Mordet på Eva Magnusson från Nora (2010-12-29) [Misstänkt GM avliden]

Ja..det är nåt som inte stämmer här.
Frågan är VAD.

Om Eva berättat att hon var orolig inför mötet med SB, så talade hon säkert om varför också. Hon kan ju varit orolig i betydelsen känt sig olustig, för om hon varit rädd för honom, och om han hotat att skada henne fysiskt, så tror jag inte att hon frivilligt satt sig i hans bil och följt med. Var de av någon anledning tvungna att träffas "en sista gång", och hon kände rädsla, så tycker man att hon skulle valt en allmän mötesplats. Om hon "hotat" honom, eller han henne, eller om det inte förekom några hotelser öht, kan man spekulera i, men klart är ju att någon anade oråd för Eva:s säkerhet tämligen omgående, eftersom larmet kom så snabbt, och polisen agerade direkt på de uppgifter anmälaren lämnade.

Kan vi inte vara överens om att Eva aldrig hade bestämt träff med SB och följt med honom hem om hon verkligen varit rädd för honom och velat bli av med honom?
Är det inte lite mer sannolikt att hon inte var rädd för honom utan valde att sätta honom under press?
Hon var ju trots allt van vid att driva igenom sina ambitioner.

På arbetet ja... men inte privat! Och det är en jäkla skillnad.
Hade hon drivit igenom sina ambitioner med SB så hade dom varit sambo för länge sen i så fall.
Hon var ingen drivande person i sitt privatliv. Snarare tvärtom.

Jag har haft mailkontakt med flera som kände Eva och det dom har gemensamt är att dom har sett Eva som två helt skilda personer när det gäller hennes privatliv och hennes roll på arbetsplatsen.
Jag citerar delar av ett av breven.
"Eva som person var rätt osäker och trevande och lite sökande typ i vanliga sammanhang, men snäll glad och mån om sina barn och kanske p.g.a det har beskrivits som lite udda och inte alls som hon beskrivs i tråden som stark.
Däremot var hon nog säkert tuff, driftig och kunnig i sitt jobb men det är en helt annan sak.
Många har ett bra självförtroende i sin yrkesroll men behöver inte ha det i andra sammanhang som de verkar tro i tråden."

Det här var delar av ett mail... och det finns flera i samma stil från folk som verkligen kände Eva.

Det här är ju inget som är ovanligt av ha två olika roller. Som exempel kan man ta många av våra skådespelare som privat kan vara mycket blyga, men på scenen blir helt annorlunda.

Jag tror att mötet mellan dom var helt enkelt ett sätt av avsluta deras relation och prata ut... och det kan kännas tungt och jobbigt... och det kanske var det som hon uttryckte snarare än rädsla.
Dom hade ju ändå en mångårig historia bakom sig och till slut hade hon insett att det var över för gott och det kändes nog sorgligt för henne.

Att sen polisen agerade så fort tror jag beror på något som hittades i hennes lägenhet eller jobb... på en dator eller dagbok eller liknande... och kanske att hon hade berättat för några att hon skulle möta SB och avsluta.
Och av polisens erfarenheter av brott begångna när en part vill lämna... så agerade dom fort.
Mer komplicerat än så behöver det inte vara...

Har grävt lite om det där med att hon var rädd för SB. Hittade detta från lalalaj i post #8199 sidan 684. Har sedan letat bakåt i tråden efter "uppgifterna i tråden". Är på sidan 600 nu och har inte hittat något men jag vet att jag sett det här eller i en tidningsartikel. Intressant att läsa gamla inlägg nu när vi har facit i hand.

Då får jag be om ursäkt att jag kom med ett fullständigt onödigt inlägg! Skulle man "snoppa av" alla som ältar samma sak i den här tråden, skulle det inte bli många kvar.

Bra inlägg!

Det är onödigt att måla upp clichéartade bilder av en person utifrån något/några utalanden angående henne i jobbsammanhang. Den där rektorn tex. Skulle kunna vara så att hon var ung och ambitiös och ställde krav på en inkompetent/slö chef, rent hypotiskt... Det var kanske han själv som tycket hon var för påstridig?

