Sverige kväver mig och vi slösar tid!

Hejsan, känner ni också igen er i att man står på ruta ett på vintertid och kan inte röra sig någonstans för att man inte har ett jobb och för att man har valt att plugga?

Bra, då har du kommit rätt. Misstro mig inte, Sverige är ett jättebra land när det kommer till allt möjligt, men i inget annat språk så har man ordet "lagom" och det är just det som kväver mig att allting ska vara så jävla lagom. För mig började det ganska tidigt att jag började inse att den här staden inte var något för mig och förmodligen inte landet, jag har heller inga förhoppningar om att bosätta mig på en ort där det inte bor så mycket människor men som är nära till vatten och berg.

Mest för att jag inte skulle vilja lämna livet jag har bakom mig, men dilemmat ligger i att jag stör mig på människorna som bor i det här landet. Maken till folk får man leta efter, å andra sidan har jag inga erfarenheter från något annat land så man skulle väl kunna säga att jag inte kan uttala mig vidare i frågan eftersom att jag har absolut noll kött på benen. Det här kommer alltså att bli en väldigt tom jämförelse, eftersom att jag inte har något att jämföra med.

Då går vi vidare och påpekar vad det är som är snett, förutom att jag håller på att strypas av snaran som dras åt. Förutom att det utåt sett är ett pajasland befolkat av oerhört kränkbara människor runt hörnet och rättshaverister så det räcker och blir över, rasister, mångkulturalister och allsköns individer så är det inte där skon klämmer riktigt. Nog för att vissa av dessa människor kan vara oerhört vidriga, men vad kan det vara då i så fall om det inte är människorna?

Vi går på landskapet såsom det är utformat och hur infrastrukturen ser ut samt om det finns någon attraktiv plats i landet. På punkt nummer ett så är landskapet relativt varierande och jag gillar hur det ser ut, och då är alltså punkt nummer ett löst direkt. Om vi går vidare och kollar på hur infrastrukturen ser ut så är den relativt medioker, förutom att man blir cpgalen på att bussarna är åt helvete och att tågen inte går om det kommer en snöflinga så finns det inte så mycket mer att klaga på där.

Jo, människorna som kör bussarna är underkvalificerade, på tågen får man ingen information överhuvudtaget om det händer något. Då går vi vidare, eftersom att vi har avhandlat dessa punkter och de är inget mindre än små vardagsproblem som kan uppförstoras om man har kort stubin och är ett ADHD-barn men det är tyvärr inte jag så jag kan inte direkt säga att det är roten av ilskan om än väldigt störigt vissa gånger.

Då går vi vidare till matutbudet som kan vara väldigt rikt beroende på var man är, då jag inte är någon finsmakare mer än när det kommer till skräpmat såsom pizza (högkvalitativ sådan) så är jag såld på Sveriges utbud men saknar en hel del på den fronten också. Det är indirekt mitt leverne och har gjort mig plufsig och tjock men glad. Maten kan ej heller döma mig och i stort sett varje hak jag varit på som serverar lite dyrare mat är bemötandet bra, slutet gott, allting gott.

Vad man kan göra om man inte har en kreativ hjärna och spontana vänner är absolut ingenting, sitta och rulla tummarna eller sitta på Fejkbook och skriva till brudar som är intresserade om man petar på dem men som spelar svåra och som får åka backen ned efteråt. Slöseri med tid när man kan använda den till något viktigare, man kan måla en tavla med dasen istället eller öppna fönstret och stå och skrika okvädningsord till förbipasserande för att måla upp tillvaron från den gråskala den verkligen är.

Jag kan tänka mig att klä ut mig till en clown och köpa en bandspelare, ställa mig på det lokala torget och skämma ut mig med lite dans eller lite sång för att liva upp tiden lite. Det är dessa ögonblick som gör att den gråskala som existerar suddas ut, senast den suddades ut var när ett antal tjejer stannade och frågade om jag ville ha en pepparkaka. Resten av dagen så mådde jag kanon och ville riva hela staden när jag skulle ut på kvällen, som för övrigt slutade i fyllemisär (för polaren) så det var ju inte särskilt genomtänkt.

Tiden utiliseras inte, tiden stannar av vid skräpmat och om man vänder på dygnet mår man sämre och spenderar dagen med att sova. Plugget avhjälper inte sig själv och man har ingen man kan betala för att lära mig studera, man har ingen som egentligen är på det utan bara vill hem och sunka framför datorn som alla andra. Man vill ut och springa, ut och fnittra ut och bara vara som en jävla idiot enligt dem.

