärdsstaten.
...
En stor och stark välfärdsstat har varit socialdemokratins alternativ till en renodlad socialism där produktionsmedlen är i samhällets ägo och ekonomin är planerad.
...
Det innebar att de nyliberala idéerna var väl förankrade i samtidsdebatten då 1990-talskrisen stod för dörren. Den nyliberala falangen inom högern var helt dominerande och konservatismen låg i malpåse.
...
Men bortom alla filosofiska och nationalekonomiska teorier som lanserades av de nyliberala tankesmedjorna så visste SAF vad det i grunden handlade om: vinster i miljardklassen. SAF-vd:n Ulf Laurin talade klarspråk på SAF-kongressen 1990: ”Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss… Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering.”
...
Att en nyliberal höger angrep den socialdemokratiska välfärdsstaten var väntat. Men som historieprofessorn Lars Trägårdh skriver i Är svensken en människa? är det anmärkningsvärt att det uppstod en ohelig allians mellan ”höger” och ”vänster”. Han skriver att ”sedan början av 1990-talet har neoliberaler från höger vandrat hand i hand med såväl pragmatiska men visionslösa socialdemokrater i mitten som postnationella Mänskliga Rättighets-förespråkare av öppna gränser inom den post-socialistiska vänstern”.
...
Att Foucault används av postkoloniala teoretiker kan inte dölja det faktum att han såg på nyliberalismen som ett lockande alternativ. Nyliberalismen kan ses som en befrielselära och en effektiv murbräcka. Den underbyggdes teoretiskt med hjälp av filosofer som Locke, Adam Smith, Robert Nozick med flera. Deras böcker översattes och gavs ut av Timbro. Deras idéer bildade en ideologisk överbyggnad.
...
Enligt den nyliberala läran ska staten skydda individernas frihet, liv och egendom. I övrigt skulle staten hålla sig borta och låta individen själv organisera sitt liv, ensam eller tillsammans med andra, på marknaden eller i det civila samhället. En socialdemokratisk välfärdsstat är med andra ord illegitim. Nyliberalismen är högerns befrielsefilosofi riktad mot ”majoritetens diktatur” – utövad av välfärdsstaten.
...
Daniel Zamora, summerar Foucaults position i en intervju publicerad i Jacobin: ”… frågor om ojämlikhet och exploatering har (enligt Foucault) i grunden lösts och revolutionens idé är föråldrad, nu handlar det om individuell autonomi. Makt var inte längre något som skulle ’erövras’; snarare måste det skapas utrymmen inom vilka individer kan uppfinna sig själva och testa andra livsstilar.” Enligt Zamora riktades hans kritik mot alla så kallade underkastelsemekanismer: de sociala trygghetssystemen, skolan, rättsväsendet etc.
...
Foucault kom istället att intressera sig för och ta parti för marginaliserade grupper: mentalsjuka, fängelseinterner, sexuella minoriteter (hbtq), flyktingar, de arbetslösa, de ”rasifierade” med flera. Det var han långtifrån ensam om. I intervjuserien Abécédaire slog den franske filosofen Gilles Deleuze fast vad det innebär att ”vara vänster”. Det är att se problemen som finns i tredje världen som mest akuta. Problemen i den egna stadsdelen eller landet är mindre angelägna. Att fokusera på landets inhemska problem är ”inte vänster”.
...
För den postmoderna vänstern är nationalstaten något man ser på med misstänksamhet. Inte bara i Frankrike. Den Foucaultinspirerade Per Wirtén såg exempelvis nationalstaten som ”rasfilosofins politiska form” och den postkoloniale professorn Stefan Jonsson ansåg att fascismens idé om nationalstaten som överordnad människan åter kommit till heders i och med flyktingkrisen. Jonsson ställde mänskliga rättigheter mot nationalstatens rätt att först och främst främja sina egna medborgare. Han såg nationalstaten ”fira den egna stammen och värna dess välfärd”.
....
Men den post-socialistiska vänstern som övergett arbetarklassen och den nyliberala borgerligheten som ser sig som världsmedborgare har triggat en motreaktion. En nationellt sinnad konservatism har fått ett uppsving och en betydande del av arbetarklassen har strömmat över till SD. Hälften av SD-anhängarna ser sig som arbetare. Som Stefan Olsson skriver i sin Handbok för konservatism: ”Konservatismen är en ideologi som har utvecklats som ett försvar mot radikalismen…” Problemformuleringarna har nu fått en konservativ slagsida både hos moderater, KD och SD.

https://bulletin.nu/ett-langt-farval...valfardsstaten


Hjälten för liberala utopismen är alltså den numera pedofilianklagade Foucault.
Att Centern med sin utopisk liberalism nu har fått flera högt uppsatta medlemmar anklagade och också häktade för pedofili är tydligen ingen slump. Deras gränslöshet är gränslös.

