Sorgliga filmer - gråter ni?

Hajen är den enda sympatiska karaktären i filmen, så visst fan är det sorgligt när han plötsligt imploderar (utan direkt anledning) där i slutet.



Väldigt bra exempel på en riktig gråtfilm. På tal om Eastwood så hamnar även Gran Torino och Letters from Iwo Jima på den listan.

Hajen 4 är väl ett jävla extremt exempel som FugitiveDuck nog är ensam om tillsammans med Barney Stinson möjligen. Men det är väl inte alls konstigt att känna sorg, glädje etc till film och musik. Empati kallas det.

Ser man en riktigt bra och gripande film så hamnar man ju som i en slags mindre "trans". Man lever sig ju in i skiten, och därför känner man glädje, sorg eller skräck - beroende av genre. Det är ju då inte alls lustigt om man blir rörd och börjar gråta när man ser på en film. Antar att man nästan måste ha asperger eller något liknande om man sitter helt oberörd när man tittar på film (om det nu inte är en riktigt oengagerande pissfilm - såklart, haha).

Exakt. Det är just den "transen" du snackar om som gör att film som konst och berättarform är överlägsen. Jag får aldrig samma känsla från musik, konst (i form av målerier och skulpturer) eller böcker, därför återkommer jag alltid till film och lyckas hålla uppe mitt intresse såpass mycket. Ja, men även de får man ju någon slags känsla av (så som ilska).

Såg nyss filmen "The good neighbor" väldigt sorglig film.

Kultur skapar känslor och jag citerar mig själv...

(FB) Vad är film - ren fiktion eller en återspegling av livet?

Jag såg The fault in our stars under afterglowen på ett LSD-rus, och ja, jag grät. Det är mitt livs bästa filmupplevelse tror jag, så vackert att det inte går att beskriva.

Requiem For A Dream

Har bara fält tårar till en film någonsin.
Det var vid en specifik scen av This Is England.
När den lilla killen Shaun som är mobbad och utstött berättar för de ända polarna han har, de äldre skinnskalle att hans farsa dog i Falklandskriget.

Den enda film jag gråtit till på år och dag är kärleksförklaringen mot slutet i A quiet place. Riktigt bra.
Hollywoodska smörigheter är som sagt inget jag vanligtvis faller för efter alla filmer man sett, men där var det klockrent gjort.

Av alla känslor har jag nog lättast till sorg. Jag gråter alltid när det är sorgligt på film. Ibland brukar jag berätta att skräckfilm inte gör något för mig eftersom jag helt enkelt inte blir skrämd av film. Då blir jag anklagad för att ha en machoattityd, det håller bara tills någon drar på en romantisk komedi och jag gråter i soffan. För ja, tårarna kommer även när det är sådär sliskigt fint också.

Jag gråter ihjäl mig av allt från Hachico till Futuramas avsnitt om hunden.
Undviker nu dkurfilmer för jag är en mes. Såg eight below och där strök ett paket näsdukar med också.