Fast då kanske man är efterbliven och galen i huvudet, koko i bollen, eller något. Men det skiter jag i och hoppas att man kan förändra det där smått och gott, lära sig att bara stå på ett ben och skrika massa rappakalja för vi lever ju i en totalt galen värld där ingen vill köra ut armbågen i vädret eller lufta kuken på allmän plats. Fåtal människor som gör så.

Vad fan ska jag göra... har inga planer på att flytta iväg härifrån på ett tag och min slutdestination blir Japan men det är fruktansvärt dyrt och jag kommer inte få tummen ur röven förrän om cirka två eller tre år!

Lund är inte så jävla kul det heller, någon som kan hjälpa till?

Sommaren kommer och då blir vi förblindade igen, men skämt åsido, Jag håller med dig.
Ha mycket sex och gör något som kan ge dig möjligheter senare i livet att flytta.

tack och hej.

Jag kanner liknande. Jag alskar sverige, men jag hatar folket otroligt mycket. Jag blir faktiskt forbannad sa fort jag ens tanker pa hur PK sverige har blivit och hur massinvandringen forstor mitt vackra land. Nej du, jag kan nog skriva en essa om vad jag tycker har gatt at helvete med sverige, och jag kommer nog aldrig flytta tillbaka igen. Inte sa lange dagens politik haller greppet.

Även fastän Sverige hade varit ett homogent samhälle så tror jag inte att jag hade känt annorlunda, det här ligger och kväver mig på en djupare nivå, om den är spirituell eller ej lämnar jag därhän men det känns otroligt jobbigt. Dock bör jag poängtera att det givetvis hade varit bättre på en hel del sätt och vis, men när man inte ens känner samhörighet så är det svårt.

Jobbig relation.

Det ligger på en emotionell nivå fast djupare, jag vet inte riktigt vad det är som gnager men något är det i vart fall. Dock så är det saker och ting som gått åt helvete, javisst, men jag är inte så säker på vad det är.

Jag tror nog du och jag har en del gemensamt pa det planet. Aven om jag nu hatar massinvandringen och att sverige inte ar homogent, sa tycker jag att det ar mycket annat fel pa mentaliteten hos manniskor. Jag kande mig inte riktigt hemma, trots att jag ar svensk, och "jantelagen" och "lagom" ar nagra saker jag stor mig pa. Att landet sedan har sa otroligt hoga skatter, skitloner, och det enda folk verkar gora ar supa. Sa det jag bestamde mig for var att studera utomlands, och saga adjo at allt.

Bara ens tanken pa att besoka sverige gor mig forbannad

Haha, bra skrivet och jag håller med. Det suger åsneballe här och man blir sakta kvävd av att bo här även om man inte vet hur det är på andra ställen, om det ens är bättre.

Sverige och svenskarna saknar flexibilitet så det går inte tänja på något här, så det blir lite som att sitta inlåst som en höna i en liten mental hönsbur känner jag det som.

Ganska roligt du ska flytta till Japan för att slippa svenskheten när svenskarna är kallade Europas japaner dock

Min relation till Sverige har väl inte varit det bästa, jag drar inte alla över en kam men vissa svenskar är för jävliga rent ut sagt. Hade jag fått leva i frid så hade det kvittat vem jag hade levat med, det är nästan så att svenskar förtjänar det som kommer. Men jag kanske är en komplett galning och en outsider som tycker på det här sättet, finns säkert en hel del som säger emot mig eller vägrar göra en självrannsakan.

Det finns mycket som hade kunnat förbättras, men min relation till "mitt folk" om man ens kan kalla det så är dålig. Nu vet man aldrig hur det hade varit under andra styrelseskick eller influenser, men det är katastrof och jag känner mig mer nihilistisk än vad jag någonsin varit förut. Tål knappt att ens gå ut och göra saker på grund av det och det tynger mig väldigt mycket då jag är värdelös i plugget just nu och inte har något att lägga vikt vid.

Inte heller jobb dömer jag som något intressant och då är det väl säkert någon som bedömer mig som slacker, jag har inget problem med att jobba men lusten som jag känner för att göra det är nill. Dock bör det sägas att jag skulle vara mer intresserad av att jobba med kroppen trots att jag inte borde, behöver lite praktisk erfarenhet.