Motreaktionen kallas för konservatism, när det egentligen är traditionell sunt förnuft.

Keine Experimente.

Ylva Johansson får mig att tänka på Woody Allen-filmen Zelig.

Peer Gynt försökte i alla fall hitta sitt inre på äldre dagar, och fann att han var som en lök, bara skal på skal. Ylva kommer nog aldrig att försöka ens.

Det handlar inte bara om Foucault, utan också om ídentitetsvänsterns omhuldade Martin Heidegger som uppenbarligen var nazist, liksom Hans-Georg Gadamer. Richard Wolin skrev en bok i ämnet. Boken heter Heideggers barn som handlar om hur intellektuella under 1900-talets senare hälft anammade den öppet nazistiske Heideggers filosofi. Flera av dem var judar, såsom Hannah Arenth som dessutom hade ett förhållande med Heidegger.

Såsom du säger så är utopism drivkraften. Centern är så pass mycket för fria marknadskrafter att man signalerar för barngifte, pedofili, polygami, sharialagar för troende muslimer, fri invandring etc.

Expressen hakar på med en ledare:

Principryttarna klarar inte mötet med verkligheten

De liberala principryttarna förlorar varje politisk strid. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att sitta rak i ryggen på de höga hästarna.
...
DN Kultur ägnade hösten 2016 en hel serie åt de förtappade liberalerna på Expressens och Göteborgs-Postens ledarsidor. Anklagelseakten var lång. Bland annat ägnade vi oss åt att skriva för alarmistiskt om utvecklingen i förorterna: ”Överhuvudtaget har Expressens ledarsida en tendens att sätta likhetstecken mellan kriminalitet och förorter”.

Återigen ryckte Per Svensson ut och varnade för ”avfall från liberalismen”. Vi hade fallit offer för opportunismen och blivit ”ett kamporgan för Kommunförbundet”, eftersom vi pekade på målkonflikten mellan en alltför stor asylinvandring och en fungerande välfärdsstat.
...
Så där har det hållit på under ett drygt decennium av liberalt inbördeskrig. De liberala principryttarna har förlorat varje slag mot verkligheten, men det saknar betydelse. De svingar sig upp i sadeln igen, som om inget hade hänt, lika segervissa som alltid. De har ju alltid rätt – i alla fall i princip.
...
För vad handlar den här konflikten om i grunden? Det finns många begrepp för att beskriva denna klassiska politiska motsättning: idealister mot realister, dogmatiker mot pragmatiker, kartan mot verkligheten och så vidare.

Ett mer precist sätt att fånga den inom-liberala striden är att skilja på principer och utfall. För den första sortens liberaler är principerna alltid överordnade. Det viktiga är att ”markera”, ta avstånd och visa var man står – att bedriva ett ideologiskt renhållningsarbete om man så vill. Vilka konsekvenser olika förslag får är av underordnad betydelse.
...
Det är i det ljuset som man ska se ledarsidans ställningstagande att överge vårt gamla motstånd mot monarkin. Vi tänker inte längre driva kravet på att Sverige ska införa republik.
...
Ty det viktiga för den liberala principryttaren är ju inte att få till stånd verklig förändring, utan att slåss heroiskt i idéernas vackra värld och peka ut avfällingar från den rätta liberala läran.

https://www.expressen.se/ledare/anna...-verkligheten/

Ledaren är signerad Anna Dahlberg.

Vad har hänt? Har verkligheten gjort sig påmind efter att Thomas Mattson avgått? Att det tog två år är inte speciellt hedrande.

Från trådstarten januari 2011:


Och nu krigar liberala Expressen mot vänsterliberala DN och Sydsvenskan. Det tog lite tid att vakna upp.

Svenska Dagbladet överraskar med en ny artikel med strålkastarljuset riktat mot den radikala utvecklingen i USA.


Uppfriskande läsning till stora delar.

https://www.svd.se/skolor-anklagas-f...-vansterkultur

Varken Heidegger eller Foucaults förebild Nietzsche var dock utopiker. Eller för den delen Foucaults mentor Dumézil. För att förstå vad som har hänt måste man inse att vänstermänniskor saknar kreativitet. Det enda vänsterintellektuella kan göra är att ta kreativa saker som högertänkare har kläckt fram och vrida dem åt vänster.

