tankar om Weininger - estetik och etik förenat

Världens mening måste ligga utanför världen. I världen är allt som det är och sker allt som det sker.
I den finns intet värde – och funnes det ett, så hade det intet värde.
Om det finns ett värde som har värde, så måste det ligga bortom allt som sker och är så eller så. Ty allt, som sker och är så eller så, är tillfälligt.
Vad som gör värdet till något icke-tillfälligt, kan icke ligga inom världen, ty eljest vore detta självt tillfälligt.
Det måste ligga utanför världen.

Idolatri, Gynolatri.

Det är ju sällsamt att ett faktums tillvaro kan bli föremål för så kallade åsikter. Sålunda har kvinnans ställning i utvecklingskedjan mellan barnet och mannen blivit förnekad på grund av åsikter. Alt barnet är en outvecklad människa blir väl oberoende av tycke och smak, trots det att underbarn givas; lika oberoende av åsikter är väl det faktum att kvinnan är en rudimentär man, trots det att undantag givas.Det enda sakförhållandet att mannen skapat hela kulturen, den andliga som den materiella visar ju hans ställning som den överlägsne, och denna ställning kan icke berövas honom av andra än svagsinta, som vädja till Rosa Bonheurs medelmåttiga tavlor, George Sands emancipationsromaner och Bertha von Suttners usurperande av Fredssaken som hon icke uppfunnit.
Det är ju sällsamt att denna enkla sanning behövde upptäckas, fastän den alltid varit bekant. Det förefaller som om hemlighetens utsägande varit förenad med en viss fara, som om möjligheten av ett erotiskt förhållande varit grundat på hemlighetens förtigande. För att en man skall få nalkas en kvinna måste han "tillbedja" henne; detta tillbedjande är fotat på den ljuva villa som åtföljer det erotiska eller det gudomliga vansinnet, varom Sokrates talar så vackert i Gästabudet. Underkastelsen är kärlekslönen som mannen erlägger; han tror själv det är gott mynt, men får snart se att det icke kan inlösas, och han står där som en godtrogen bedragare inför den bedragna gudinnan. Detta tillbedjarekall lär vara eget för den västerländske mannen, och finns ej i Österlandet. Talmud uttalar förbannelsen över den man som ger sin vilja åt en kvinna, men det är just den manliga viljan, det vill säga psykisk kraft som kvinnan begär av mannen. Därför förefaller det som den älskande kvinnan ville draga ner mannen, förnedra honom, framför allt behärska honom, ehuruväl hon endast söker livsgnistan till en blivande avkomling. Kvinnans kärlek har vid senaste analys befunnits hålla 50% brunst och 50% hat. Det låter ju underligt, men det är så. Oberoende av tycke och smak, åsikter och dylikt, finner man, att när kvinnan älskar en man, så hatar hon honom, hatar honom därför att hon känner sig bunden vid honom, och honom underlägsen. Det finns ingen konstant ström i hennes kärlek, utan en evig om-polarisering och ström-växling, och däruti visar sig det negativa, passiva i hennes väsen, i motsats mot mannens positiva, aktiva. Det var, i få ord, denna bekanta hemlighet som Otto Weininger vågade uttala; det var denna upptäckt av kvinnans väsen och natur som han meddelade i sin manliga bok om Geschlecht und Charakter, och som kostade honom livet.
Jag låter lägga en krans på hans grav, därför att jag vördar
hans minne som en tapper manlig tänkare.


