Rädd att han ska lämna - förstör förhållandet

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i ca. 10 månader och jag är fortfarande rädd att han ska lämna mig. Anledningen till detta är troligtvis tidigare erfarenheter av tidigare pojkvänner, detta trots att han inte ger mig några signaler på att han inte vill vara med mig. Anledningen till att detta blir ett problem är för att jag hela tiden är otroligt rädd för att göra fel, rädd för att göra något som gör att han inte kommer finnas längre. Detta i sin tur gör mig nojig och jag blir besviken varje gång han behöver göra något annat t ex plugga eller vara med sina vänner. Jag får en känsla av att han lämnar mig, det är inte en fråga om kontrollbehov för jag är en väldigt logisk person som har ganska öppna åsikter om hur ett förhållande skall vara, men mina känslor i sig är otroligt ologiska. Allt detta blir en otrolig börda på min pojkvän och även om han säger att han älskar mig så förstår jag honom när han även säger att han inte kommer vara kvar om jag fortsätter på det här sättet. Vad min fråga egentligen är är hur skall jag göra för att bli av med detta tvivel.

Tacksam för alla svar!

Till att börja med så måste du agera klokt även om känslan säger att det är fel (trots, och med stöd av, att du logiskt vet att du är rätt). När detta visar sig fungera gång på gång på gång trots att det är skitjobbigt så kommer det inte kännas lika farligt längre.

Alternativet är att du fortsätter som du gör nu, och han KOMMER att lämna dig.

svarar snart

Jag förstår vad du menar och det är antagligen en ganska bra lösning, men det kommer, som du säger, bli ganska svårt.

Men tack så mycket!

Ja det är svårt - det finns ingen "easy fix".

Citat:

Ursprungligen postat av Aivy

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i ca. 10 månader och jag är fortfarande rädd att han ska lämna mig. Anledningen till detta är troligtvis tidigare erfarenheter av tidigare pojkvänner, detta trots att han inte ger mig några signaler på att han inte vill vara med mig. Anledningen till att detta blir ett problem är för att jag hela tiden är otroligt rädd för att göra fel, rädd för att göra något som gör att han inte kommer finnas längre. Detta i sin tur gör mig nojig och jag blir besviken varje gång han behöver göra något annat t ex plugga eller vara med sina vänner. Jag får en känsla av att han lämnar mig, det är inte en fråga om kontrollbehov för jag är en väldigt logisk person som har ganska öppna åsikter om hur ett förhållande skall vara, men mina känslor i sig är otroligt ologiska. Allt detta blir en otrolig börda på min pojkvän och även om han säger att han älskar mig så förstår jag honom när han även säger att han inte kommer vara kvar om jag fortsätter på det här sättet. Vad min fråga egentligen är är hur skall jag göra för att bli av med detta tvivel.

Tacksam för alla svar!

Det första du måste göra är att börja träna på ditt självförtroende!
Jag har varit i precis samma sats i mitt förra förhållande ungefär runt samma tid också (10 månader in). Man ska inte oroa sig att det ska ta slut, det är helt sinnes, speciellt när det bara har gått så kort tid! Det du vill är antagligen ett fint lyckligt och långt förhållande... Tillexempel om du vill ha ett giftemål och vara med honom när du är 80-90 år gammal.. Börja inte stressa över att han ska lämna dig efter 10 månader bara

Om han älskar dig tro på honom, lita på honom, försök iaf. Jag vet hur det känns och det enda som finns att göra är att skaffa dig lite egna intressen, vara med andra och inse att du faktiskt har ett eget liv (utan honom). När du har något eget att luta dig tillbaka på så blir din situation så mycket lättare. Han lämnar dig om han lämnar dig, det är hans val också och ingenting som du ska gå runt och grubbla på. Enjoy the ride.

Se dig själv som en stark självsäker kvinna (eller man, såg inte att du nämnde ditt kön).
Älska honom genom dig själv, älska alltid dig själv lite mer än din parter. Lägg inte hela ditt liv på honom.

Jag lade hela mitt liv på mitt ex och han lämnade mig efter 1 år för att han inte kände samma saker längre, vi blev tsm 2 veckor senare igen för att han saknade mig men gjorde slut nu igen efter 2 år.. helt utan anledning faktiskt och helt plötsligt.

