Allt du gör är av egoistiska skäl?

Som topic lyder är allt man gör av egoistiska skäl?

Allt man gör är för att få en "må bra känsla"
Hur snäll din uppoffring än må vara så hade du väl inte utfört den
om du inte mått bra av det?

Du åker och missionerar i Borneos djungler för att inte hamna i skärselden?
DU hjälper din kompis flytta för att vara snäll, vilket får dig att må bra?

Håller detta resonemang?

ja, det gör det. jag fungerar precis så. min moral är inte byggd på principiella resonemang utan på vad som känns bra och rätt att göra, så i slutändan är det mitt eget välbefinnande som fäller avgörandet.

Kollat på ''Vänner'' huh?

Alla teorier spricker, som denna gör när man donerar en summa pengar till en hemlös som stulit ens bil.

Inte så mycket att diskutera. I slutändan så är allt för våran egen skull.

Altruistiska handlingar som att rädda sitt barn och själv dö på kuppen?


F.ö. så finns det väl trådar om detta?

Det finns väl visst mycket att diskutera. Att säga så där är ju bara extremt larvigt.

Om du nu säger att man inte kan vara altruist eller universalist utan att man helt enkelt bara gör egoistiska handlingar, så får du ju i alla fall backa upp detta med några argument.

Jag tycker i alla fall att man kan utföra altruistiska handlingar, ett exempel är det som FetFulElak nämnde ovan.

Jag tycker även själv om att se mig som etisk universalist, det är i varje fall vad jag tror att jag är. Frågan är väl hur mycket det verkligen stämmer!

Att föräldrar offrar sig för sina barn eller liknande självuppoffringar beror nog på att bandet till personen är så pass starkt att om det bryts så är det långt mycket smärtsammare än döden. Åtminstone så känns det nog så i stridens hetta. Så man skulle ju kunna säga att det är en självisk handling eftersom den utförs för att slippa en stor smärta.

Om du gör det så gör du det väl för att du inte skulle klara av att leva utan ditt barn?

Fast jag dör ju själv? Hade jag varit rent egoistisk hade jag valt livet själv - och skaffat ett nytt barn?

Jag har aldrig fattat ni som går i gång på denna insikt. Och ni har dessutom fått slutsatsen helt upp och ner:

1) Det är trivialt att en handling alltid utgår av ens viljande (som man då kan vara oenig om vad består).
2) Eftersom ens viljande är ens viljande (det vill säga: En egoistisk drift), så är alla handlingar egoistiska.
3) Efter som alla handlingar är egoistiska är inga handlingar goda (då egoism är dåligt).

Lader til at være det TS siger. Jeg har to indvendinger, som begge er ret kraftfulde. For det første så er forekommer der en meningsforskydelse af egoisme. I er ganske enkelt nødt til at klargøre hvorvidt denne form for egoisme overhovedet stemmer overens med den form for egoisme som normalt fordømmes. For i vores "sprogspil" siger vi jo ikke at "Christian er egoistisk fordi han hjælper Gretha, eftersom han bare søger at slippe sin dårlige samvittighed". Vi kan derimod korrekt sige (så fremt det stemmer overens med det som faktisk sker) "Christian handlede egoistisk da han undlod at hjælpe den ældre dame, blot fordi han skulle hjem og se fodbold".

Hvis vi giver egoisme definitionen "Egoism er benägenheten att välja sitt eget intresse över andras", så är det klart att man kan böja termen så som TS gör det. Men den evidens vi har från hur vi vanligen använder termen, säger mig att det handlar om att sätta sitt eget intresse över andras, på ett sätt som direkt eller indirekt skadar ens omgivning, och där man är medveten om sina handlingars skadliga effekt, men ändå väljer att utföra dem.

Min andra invändning är: Hur skulle denna form av "egoism" vara moralisk förkastlig eller underminera moralen? Att du undviker att vara otrogen för att du vill undvika skuldkänsla, betyder det då att du är egoistisk, och att ditt goda agerande inte är gott, egentligen? Det är som om ni missar de negativa/positiva känslorna. Alltså: Om du känner dig dålig när du handlar ont, så betyder det ju bara att du motsätter dig det onda. Om du känner dig bra genom att handla gott, betyder det då inte att du söker det goda? Man kunde ju se denna egoism, så framt den stämmer överens med en given moral, som evidens för att människor är moraliska varelser.

Alltså, så klart kan man ställa upp betingelsen att det ska råda en viss relation mellan "den belönande/straffande mentala tillstånd" och den moraliska handlingen. Så att själva handlingen orsaker eller är grund till den psykologiska reaktion. Så ditt missionerande för att undvika helvete skulle inte räknas som en bra handling, då du inte värderar handlingen utan en rent faktiskt ubekväm eftereffekt. Det är dock ingen ond handling nödvändigvis.
Att du hjälper din vän för att må bra (eller för icke att må dåligt) skulle då vara ett exempel på en moralisk handling. Beroende på motivationen skulle det avslöja två olika typer av karaktär, men båda är goda, så skulle till exempel en snubbe som R.E. Hobart se det. Om du motiveras för att du annars skulle bli ledsen, då har du en mycket "medlidande" karaktär, i riktig kristen anda.

Jag är inte insatt i etik, så är mycket agnostiker i frågan om etikens grund, och om vad gott och ont egentligen är, ontologiskt sett. Men jag ser alltså inga djupa problem med "egoisme" tesen, utöver vår slarviga sätt att använda termerna.

Jag tror att den yttersta majoriteten av mänskliga handlingar, vare sig de är egoistiska eller ''altruistiska'', görs av själviska skäl. Det är enkelt förklarat: för att en ''altruistisk'' handling verkligen ska vara altruistisk måste det innebära att personen som utför handlingen inte får någon som helst materiell eller god emotionell belöning för sin goda gärning. Såvitt jag vet har jag personligen aldrig utfört en god handling utan att förvänta mig att må bra efteråt, men detta kanske skule bero på att jag är mer självisk än andra människor, än att det vore generellt för alla; jag kan inte vara säker.

För att ett barn är ju inget unikt utan mer som en tv bara man har en så är man hyffsat nöjd?