Sen har du och brevskrivarna helt rätt i att det inte alls är samma sak att vara frammåt i sin yrkesroll och att vara "stark" privat. Vad nu stark innebär... Det är en ganska löjlig och fördomsfull beskrivning av Eva som något slags ångvält panzerwagen som skulle hota och härja för att få som hon vill privat.

Sen gillar jag inte det här om att hon borde ha förutsett mordet och inte åkt iväg med honom etc. Man har faktiskt inte facit i förväg. Det normala är INTE att misstänka att ens närmaste tänker mörda en. Inte om dessa inte begått sådana handligar tidigare eller mordhotat. En person som var så misstänksam skulle antagligen betraktas som paranoid eller psykotisk. Vi kan inte lägga ansvaret på andra (än mördaren själv) att förutse och förhindra mordet. Ansvaret är gärningsmannens!

Det sägs att farligaste platsen för en kvinna är i sitt eget kök tillsammans med någon hon känner (ungefär). Men vem skulle orka gå och tänka på det viset i sitt eget liv? Det är mänskligt att vara mer rädd för okända män i mörka parker.

Verkligen? "Försvinnanden" brukar väl inte få polisen att springa upp från kaffet i första taget?
Den arbetskamrat som anmälde försvinnandet, torde nog ha haft något särskilt att anföra, som fick igång polisen så snart. Varför skulle de i så fall titta i Evas lägenhet med en gång? Det gör de väl knappast heller i vanliga fall. Av vad anmälaren sagt, verkar de med en gång ha fått klart för sig att något allvarligt hänt och satt igång med eftersök och förhör.

De verkade också ha klart för sig vem de skulle förhöra och sätta span på.

För att återgå till det som satte igång den senaste diskussionsrundan: Undrar om polisen har något som kan användas som DNA-spår i något "cold case" som "tvättstutemordet"??

Nu ska vi väl inte börja om från 0! Låt oss inte glömma "skrapsamtalet". Om jag förstått saken rätt så bidrog detta till de anhörigas oro och att Polisen tog det på allvar.

Vi får också tänka på att för flera av oss är detta ett mord som berör alldeles särskilt, och att "älta" är att processa information bl a. Älta är en underskattad syssla med onödigt dåligt rykte. Och jag tycker tråden är fin, en går över högt och lågt och några argumenterar högljutt och andra mer försynt. Ibland kommer det upp något nytt, ibland tuggas gammal skåpmat. Men det är ett samtal som pågått sen nyårsafton, så så illa kan det inte vara... eller? (Jag läser troget varje dag. )

Att polisen snabbt fick korn på SB om anhöriga och kollegor kände till att de skulle träffas och/eller att EM kände obehag inför mötet - det kan jag förstå.

Det som är litet svårare att förstå är varför polisen satte in så pass stora resurser så snabbt. Det var bra mycket poliser ute och letade vädligt snabbt. Och om jag förstått rätt så hade man redan den 2/1 även andra sorts insatser som jag undrar om man sätter in vid varje försvinnande. Dessutom letade man redan den 2/1 på en av de rätta platserna. Hur tusan kunde man pricka så bra bara 24 timmar efter första förhöret med SB? Då fanns ingen pejling av mobilerna. Då hade man inte analyserat GPS:en i SBs bil. Den enda uppenbara ledtråden polisen vid den tidpunkten kan ha fått som pekade mot exempelvis Rusakulan är från en eventuell skuggning av SBs bil. Har man sett honom stanna och lägga ut säckar???

Ett mer normalt scenario hade varit att man satt in en betydligt mindre styrka och jobbat med mindre intensitet. Mot detta kan man invända att polisen hoppades att EM skulle kunna vara vid liv. Men eftersom en mycket stor del av spaningarna bedrevs utomhus och det var många minusgrader så är det ingen riktigt bra förklaring.

Jämför gärna med 53-åringen som är försvunnen i Laxå. Där ser vi ett mer typiskt förfarande; litet sökande på de mest troliga platserna, en del inre spaning. Men inga stora eftersök. I alla fall inte förrän snön smält undan.

Och i ljuset av detta så är det minst sagt märkligt att man sätter in så stora resurser i att nu hitta resterande delar, då det i all sannolikhet är ganska fruktlöst vid det här laget. Har du några tankar kring det?