Sverige alltså...

Man känner sig lite som en ideologisk boll som bollas runt när mångkulturalister och nationalister har sin get together med att snacka skräp om varandra. Att man flyter någonstans i mitten och ärligt talat inte bryr sig mer än om sin egen säkerhet och sitt välmående och även andras välmående om än kanske inte primärt just något folkslag som till exempel sitt eget utan mest folk i allmänhet.

Du skrev en del saker som ger intrycket att det är du som ser saker på ett ganska eget vis. Stockholm är en pyttestad globalt sett. Folk som känner sig kvävda och vill "flytta ut i skogen" delar inte perspektiv med en stor del av befolkningen - inte sagt att detta är varken bättre eller sämre.

Detta sagt, det är inget fel på att se det som du gör. Men inbilla dig inte att du sitter med en 'gyllene' referensramen av hur en svensk ser på Sverige. Det gör du nämligen inte. Förhoppningsvis kan du kanske t o m glädjas av den informationen? Man måste inte vissa snorren på torget för att livet skall ha en mening.

Ordvalet "utiliseras" skrek lillgammal och drog ned helhetsintrycket av en annars välkomponerad text. Apropå rasism förresten - Japaner är absolut i topp vad gäller rasism. Finns det något speciellt skäl till att du vill flytta dit om två, tre år?

Jag känner mig inte direkt som eremiten som skulle kunna klara mig utan mänsklig kontakt, men eftersom att det finns så många zombies så ger man gärna upp att hoppas. Känner mig även illa till mods när jag är med människor som är fina, snälla och trevliga samt att de ger en bit av sitt hjärta till mig. Efteråt känner jag mig mer eller mindre besudlad, eller kanske inte så "hårt" men jag känner mig osäker på vart jag ska positionera mig för bästa effekt för främst mig själv och sekundärt dem.

Är en människa som gärna prioriterar andra över mig och det skulle nog kännas bra för en stund.

Hela jag är inneboende av både kaos och lugn som kämpar över vilken del av det som ska få ta över mig, bägge har en central plats och ena dagen vill jag ha kaos och förstöra saker medan den andra vill jag ta det lugnt och vara diplomatisk.

Nej, jag påstår inte heller att jag sitter med den "gyllene referensramen" över hur saker och ting ska vara. Skrev bara utifrån mitt perspektiv och det som handlar om mig och vad jag tycker, sedan är jag givetvis öppen för andra tolkningar. Var nog därför jag placerade den i detta forum.

Ber om ursäkt för dåligt ordval och tar genast tillbaka det, jag är väl inte direkt på topp nu men visste inte vad jag skulle fylla tomrummet med.

Vill åka till Japan för att stanna kvar där ett tag och se hur det är, rasismen från dem mot mig är en negativ sak med det hela men för övrigt så prioriterar jag säkerhet och trygghet väldigt mycket högre. Dock kan det också bli ett problem ur säkerhetssynpunkt, men jag vill få ett intryck av landet på lite närmare håll.

Har kollat igenom en hel del videos på nätet med de positiva och negativa sidorna av Japan, även i Japan-tråden här på forumet. Så jag får se vad det blir, vet inte riktigt något annat land som jag skulle vilja inspektera noggrannare.

Om jag hade varit tvungen hade det nog varit Schweiz.

Skulle vilja påstå att Japan är en av världens bästa länder om man väger det positiva mot det negativa.

EDIT: Märker att rubriken kan vara lite missledande precis som att jag inte är ödmjuk och kategoriserar "vi" som alla i Sverige, givetvis är det inte så utan mest för människor som känner ungefär samma sak.

Så långt kom jag före jag blir tvungen att påpeka, lagom eller en motsvarighet till lagom finns i många språk, om inte de flesta. Vet inte om detta påpekats i tråden :P

Ja, du verkar vara rejält förvirrad? Hur gammal är du?

Det är möjligt att du får mer livsglädje i andra länder, res dit och prova, men tycker inte du ska hoppa på tåget som tjatar om påhittade jantelagen och annan påstod svenskhet. Var lite kritisk istället, det där är bara trendord som säkert halva befolkningen gnällt över någongång. Lagom är synonymt med preferens och finns i alla länder.

Ut och res!

Du borde vända dig till "Cannabis"-forumet, där kan du kanske finna lite lycka! Stockholm är ju en stad där tristessen oftast blir mkt roligare än tristessen ute på landsbygden.