Oktober 1903

I Ockulta Dagboken den 18 oktober 1903 har Strindberg antecknat: "Otto Weininger sköt sig. Bref från hans fader". Den unge filosofens självmord omtalas även i brev till Algot Ruhe 8/12 1903: "Han sköt sig i höstas af samma motiv som Cato, fruktan att sjunka ner i materien. Han dödade sig i Beethovens hus i Wien!" Anspelningen på romaren Cato d.y. och hans berömda självmord får sin förklaring av en anteckning i dagboken ett par år tidigare, den 6 september 1901.
Under intryck av krisen i äktenskapet med Harriet Bosse denna höst skriver då Strindberg: "Sjelfmord är dödssynd; men Dante fin-
ner Cato benådad från Inferno, emedan han lemnade syndens och ofrihetens verld då han icke såg någon möjlighet att hålla sin själ ofvan smutsen."
I en anteckning två dagar senare återkommer Strindberg till den gamle romaren:
"Cato: en symbol af det fria beslutet att öfvergifva syndens träldom."
Tidigare under året 1903 hade Strindberg lärt känna Otto Weiningers (1880–1903; bild nr 20) misogyna tankar.
Weininger lät den 23 juni sin förläggare sända huvudverket Geschlecht und Charakter till Strindberg, som tackade i brev 1/7 1903:
"Herr Doktor, / Schliesslich – das Frauenproblem gelöst zu sehen, ist mir eine Erlösung, und so – nehmen Sie meine Verehrung und meinen Dank!" (Brev 14, s. 274.) Också i brev till Schering senare under sommaren utnämns Weininger till den "som sannolikt löst det svåraste af alla problem" (Brev 14, s. 279).
När Strindberg skriver till Algot Ruhe 23/11 1903 kan däremot formuleringen om Weininger tolkas som om förbehåll förelåg: "det olösliga problemet, som jag i somras trodde vara löst af Otto Weininger". I En Blå Bok får Weininger avsluta och kröna en uppräkning av förtjänta kvinnoavslöjare som Schopenhauer, Nietzsche, Péladan, Thackeray och Balzac: "Otto Weininger upptäckte sveket vid 20 års ålder, men väntade icke ut hämnden utan gick sin väg." (Saml. Verk 65, s. 156.) Karl Kraus, utgivare av den österrikiska tidskriften Die Fackel, hade bett Strindberg skriva en artikel till den döde Weiningers minne (Brev 14, s. 300 not 2). Den 12 oktober 1903 skickade Strindberg till Schering manuskript till en artikel om Weininger, med uppmaningen: "Vill Ni vara god öfversätta och sända medföljande till Kraus! Jag tar det som en helig pligt mot den döde!" Samma dag sände Strindberg till Kraus ett brev med upplysningen att Schering fått en artikel för översättning. Kraus ombedes också lägga en krans på Weiningers grav, för vilket ändamål 10 kronor bifogas. Artikeln om Weininger publicerades först i Die Fackel 17/10 1903 och omtrycktes sedan i Die Kleinen und die Grossen (Berlin 1906, Verlag von Hermann Seemann Nachfolger, s. 81 f.; jfr nedan s. 251).
Det drygt åttiosidiga häftet innehåller noveller och artiklar av Strindberg, i Scherings översättning. Texten om den österrikiske filosofen har i originalmanuskriptet (KB) rubriken "Idolatri, Gynolatri" som i den tyska versionen helt enkelt blev "Weininger". Manuskriptet är undertecknat "Stockholm d 12e Oktober 1903 / August Strindberg".
Den s.k. kvinnofrågan hade sysselsatt Strindberg sedan åttiotalet, och aktualiserades i samband med hans tre äktenskap och skilsmässor. Walter A. Berendsohn har sammanfattat Weiningers betydelse för Strindberg: "Men under några månaders tid grep honom denna tidigt färdigutvecklade människas öde mycket starkt, med honom var han förenad i sysslandet med kvinnans problem, självmordstanken, omvändelsen till religionen och samvetsproblemet, vördnaden för Beethoven" (Berendsohn, "Strindbergs krans på Weiningers grav", Ord och Bild 1949, s. 28). Den 22/10 1903 svarade Strindberg på ett brev från Weiningers vän Artur Gerber, som hade skrivit och berättat om filosofens självmord. Gerber erbjöd sig också att sända en biografi över Weininger samt andra upplagan av Geschlecht und Charakter (Brev 14, s. 303 not 4); i Strindbergs efterlämnade bibliotek ingår två upplagor av detta verk samt den postuma Über die letzten Dinge, 1904. Biografin tycks inte ha sänts, i varje fall kan den inte återfinnas i det efterlämnade biblioteket. I brevet identifierar sig Strindberg med den döde, och nämner egna självmordstankar 1880 och under senare år. Brevet är undertecknat "Ihr unbekannter Freund in der Ferne / August Strindberg". Ännu ett brev till Gerber avgick den 8/12. Även här sker en tydlig identifikation med Weiningers livsöde: "Mit Schuld geboren, wie ich! Ich bin nämlich in die Welt gekommen mit bösem Gewissen; mit Furcht vor allem, mit Angst vor Menschen und Leben." Den döde filosofen jämförs i detta brev också med titanen Prometheus, som stal elden från gudarna och gav den åt människorna. Weininger var helt enkelt för god för denna värld: "Die Luft ward ihm zu dick hienieden, deshalb ist er erstickt? / Dies zynische Leben war ihm zu zynisch?" Entusiasmen för Weininger tycks dock ha blivit kortvarig, även om Berendsohn menar att läsningen av Weininger bidrog till att påverka Strindbergs skildringar av förhållandet mellan könen även åren efter 1903 (Berendsohn, s. 24).
Efter En Blå Bok (1907) nämner Strindberg i varje fall inte filosofens namn, varken i senare publicerade texter eller i sin korrespondens.