Världens läskigaste barnprogram

Fan vad rädd jag var för Grodan Boll! Så jäfvla obehaglig snubbe. Och kommer ihåg nån gång när de sprang och blev jagade av sotnissar!! Då tror jag bilden blev svartvit, sjukt läskigt när jag var unge!

Och självklart, skrotnisse!!!!!!!!!! den där kärringen i senapsgul tröja som var morsa till borgmästaren (?) och nisse som alltid hade dåligt lyse hemma med sina +200 djur i små burar. Och alltid skitiga!!

Jag snubblade över den tidiga 80-talsproduktionen "Johan är död" på youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=Wcq0Kx0r10g (verkar bara vara första delen).

Jag minns bara serien fläckvis, men det jag minns är så obehagligt att jag faktiskt inte vill titta på den igen. Det här måste vara det mest nattsvarta som har visats i SVT.

Någon som minns den?

Ska detta vara ett barnprogram, ser ut som en skräckfilm, har spolat fram till det "läskiga";
https://www.youtube.com/watch?v=gb6D...youtu.be&t=840

Vilse i pannkakan med Staffan Westerberg. Storpotäten *putt putt putt* ...

Clownen Manne var också riktigt läskig. *rys*

Och Karlsson på Taket. Så jävla ofräsch.


Mitt favorit-barnprogram var nog Barbapapa.

Nej, den var ju underbar! Den serien hjälpte till att lägga grunden till min fascination för fantasy. Tillsammans med Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio.

Precis. "Trälarna" (eller i alla fall det första avsnittet) är för brutal för att vara lämplig för barn. Böckerna som TV-serien baserades på är också märkta som ungdomsböcker på mitt bibliotek, vilket betyder att de inte är barnböcker.

Här talar du dock bara för dig själv. Kul för dig om du nu är en av Staffan Westerbergs få fans. Men det är knappast en efterkonstruktion att mina syskon hatade "Vilse i pannkakan" som barn. Själv kom jag också att hata "Lillstrumpa och Syster Yster" på min tid, även om syrran har sagt till mig att det inte var någonting i jämförelse med "Pannkakan".

Jag är inget fan av Staffan Westerberg. Däremot deltar jag inte i den tramsiga masspsykosen att han skulle ha förstört en hel generation. Det är nåt som folk tycks säga per automatik, bara för att man har hört det från andra. I och med det så upprepas det i oändlighet och blir till en slags "sanning". Oerhört tröttsamt anser jag.
Och nej, jag talar inte heller bara för mig själv. Finns andra, både i min bekantskapskrets och andra som uttalat sig, som tycker kritiken mot Staffan Westerberg är överdriven.
En massa ungar satt och kollade på Pannkakan och hade inga problem med det. Först som vuxna har de insett att serien hade politiska budskap (vilket knappast var ovanligt för 70-tals program) och då bestämt sig för att programmet var "hemskt". Särskilt skrämmande var det dock aldrig.
Inte om man jämför med riktigt skrämmande och deprimerande program som "Trälarna".

Sen vet jag inte varför Lillstrumpa och Syster Yster förtjänar hat från din sida. När de gjorde entré i rutan så var det 80-tal och det politiska hade till stor del försvunnit från barnprogrammen.
Den är en sak om du inte gillade dem, men tråden handlar om "världens läskigaste barnprogram" och dessa strumpor var knappast läskiga på något sätt.

Själv tycker jag att den felaktiga myten är att programmet var politiskt, det är väl minnesbilden av Storpotäten som lever kvar och har blandats med andra program som verkligen hade en del politiska inslag (som Ville, Valle och Viktor, Kapten Zoom och just Trälarna). Men 70-talets barn-tv innehöll egentligen jämförelsevis lite politik jämfört med barn- och ungdomslitteraturen. Felet med Vilse i pannkakan och flera andra barnkulturproduktioner från denna tid var den läbbiga atmosfären av surrealism, hjälplöshet och fulhet, de avantgardistiska ambitionerna att skapa subversiv "konst" som barn varken behöver eller frågar efter. Staffan Westerberg var förvisso inte ensam om detta men han är en helt godtagbar symbolgestalt för den här attityden att det är lämpligt att berätta för barn att ingenting blir bättre när man blir större.

Precis. Jag har inte sagt ett ord om de politiska underströmmarna i flera barnprogram på 70-talet (även om det vore värt en tråd i sig), utan avskyn mot Staffan Westerbergs program beror mest på att han gärna hade en läskig atmosfär i dem. Vilket han i och för sig knappast var ensam om på det experimentella 70-talet, då skaparna av barnprogrammen (som sagt) ofta ville göra någon surrealistisk konst i stället för att roa barnen. Men ändå...

Lill-Strumpa och Syster Yster må ha varit harmlösa om man jämför med Staffans tidigare verk, men jag tyckte att de ändå var äckliga på något sätt. Jag har i och för sig inte sett på dem på minst tjugo år nu, men det var så jag kände det som barn. Och det är väl det, som är huvud- saken i den här tråden?

Vilken barn- och ungdomslitteratur syftar du på då? Den litteratur som jag tog del av på 70-talet var i alla fall inte politisk. Gällande TV-programmen fanns det inte direkt några alternativ utan man konsumerade de barnprogram som erbjöds. Allt från Vilse i pannkakan och tjeckisk dockteater till Astrid Lindgren produktioner och Fem myror. Från politiskt till opolitiskt.
Spannet var rätt brett och som barn reflekterade man inte över eventuella politiska budskap utan det har kommit senare och "färgat" upplevelsen i efterhand hos många.


Det kan jag till viss del hålla med om. Och om man skrämdes av "mörkret" och "fulheten" så är det ju en annan sak. Min upplevelse var i alla fall inte att en massa barn på den tiden var livrädda för Vilse i pannkakan så som många vill ha det till nu. Tvärtom, så tyckte många att det var roligt när pannkakan snurrade och man gillade den lite mystiska stämningen.
Du får såklart känna vad du vill. Dock kan Lill-Strumpa och Syster Yster knappast jämföras med de mer skrämmande produktionerna från 70-talet. Här fanns inte heller något "mörker" på samma sätt som ni talar om i Vilse.

Ika i rutan...fy fan säger jag bara.