Framtiden går inte att uppleva.
Lev i nuet i stället.

Men till kärnan >>> tipsen:
- skaffa bättre självförtroende, ser du dig själv sexig? Onanerar du ofta? Hur sexuell är du och hur ser du på sex? (sex har en stor innebörd på självförtroendet och självkänslan)
- skaffa egna intressen och försök att inte tänka på honom och saker/personer runt honom hela tiden
- var med dina egna vänner
- bli helt enkelt mer en egen individ än vad du är just nu. Det ska finnas 3a olika dimensioner i ett förhållande - du, jag och oss. Se till så att du inte glömmer bort den andra.

Man ska aldrig kasta vatten på en svag flamma om man är frusen.
Kväv honom inte, men kväv inte dig själv med honom heller.
Ditt största problem ligger inrotad i dig själv.

Tack så jätte mycket för svaret, låter som du vet vad du pratar om och jag känner att det kan hjälpa mycket att försöka tänka som du säger.

Väldigt snällt att du tog dig tid, jag är mycket tacksam!

du ska sitta still i båten...

tänk så här:

* om vi ponerar att han lämnar dig om, låt oss säga 2 år...eller för all del att du lämnar honom, skulle du då vilja att dessa två år har varit fantastiskt bra trots allt eller skulle du vilja sitta bitter och tänka "vad var det jag sa?"

* du måste se på en relation som något levande, det är något som måste underhållas och skötas, det är liksom ingen handling eller avtal som man lägger i ett bankfack och det ligger där tills man dör eller begär skilsmässa...

det kommer att gå bra, ha inte så höga krav på att du inte får nojja osv, klart du ska nojja, det behöver man göra ibland, så länge du blandar upp det med lite glädje också! det kommer att gå bra!

Lycka till

Tack så mycket för ditt svar!

Ja det är bara du själv som kan lösa problemet. Din pojkvän kan vara där och stötta dig, be honom gärna om hjälp och tålamod men försök även se till att du gör framsteg, om än små. Berätta då om de för honom och för dig själv så att du/ni ser att det går framåt.

Mitt ex hade väldigt svårt för att lite på folk överhuvudtaget (sviken av sin far i tonåren ,tidigare taskig pojkvän). Jag försökte på alla sätt och vis få henne att lita på mig, pratade med henne, visade genom handling att jag brydde mig, försökte peppa henne, sade till henne att det var henne jag ville vara med och gifta mig med. Men efter ett halvår så drog hon. Vi hade en hel del bråk på slutet vilket antagligen gjorde henne mer otrygg. Det hon sade efteråt var precis det som nämnts, "Jag borde ha tolkat signalerna från början", "Jag visste det hela tiden", "Du lurade mig, du höll på och lura mig att flytta till dig och du försökte manipulera mig".

Det slog slint helt och hållet hos henne. Ganska läskigt egentligen med tanke på den djupa relationen vi hade och hur pass mkt hon trots allt anförtrott sig till mig och berättat saker som hon inte berättat för nån annan om. Har än idag, ett halvår senare inte kunnat prata med henne på ett vettigt sätt, hon misstror bara allt jag säger och tror jag har en elak baktanke så jag har väl typ gett upp. Hon har skaffat en ny nu istället, e väl bara sorgligt att hon inte förstår att det största problemet ligger hos henne.

Men för att återgå till ditt problem. Det handlar ju egentligen bara om ditt eget tänkande. Det är svårt att ändra på sig själv och sina tankar, men det går. Ge det tid och mangla huvudet med positiva tankar om att han gillar ju dig och INTE kommer att lämna dig. Istället för att tänka på de anledningar du hittar som skulle visa på att han ska lämna dig, tänk istället på de ggr han visat för dig att han vill ha dig och sagt att han älskar dig.

Tack så mycket! Ditt ex låter dessvärre lite som jag har små tendenser att vara också vilket är en aning skrämmande om det du berättar i så fall är min framtid. Jag hoppas att jag kan vända på det ock tillåta mig själv att vara lycklig istället för att hela tiden tro att allt ska gå åt helvete för att jag på något sätt tror att det blir lättare att hantera när det väl händer.

Bra inlägg, särskilt punkt 2.