Batuta m fl på tråden var igår inne på vänsterns uppkomna rädsla; demokratofobin har triggats av SD:s framgångar. När Per Svensson talar om att det börjar bli dags att packa och flytta pga brunifieringen, kanske han kan skänka Malmös judars flykt från staden och landet en tanke över den antisemitism som kommit med de muslimska migranterna från MENA och hur detta går i arv även hos invandrarbarn födda i Sverige. Kanske kan han också skänka vanliga pursvenska barnfamiljer en tanke, deras white flight från innerstadskvarter, plötsliga kåkstadsgrannar och Det nya Sveriges no go-zoner.
Per Svensson recenserar Björn Elmbrants bok
Innan mörkret faller:
Citat:
Solen gassar fortfarande, men hösten smyger längs trottoarerna. Kvällarna kommer att bli allt kyligare, lövverken i parkerna allt tröttare, plötsligt har stan blivit en annan.
De flesta förändringar, också politiska, liknar årstidsväxlingarna. De kommer tassande, ofta med så små steg och så långsamt att det är svårt att se vad som sker.
När Hitler utsetts till tysk rikskansler vintern 1933 lugnade Svenska Dagbladet sina läsare med att president Hindenburg säkert skaffat sig garantier för att kanslerskapet inte skulle göras ”liktydigt med nationalsocialistisk partidiktatur”. Högertidningen Hälsingborgs Dagblad ogillade nazisternas antisemitism, men slog fast att det som skedde i Tyskland i övrigt ”till sitt mål och innersta syfte” överensstämde med vad ”vår svenska konservativa rörelse arbetar för”.
Citat:
Den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hansson förhandlar i regeringsfrågan och går sedan hem för att äta bruna bönor med fläsk.
Citat:
Jag tror inte, för att vara vulgär, att det var vare sig överskottsmålet eller de svenska arbetslöshetssiffrorna som fick mellan 13 och drygt 17 procent av väljarna i de välmående val-distrikten i Limhamn att i höstas rösta på Sverigedemokraterna.
Citat:
Men det är inte bara de arbetslösa och marginaliserade som dras till de postfascistiska och nynationalistiska attityderna, idéerna och rörelserna. I ett land som Sverige är hatet mot den liberala demokratin (som ofta reduceras till förkortningar som EU och PK) uppenbarligen starkt också bland väletablerade grupper, medelålders medelklassmän till exempel.
Hur ska man förklara det? Varför spottar så många människor i dag på den öppna, rörliga, moderna socialliberala samhällsmodell som givit dem chansen att leva som forna tiders kungar?
Därför att de tagit detta välstånd för givet, därför att de tror sig ha födslorätt till en lycklig historisk parentes av trygghet och frihet. Det är när denna rätt inte längre framstår som självklar, när världen knackar på dörren och gör anspråk på sin del av modernitetens mervärde, som fantasierna föds om ett samhälle som borde vara som en gammaldags familj, ett samhälle där familjemedlemmarna alltid har sina givna platser vid matsalsbordet.
Citat:
Det är, vill jag med emfas hävda, att längta efter bensin när det pyr i stugan. Också Sverigedemokraterna är nostalgiker. Det är denna nostalgi, sagan om ett förlorat Sverige som kan och måste återskapas, som är partiets ideologiska och emotionella generator. Sverigedemokraternas främlingsfientlighet är en funktion av partiets kulturrevolutionära nationalism, inte omvänt.
Det är därför de borgerliga sympatisörer som tror att SD kan tämjas med hjälp av tuffare tag på invandringsfronten är lika hopplöst naiva som de ledarskribenter från 30-talet Björn Elmbrant lyfter fram ur arkivens barmhärtiga mörker.
Så bra då att "högertidningen" Helsingborgs Dagblad är sammanslagen med Asylsvenskan, a k a Sydsvenskan, numera. Jag undrar var utmed den arnstadianska fascistskalan Per Svensson graderar Sverige för närvarande.
I folkhemmet bor en övervintrad nazist och nyvordna kan heila hela vägen från hallen till IKEA-soffgruppen och datorn med näthatsajter.
Evolutionen sker snabbt hos Per Svensson; efter inledande impressionistiska penseldrag uppfylls Godwins lag i femte meningen. Så här i elfte timmen.