En föreläsare vid Sveriges största filosofiska institution frågade en gång:
-"Varför ska man läsa filosofi?"
En retorisk fråga som han själv besvarade:
-"Jo, man blir ödmjuk".
Tidigare ansåg jag Sokrates "kategoriska imperativ" vara det högsta goda: Det är bättre att fara orätt än att göra orätt. Han - och kanske hans efterföljare? - lutade sig tyvärr (i Gorgias) mot skäl/motiv som kanske skulle bli verksamma i nästa liv (alltså av Herren, och i Herrens rike). Alternativet - och det Sokrates argumenterar mot - är sofisternas inställning/levnadsmotto: Might is right (av undertecknad taget annorstädes).
Men nu, om jag finge ge ett levnadsvillkor (eller sarare en levnadsregel) över alla andra (och som bör vara vägledande då förälder uppfostrar sitt barn), så är det just att läsa akademisk filosofi. Syfte: Att bli ödmjuk.
Att sträva efter att bli ödmjuk är det högsta goda. Själva strävandet, inflikar vissa, är inte ett mål i sig. Detta besvaras nedan.
Vissa läsare frågar sig nu: Varför bli ödmjuk istället för att - om man kan - styra som man själv behagar? Mitt anspråksfulla svar: Av instinkt strävar alla människor efter att bli uppskattade av våra medmänniskor.
Håller detta vatten?
/Daniel