Annars var Bulletin-texten allmänt rörig och förvirrad. Den gör poänger om svenska socialdemokrater, folkhemmet, nyliberalism och konservatism, men missar den viktiga pusselbiten att folkhemmet var ett konservativt koncept; socialdemokraterna hade förr ett konservativt inslag. Nyliberalism betecknar artikelförfattaren som höger, vilket bara det borde ha lett till refusering. Och slutknorren är nån knäpp amerikansk tolkning av konservatism som en mjäkigare inriktning inom liberalismen.

Nej, det finns fortfarande ingenting att hämta från Bulletins kultursida. Ser att de även har publicerat en ren hyllningsartikel om skojaren Erich Auerbach. Är det för att grundarna är okultiverade ekonomtyper som de gör så här? Kultursidan skulle ju annars kunna användas som en plattform för saker som står en bit till höger om åsiktskorridoren, så som till och med skittidningen Le Figaro gör i Frankrike. Men Bulletin använder den inte ens som en mesborgerligt neutral kultursida. Radikal vänsterkultur ska det tydligen vara.

Ett annat inbördeskrig just nu står mellan liberala islamexperter med tveksamma meriter och den islamkramande vänstern. Finns inga sympatiska aktörer i den striden, men det är bra när de lägger sin tid på att attackera varandra i stället för oss. Lite intressant är dock att huvudkritiken mot Magnus Ranstorp, som är den primära måltavlan även om andra namn också nämns, handlar om att han skriver sina rapporter om muslimer nästan lika vårdslöst och oseriöst som statens rapporter om "högerextremister". Det kommer de här kritikerna såklart aldrig att erkänna, eller ens kunna ta in i sina hjärnor, men de bjuder på en del retorik som den som vill kan plocka upp och roa sig med.

Det är dags att fler tar mod till sig att syna den lilla klicken högljudda och inflytelserika antimuslimska röster i Sverige. Den granskningen bör börja med terrorforskaren Magnus Ranstorp, skriver Mattias Irving, ordförande för Hjärta.

https://www.etc.se/debatt/ranstorps-...ara-demokratin

I Magnus Ranstorps forskning uppträder ett tydligt mönster. Terrorforskaren tycks många gånger ha bestämt sig för sin tes på förhand, och belägger den sedan med de medel som står till buds.

Som jag redovisade i min granskning handlar det ofta om källmaterial i form av opinionstexter och intervjuer med myndighetspersonal istället för den berörda gruppen. En annan favoritteknik, som utkristalliseras i hans studie om salafism, är att misstänkliggöra personer genom att sammanlänka dem med andra personer.

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/...agnus-ranstorp

Börjar det bli en viss tveksamhet inom (S) om nuvarande strategi?

Jag protesterar mot att den klarsynta Arendt svärtas genom guilt-by-association med maskinhataren (med undantag för Panzer der Wehrmacht) och förkrångligaren Heidegger.

Förhållandet var nog mera studentens svärmeri för "professorn" än ett förhållande.


Ja det är galenskap alltsammans. Skapa liberalismens nya människa genom att låta mindervärdiga gå under.

En socialdemokratisk valrörelse helt centrerad kring "Anders Lindbergstrategin" kan enbart sluta i förskräckelse. SD är redan största parti bland män inom LO kollektivet och det känns inte direkt smart att alienera de forna kärnväljarna på det där sättet.

Ja det är Karin Pettersson som skriver på Aftonbladet kultur, märk väl. Hon ser de sociala klyftorna växa ohejdat och vill damma av klasskampen. Kapitalismen sitter i orubbat bo. Livet försämras för många människor säger hon och och bibliotek, butiker och bankkontor läggs ner på landsbygden. Hon tycker sig samtidigt se en förflyttning vänsterut från mitten i USA (demokraterna) och i Tyskland (De gröna). Men då får hon allt kisa ordentligt och blunda för de stora opinioner som växer sig starka högerut. Inte ett ord om globalism och öppna gränser heller. Kulturkriget GAL-TAN lyser med sin frånvaro. Liksom polariseringen i väst. Men Karin Pettersson är kanske marxist/materialist. Samtidigt riktar hon kritik mot S som låtit nyliberalerna härja fritt. Ja Karin Pettersson är väl något sorts alibi men hela hennes berättelse känns daterad. Ja lite som en tidsmaskin.

Pettersonskan skriver bland annat


Ja du Pettersonskan, under din livstid har Sverige gått från att vara väldigt homogent till att bli ett etniskt fragmenterat mångkulturellt samhälle. Vad hade du egentligen väntat dig för utfall av den samhällsförändring? Ett mångkulturellt paradis? Att allt skulle bli oförändrat i samhället kryddat med "pizza och Zlatan"? Nu har du dock facit. Det var så här det blev. Grattis!